Bloggar på LRF

"...gyllne mognad och fullbordan"

”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” Ja så skrev han, Erik Axel Karlfeldt i dikten Höstens vår.  Längre ner i texten står det
”Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.”
Nypon och ekar fanns det nog mer av i Karlfeldts hemtrakter än uppe i Jämtland, men starka känslor det har vi jämtar också, särskilt när lingon, svamp och mandelpärer når sin gyllne mognad och fullbordan. Härom veckan skrev jag att den heliga älgens tid är nu, men älgen står sig slätt på tallriken utan mandelpärer, svamp och lingon.
I det här fallet råkar både lingon, svamp och pärer vara plockade på min egen mark. Lingon och svamp hade jag dock kunnat plocka hos grannen om jag hade velat det, tack vare vår svenska allemansrätt. Undrar dock vad grannarna skulle säga om jag försökte plocka mandelpärer i deras pärland. Den äganderätten är nog solklar för oss alla.  Äganderätten verkar inte vara lika solklar i Sveriges Radios aktuella temasatsning om skog. ”Vems är skogen?” är rubriken för ett av programmen. Jag, och många med mig, kommer att spetsa öronen när det programmet sänds. Fortsättning följer ……

Den älskade 868an

Att jobba i en medlemsorganisation ger en krydda åt tillvaron. Allra kryddigast blir det i närkontakt med medlemmarna. Igår tillbringade jag dagen tillsammans med skogsägardelegationen som består av de fyra skogsägarföreningarnas ordföranden och några till. Det var en intensiv dag och en minnesvärd middag. Två tvillingsjälar fann nämligen varandra vid middagsbordet. Deras gemensamma nämnare var att de ägde varsin BM 868, en skotare från 70-talet. Jag minns själv hur ny och fantastisk den maskinen var då. De här båda herrarna tycker fortfarande att 868an är fantastisk. Hela kvällen frossade de i 868ans alla detaljer, pinjonger, utskjut och spakar. Kärleken till 868an brann i deras ögon och Sveriges fotbollsmatch i EM hamnade lågt i prioritet.
Jag trär den här middagskonversationen på mitt halsband av livets pärlor. Det är ju engagemanget från skogsägarna, de äkta människor som lever med och för sin skog, som gör mitt jobb så kul. Ena stunden handlar det om 868an, men mest handlar det om engagemanget för ett uthålligt skogsbruk, för kunskap om skogen, för rätten att äga och bruka det man äger. Att jobba i lantbrukskooperationen gör en inte rik på pengar, men rik på människor, relationer och engagemang.

Zarembas femte artikel om skog i Dagens Nyheter väcker intressanta frågor. För vem skyddar vi skog? Och vem äger skogen?
 
I Sverige och större delen av Europa har vi en månghundraårig tradition av att mark ägs av privatpersoner. I Norden lite uppluckrat såtillvida att vi har allemansrätt. Stora delar av Europa har inte det, där är marken alltigenom privat. I många andra delar av världen finns inte den traditionen. Där är mark allmän egendom. Något som inom parentes ofta bidrar till problem för ingen tar riktigt ansvar för det ingen riktigt äger.
 
Naturvård är ingen svensk företeelse. Det är en global ide och delar av föreställningen om naturvård kommer från kulturer utan äganderätt, delar från kulturer med äganderätt.
 
När den naturvårdssyn som fortfarande är förhärskande i vårt samhälle grundades under sent 1980-tal var Sverige internationellt en stor u-landsvän, fortfarande i Olof Palmes skugga. Sverige stod bakom många tänkesätt som bottnar i mark som allmän egendom. Samtidigt som man i hela världen bedömt oklara ägandeeförhållanden som ett av de största hoten mot ett hållbart markutnyttjande.
 
Här nånstans skulle jag vilja börja diskussionen. Allemansrätten har varit flitigt debatterad, men vad betyder äganderätten av mark? Var går gränsen för markägarens beslutsrätt? Utan att gå in på paragrafer i skogsvårdslagen eller andra detaljer – hur ser du på det? Får man själv bestämma om man vill hugga ner sin skog eller inte?
 
Och naturvården. Var ska besluten fattas? Hos markägaren, hos de människor som valt att bo och leva i eller nära naturen, eller som nu av de människor som valt att bo i stan och bara nyttja naturen på fritiden eller inte alls.

För med vår syn på demokrati är det stadsborna som bestämmer över landsbygden – dom är så många fler!

Vårskog, ej att förväxla med vår skog

Det kom en inbjudan till party im Frühlingswald. Vem kan motstå en sådan inbjudan? Inte jag i alla fall. Följaktligen har jag tillbringat tolv magiska timmar i en nyutsprucken bokskog utanför Zürich tillsammans med trevliga schweizare. Något så vårligt vackert som en bokskog i lövsprickningen är svårt att tänka sig. Det är verkligen Frühlingswald – vårskog.
Den här skogen var inte bara ”vårskog”, den var även ”vår skog” för Zurichborna. Den var offentligt ägd och en stor tillgång för friluftslivet med skötsel anpassad därefter och gott om promenadvägar och rastplatser.
Begreppet ”vår skog” har under helgen även kommit upp i DN ser jag, i form av artikelserien ”Skogen vi ärvde”. Första artikeln skrivs dock som om de svenska skogarna ägs av alla medborgare. Så är det ju inte. En fjärdedel är ”vår skog”, dvs statligt eller kommunalt ägd. Resten ägs av 330 000 enskilda skogsägare och ett okänt antal aktieägare.

Tycker du att…..?
-Markberedning ska undvikas
-Nya skogsbilvägar inte ska tillåtas
-20 procent av den produktiva skogsmarken ska skyddas varaktigt
-Varje skogsägare frivilligt ska avsätta minst 10 procent av sin produktiva skogsmark
-Hyggesfritt skogsbruk ska användas på 30% av den produktiva skogsmarken
-Skogsgödsling, dikning och främmande trädslag ska förbjudas
-Befintliga contortabestånd ska avvecklas
-Högst 20% av skogen får vara under 20 år
-All brukad skogsmark ska omfattas av en landskapsplanering, för mindre markinnehav koordinerad av myndigheterna
-En avgift ska införas i skogsbruket
-Ändringar av grundlagens äganderätt och ersättningsregler ska göras

Om du gillar det här kan du säkert hitta fler ”godbitar” i SNFs skogspolicy. Vad du däremot får svårt att hitta där är skyddsformer för den enskilde skogsägaren, hon/han som lever av och för sin skog, och vars företagande bidrar till att hålla landsbygden levande. Möjligen finns de med i punkten som säger att ”Lokalbefolkningen och urfolken ska ha medinflytande över skogar av betydelse för deras rekreation, jakt, näringsverksamhet etc. I Sverige gäller detta särskilt det samiska urfolkets rättigheter, kultur och försörjningsmöjligheter.” Om skogsägarna ingår i detta så har ju onekligen deras egen skog betydelse för deras näringsverksamhet. Gentilt att de åtminstone får ha medinflytande över sin egen skog.

Jag är fullt medveten om vikten av biologisk mångfald, både av ekologiska och politiska skäl. Ibland drabbas jag dock av tvivel, t ex när vårt potatisland redan innan potatisskörden är genomborrat av sorkgångar. Stora feta vattensorkar, Krösus Sork och hans anhang, har lagt beslag på potatis som vi tänkt njuta av efter att ha satsat en hel del muskelkraft och svett (min mans svett) i potatislandet. Krösus Sork visste dock inte att min vanligtvis timide man kan bli synnerligen mordlysten när hans äganderätt och odlarmöda kränks på detta sätt. Efter en kamp på liv och död vilar nu Krösus Sork i högen med potatisblast medan min man haltar runt med en sträckt ljumske.

Genetiskt betingad samlarmani?

Viss förståelse för Krösus Sorks samlarmani kan jag dock känna när jag sitter här med ett berg av rödgul trumpetsvamp framför mig. Det måste vara en uråldrig gen som driver detta samlande inför vintern trots att livsmedelsimporten fortgår året runt. En viktig skillnad mellan min och Krösus Sorks samlarmani är dock att svampplockning ingår i allemansrätten medan potatislandet omfattas av äganderätten.

Fortsätter debatten om allemansrätten. Det verkar hett.

Vill bara först påpeka att jag tycker grunden i allemansrätten är helt självklar – dvs att man ska få vistas på annans mark så länge man inte gör skada. Och utan att betala för det. Det ifrågasätter jag överhuvudtaget inte!

Men sen kommer vi till äganderätten.

En miljöpartist som gett sej in i debatten ondgör sej över att ”våran” Robert Larsson i ett debattinlägg jämfört skog och trädgårdar. Och där tycker jag kärnan ligger. Vad skiljer ägandet av en skog och en trädgård? Det är ju där nånstans vi måste ta ställning. Om vi inte anser att man även ska få plocka vinbär och tomater i andras trädgårdar.

Grundfrågan blir själva ägandet! Jag tycker man kan jämföra med hus, bilar och handväskor (plånböcker) också. Vad innebär ägandet? Vilka skyldigheter och rättigheter har man, som ägare av en skog, trädgård, bil, pengar …. Och vilka rättigheter har mina medmänniskor till det jag äger?

Jag tycker tolkningen av allemansrätten är solklar (läs mitt förra blogginlägg). Men att debattera allemansrätt utan att klargöra vad som skiljer skogsägandet från trädgårdsägandet eller bilägandet tycker tycker jag leder fel

DN:s ledare idag tar upp den välbehövliga översynen, eller preciseringen om man så vill, av allemansrätten. Att vi måste ha någon form av gräns för vad som är kommersiell verksamhet och som inte ingår i allemansrätten. Det är bra. Men det mest anmärkningsvärda (i positiv bemärkelse) i artikeln är att man faktiskt diskuterar utifrån äganderätten och vad markens rättmätiga ägare kan förväntas acceptera på sin mark.

I mediadebatten om naturvård och vad som behöver göras för att värna biologisk mångfald sägs det aldrig att marken har en ägare som också kan ha ett intresse av den. Jo det sägs ibland om ägaren heter SCA eller Sveaskog. Men inte om det är Anna Andersson eller Pelle Persson, kanske bosatta i Stockholm, kanske på sin skogsfastighet. Därför gläds jag åt att läsa en diskuterande text om just ägandet. Det behöver diskuteras i flera sammanhang.

Jag har varit i östra Kanada tidigare. Det är mycket mer likt Sverige än här i västra Kanada. I många avseenden. Ska bli jättespännande att få se mera, men kan redan notera hur lite äganderätten betyder.

Här skulle inte Kraftsamling Skog funka. Intresset för skogsvård är noll. Man har inte egen vinning av de åtgärder man gör eftersom det privata ägandet är så litet. Det enda som görs är det som lagen kräver, nämligen att sörja för föryngringen på lämpligt sätt efter avverkning. Röjning, gödsling, förädlade plantor är närmast okända begrepp. Plantera och hugga verkar vara det hela.

Men stora träd finns det, RIKTIGT stora – och ännu större är utlovade imorgon!

Jag har ett liv utanför jobbet. Det består av två döttrar (16 och 20) och deras far, en häst (eller två eller flera, beroende på hur man räknar) och ett underbart hus, havsnära på östra Öland, där jag vill tillbringa min fritid. Reser gör jag i jobbet. Tillräckligt.

Att det kan vara svårt att definiera hur många hästar man har förstår nog bara den som har häst (och döttrar). Jag köpte min första häst för rätt många år sen. Det var en ölandskompis som fick följa med hem till Märsta under ”ickeloven”. Stallade upp den hos (då) fullständigt okända människor. Han blev tre på några månader. Vi var ju då tre om Linus, jag och mina döttrar. Och det kan vara lite mycket om en häst. Så minsta dottern hittade en övergiven shetlandsponny som var så busig att ingen annan än hon vågade rida honom. Han blev som hennes. Äldsta dottern hittade ett halvblod i samma stall som ägaren inte ville rida dressyr på. Susanna älskar dressyr. Så blev en häst tre. Och på den vägen är det.

Sen hinner jag inte så mycket mera än jobba. Men är rätt nöjd med det.

Jag tror alla som sysslar med näringspolitik engagerar sig mer än vanligt i sitt arbete. Det funkar inte annars. Man måste ha ett samhällsintresse och blick för sakfrågorna. Man måste tro på något och vilja förändra. Jag har aldrig blivit vuxen. Jag är fortfarande naiv nog att tro att jag kan förändra världen till det bättre. Men vi måste hjälpas åt!

Det är därför jag arbetar (och trivs med det) på LRF. För vi är många som vill förändra, och från en liknande värdegrund. Jag jobbar med skog, och jag tror att äganderätten är förutsättningen för en sund förvaltning av våra skogar. Både för lönsamhet och långsiktighet. Om man blickar ut över världen så kan nästan all problematik med klimat och avskogning, som är heta politiska frågor nu, kopplas till människorna som förvaltar skogen. De känner inte tryggheten i att äga marken och lita på att de själva eller deras barn kan få fortsätta förvalta och dra nytta av marken. Globalt sett har vi det bra i Sverige. Men äganderätten ifrågasätts ständigt. Vi måste hela tiden stå upp för den och visa att det är just äganderätten som är förutsättningen för hållbarhet och långsiktighet.