Bloggar på LRF

Triss i damer från kurs 72/76

En vecka kan ibland vara två dagar lång, som t ex Skogsnäringsveckan. Under två intensiva dagar har människor från skogsbruk och skogsindustri samlats för mer eller mindre planerade möten. Helt oplanerat var det att vi tre kvinnor, Monika, Marit och Marianne, från jägmästarkurs 72-76 plötsligt satt samlade på samma kvadratmeter i aulan, se bildbevis här intill. (Landshövding Mia i mitten hörde till 71-75 men vi är inte så kinkiga med tillhörigheten.) 
Vi fick bl a lyssna till Göran Perssons eminenta talarkonst. Hur gör karl´n? Landsbygdsminister Eskil Erlandsson briljerar inte på samma sätt men levererade ändå en stor nyhet; en förstudie till ett nationellt skogsprogram ska göras. Äntligen ett helhetsgrepp om skogens alla värden.

Välförtjänta Guldkvistar.

Högtidligast var utdelningen av Guldkvistar och andra utmärkelser. I år kändes det extra roligt eftersom jag känner två av pristagarna, kunniga, ambitiösa, erfarna men lågmälda människor som gjort stora insatser för svenskt skogsbruk.
Vi från LRF Skogsägarna twittrade vilt från Skogsnäringsveckan på #snv13. Det gjorde en hel del andra också men jag ser med förväntan fram emot statistiken.

Oavverkat Gudrunvirke sprider skogsdöd

Idag har Ekot i sina nyhetssändningar gått ut med nyheten, från 2005, att landsbygdsminister Eskil Erlandsson avverkat i nyckelbiotoper. Jag tänker inte försvara avverkning i nyckelbiotoper, men jag tycker det är viktigt att lyssnarna också får veta att 2005 när det här hände så hade Skogsstyrelsen gett tillåtelse att avverka vindfällen i nyckelbiotoper för att förhindra massförökning av barkborrar efter stormen Gudrun. Katastrofläge rådde och det var ett klokt beslut att ta hand om vindfällena i nyckelbiotoper.
Lustigt, eller snarare olustigt, nog var jag igår ute i Kråketorpsreservatet i Småland. Där tillät inte länsstyrelsen att man tog hand om vindfällena efter Gudrun. Effekterna har blivit katastrofala. I reservatet blåste 7000 m3 ner i Gudrun. 49 000 m3 har sedan dött i reservatet pga barkborreangrepp. Reservatets värde för den biologiska mångfalden har därmed minskat radikalt. Visst är det bra med död ved men inte BARA död ved. Än värre är att barkborrarna angripit skogen runtomkring reservatet och angreppen sprider sig fortfarande. Markägarna har fått viss ersättning för skog som dött inom 300 meter från reservatet men utanför den gränsen får man inget extra trots att man tvingas avverka växtlig skog som skulle ha stått kvar och växt många år till. Man kanske hade tänkt avverka i samband med att barnen skulle ta över skogen men tvingas nu ta det i förtid pga barkborreangreppen.
Gudrunaspekten tycker jag borde framgå i en seriös nyhetsrapportering. Det rådde ett undantagstillstånd 2005 och att då ta fram en avverkning från just det året är inte rättvisande. Dessutom gjordes 2011 en uppföljning av Eskil Erlandssons nyckelbiotoper och de godkändes då. Inte heller om detta sägs något i nyhetsinslaget.
Jag fick en gång lära mig att när jag hör eller läser något alltid fråga mig själv ”Vem säger detta, och varför säger den personen det?” Varför plockas en åtta år gammal avverkning fram just nu? Och av vem?  Det är ett ovärdigt och föga konstruktivt sätt att jobba tycker jag. Låt oss istället mötas i konkret dialog om hur vi ska uppnå bra miljöhänsyn i skogsbruket.

Jag hade tänkt skriva något somrigt och fint idag, kanske om mandelblom, kattfot eller blå viol. Råkade dock ta en twittersväng först och där hoppade det grodor bland ängens blommor. Jag hoppas de som sagt/skrivit följande grodor biter sig rejält i tungan till nästa gång:

• ”Skogen är naturligtvis en viktig ekonomisk tillgång, men reglerna måste skärpas för att undvika skövling.” (Jan Björklund, Fp, i sitt Almedalstal) Får en utbildningsminister verkligen sprida sådan inbillning? Att prata om skövling i ett land som i mer än hundra år haft återväxtplikt är grovt osakligt.
• ”Allt känns fattigt, övergivet och förfallet” (Dan Jönsson om Haparanda i boken Ingenmansland) Han kan inte ha sett det nya köpcentrat i Haparanda. Boken sågas rejält i en recension i DT.
• ”Han representerar ett Sverige som knappt längre finns och som Stockholm ler överseende åt.” (Oisin Cantwell i Aftonbladet om Eskil Erlandsson och hans Sommarprogram) Ja det ”överseende leendet” har vi ju sett en hel del av, men att landsbygden ”knappt längre finns” är ett övertramp som borde rendera rött kort.
• ”Skratta inte nu. Det finns mycket som talar för att de nordligaste delarna av landet går en strålande framtid till mötes.” (ur artikel i Svenska Dagbladet om gruvnäringens expansion) Här verkar det inte räcka med att ”le överseende” längre, det tycks vara rent skrattretande att det skulle kunna gå bra för Norrland. Se upp där nere – glöm inte talessättet ”Skrattar bäst som skrattar sist”.

Nu har jag debuterat som formell KSLA-ledamot på en av årets två formella akademisammankomster. Det var lite stelt till en början men med hjälp av Snoddas Flottarkärlek tinade både jag och stora delar av skogsavdelningen upp.
Dagens gästartist var Eskil Erlandsson på tema Skogsriket. Han var för dagen flitigt uppvaktad av media, tyvärr inte angående Skogsriket. Det var istället hans stundande bröllopsplaner som lockade. (Apropå det så har Skogforsk en väldigt bra film som heter ”Bröllop i skogen”.) Tänk om man istället kunde skriva lika många spaltmetrar om Skogsriket, om vad skogsnäringen betyder för Sverige, om hur vi kan utveckla nyttjandet av skogen och vad det kan betyda för landsbygden.

I KSLAs djupa källarvalv

”Från tall till pall” och ”från stubbe till nubbe” är två av Eskils slogans när det handlar om ökat förädlingsvärde för skogsråvaran. Den senare skulle man kunna utveckla ytterligare, ”från stubbe till nubbe till gubbe”. Inspirationen till dessa bevingade ord fick jag från min munvige bordsgranne vid den efterföljande sillmackan i KSLA:s källarvalv där han konstaterade att skogsmannakulturen är etanoldriven.

P.S. Missa inte nästa Skogsriketmöte – onsdag 18 april kl 14-16 i Pelarsalen, Norra Latin, Stockholm. Då ska vi visa hur Skogsriket kan gå  från vision till verklighet. D.S.

Eskil tror på skogen

Visionen Skogsriket lockade i torsdags 150 personer till ett seminarium på Sånga Säby. Det var en salig blandning av skogsägare,  myndighetspersoner, skogsbolag, intresseorganisationer, skolor …… och jag.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson var mycket tydlig i sin tro på skogen som resurs för landet och landsbygden. Sverige må vara litet i befolkning mätt men i skogliga sammanhang är vi en nation att räkna med. Fortsatt hög virkesproduktion med god miljöhänsyn och utveckling av nya produkter var vad han, och de flesta i publiken, ville se.
En av Skogsrikets ambassadörer talade om stolthet, den stolthet som man som skogsägare har så många anledningar att känna. Den känslan är viktig bl a när det handlar om att konkurrera med andra branscher om den krympande skaran ungdomar. Just kompetensförsörjningen kom upp flera gånger under dagen som en viktig knäckfråga. Att börja tidigt, redan med Skogen i Skolan, kan vara ett sätt att öka attraktionskraften.
En annan av Skogsrikets ambassadörer berättade om hur man på ett skogstekniskt företag bestämde sig för att fördubbla omsättning och resultat. Man lyckades tack vare att man tog in betydligt fler kvinnor i företaget. Han menade på att om skogssektorn ska stå sig i framtiden så måste vi nyttja hela kompetensen, inte bara halva.

Varje eftermiddag trillar Skogssveriges nyhetsbrev in i min mailbox. Ett antal rubriker från dagens mediaklipp flimrar snabbt förbi mina oseende ögon. Ibland hajar jag till, som t ex idag när ”Låt inte gubben bestämma!” rullade förbi. En svunnen känsla från min obstinata ungdom fick mitt musfinger att klicka till. Vilken besvikelse att under en så kraftfull rubrik läsa en liten tunn artikel om att jämställdheten i skogen går alldeles för sakta. Det finns ingen särskild traktorgen hos pojkar, säger Eskil Erlandsson, så nu får myndigheter, skogsnäringen och intresseorganisationer fyra år på sig att fixa jämställdheten i skogen. Lycka till, säger jag.
Tidningen Skogsvärden får sig en, välbefogad, släng av sleven i artikeln. Jag brukar ibland roa mig med att räkna hur många män respektive kvinnor som finns på fotona i olika skogstidningar. Den nyss nämnda tidningen brukar ligga i botten, eller toppen beroende på hur man ser det. Tidningar med stora annonser klarar sig ofta bättre i min statistik. Annonserna görs troligen av marknadsinriktade personer som inser värdet av att tala till både kvinnor och män.
Just marknadsföringsaspekten var det mest intressanta med artikeln. Genom en färgstark rubrik lockades jag att läsa en artikel som jag annars aldrig skulle ha tittat på. Det påminner mig om när Maskinringen skulle ha en vanlig grå ekonomikurs. Man valde att kalla den ”Köper gubben för mycket maskiner?” och vips så var kursen fulltecknad – av kvinnor.

I går träffade vi två statsråd samtidigt, Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren, som bjöd in till rundabordssamtal om hållbart skogsbruk och skogsskydd.

Det var rätt stora hattnummer på dom som deltog, vilket kanske i första hand visar att det är ovanligt att två statsråd gör gemensam sak. Christer Segerstéen och jag representerade familjeskogsbruket.

Som så ofta tyckte vi familjeskogsbruket blev underrepresenterat. Fyra stora bolag, Skogsindustrierna och Kyrkan var där. Det blev sex personer. Familjeskogsbruket som har halva skogsarealen var två. Den positiva tolkningen är naturligtvis att vi sköter oss mycket bättre ….

Den mera korrekta tolkningen tror jag är den vi ofta känner – vi glöms bort. Man bortser från att vi är så många och så stora tillsammans. Och dessutom så olika. Egentligen tror jag vi skulle behöva mer än dubbelt så många representanter som bolagen, för det finns så mycket mera ”mångfald” hos oss än hos bolagen. Eller är jag partisk nu?

Det blev ett konstruktivt och bra möte. Resultatet? Långsiktigt beror det naturligtvis på valutgången. Men kortsiktigt? Man kan i alla fall hoppas! Dom har ju ett val som dom vill vinna – och då är det bra att lyssna till familjeskogsbruket. Vi är ju många…