Bloggar på LRF

Byggritning för kooperativt företag

Har just tillbringat två dagar i framtiden, i skogsägarrörelsens framtid, tillsammans med sexti andra framtidsspanare. Ingen tvekan råder om att marken som resurs ökar i värde. Begreppet Land Use återkom gång på gång. Efterfrågan på traditionella skogsprodukter ökar, men i nya geografier långt bort. Vinstmarginalerna finns för oss istället i nya biomaterial. Varannan produkt vi ska sälja om 5-7 år finns inte idag.
Vi fick också bekräftat att kooperationen ligger i tiden,  och framtiden. En gemensam värdegrund, en ideologisk plattform, som innehåller mer än bara varor och pengar. Ett instrument med många olika tangenter, inte alltid så lättspelat men med många oktavers tonomfång.
Våra två framtidsdagar kanske kan sammanfattas i att ”bästa sättet att påverka framtiden är att uppfinna den”.

Kooperation engagerar märker jag efter synpunkterna på min senaste blogg.

LRF Skogsägarna är med i ett projekt i Kenya som handlar om att hjälpa skogsägare (ja, det finns privat markägande i Kenya) att samverka för att hitta bättre avsättning och få bättre betalt för råvaran. Alltså precis som när skogsägarrörelsen blev till i Sverige. Det är ett mycket uppskattat projekt, och vi har fått förfrågningar även från andra länder. Dock måste man alltid vara försiktig med hur man använder ordet ”kooperation”. Det är synonymt med monopol och socialism i många länder.

Men jag vill inte tro att kooperation är något fult i Sverige. Jag vill tro att man kan tala om kooperation utan att nödvändigtvis behöva skriva om det som samverkan. Ett kooperativt företag är medlemsägt och sätter medlemsnyttan i centrum. Precis som LRF som intresse- och företagarorganisation. På samma sätt sätter ett aktiebolag sina ägare, aktieägarna, i centrum.

Jag tror dock på mångfald. I nästan allting, och definitivt i företagande. Konkurrens är viktig för att vässa sej på marknaden. Det har definitivt gynnat skogsägaren. Däremot kan jag irritera mej på vissa marknadsaktörer som i glättiga annonser sätter skogsägaren i centrum – samtidigt som jag vet att dom inte lägger en krona eller arbetstimme på andra värden för skogsägaren än det dom själva tjänar pengar på. När jag också vet hur mycket skogsägareföreningarna lägger på t.ex. äganderättsfrågor och näringspolitik till gagn för skogsägaren. Mervärden som någon i slutändan måste betala för – men som utgör en kollektiv nyttighet.

Jag blev jätteglad när jag fick så många kommentarer på en av mina bloggtexter nyligen. För mig handlade den om hur man får folk att betala lite mer för t ex bättre djurskydd. Och inte bara köpa den billigaste varan.

Ni som kommenterade var mer inne på hur man får en större andel av priset på produkten tillbaka till bonden/producenten. Där har jag egentligen inte nån klar uppfattning. Annat än att jag generellt tror starkt på medlemsägda företag. Ganska självklart när jag nu jobbar åt skogsägareföreningarna!

Men det som skiljer den tidigare lantbrukskooperationen från skogsägarrörelsen är att skogsägareföreningarna alltid har mött konkurrens från icke medlemsägda företag. Dom medlemsägda företagen skapades av familjeskogsägare som gick samman för att få bättre betalt i stället för att ensamma sälja direkt till skogsindustrin.

Föreningarna har alltid fått slåss mot andra företag som försökt ta efter deras medlemserbjudanden. I dagsläget erbjuder såna som Sveaskog, SCA, Holmen och Skogssällskapet paket som skogsägareföreningarna varit först med.

Nettot till skogsägaren har varit oförändrat under åren, om man tar hänsyn till kostnadsutvecklingen generellt. Jag tror inte det hade varit så om skogsägareföreningarna haft monopol på marknaden (ca 50% av skogsägarna är medlemmar i och säljer till en skogsägareförening, en siffra som också varit ganska konstant över åren) eller om skogsägareföreningarna inte funnits alls.

Konkurrensen har gjort att alla försökt sätta skogsägaren i centrum. Och störst nytta av det har skogsägaren haft!

Under vår rundresa i Machakosområdet besökte vi också flera kooperativ, som också är involverade i FOPA-projektet.

Invigning av ett uppsamlingsställe för mjölk

Musik och dansande barn gjorde invigningen till en glad tillställning

Vi såg och hörde om flera samarbeten bönder emellan för att samla in och sälja sin mjölk genom ett kooperativ. Målet är att bönderna skall kunna gå från att sälja mjölken vid vägen till att kunna sälja processade produkter. Här finns utmaningar när det gäller kapacitetsbrist i mejerier, tankbilar, infrastruktur och att utveckla lagring och procesning av mjölk.

En kooperation där förnödenheter säljs

Granne med "Lantmännen" låg det här mejeriet som vi också besökte

Intrycken från våra två dagar i fält är genomgående starka, och tar sin tid att bearbeta. Vi träffade på kort tid väldigt många människor, bönder på deras gårdar, och företrädare för organisationer och kooperativ. Utmaningarna på landsbygden är stora och kan många gånger kännas oöverstigliga med torka och klimatförändringar, fattigdom, brist på mark och oklara ägarförhållanden av mark, och en utbredd korruption.

Men trots detta löper det som en röd tråd ett väldigt engagemang och en tro på framtiden. ”Det sitter i huvudet” sa en av de många framåt kvinnor som vi träffade ”det handlar om att bestämma sig för att börja plantera ett träd, eller att börja sälja sina produkter, att inte vänta på att någon annan skall lösa mina problem”.

Så lika och ändå olika!

Det som också ger framtidstro, trots alla utmaningar är att många projekt och utvecklingssatsningar börjar hos bonden därute, och drivs och utvecklas i lokala nätverk. Några exempel på det kan vara: kunskapsöverföring, väderprognoser som görs tillgängliga så att rätt gröda kan planteras vid rätt tidpunkt, eller dammar som grävs för att samla vatten.Det är underifrån perspektivet som verkar ge resultat, och som glädjande nog även myndigheter och biståndsorganisationer verkar ha anammat i stor utsträckning.

Två dagar med regionalt och kooperativt råd här på LRF. Trevliga människor och trevlig stämning även om det hettade till ibland. Som anställd intog jag en lyssnande roll, prata får jag göra i pauserna.

Skogsägareföreningarna deltog mangrant (ja, så är det!), men trots det blir ju ”skogen” ganska dåligt representerad på våra blandade möten. Inte för att det hänger på antalet. Det är kvaliteten i deltagandet som räknas. MEN jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket vi förmodligen skulle kunna lära av varandra, eller åtminstone få nya insikter, om vi nyttjade hela bredden av kompetenser och gjorde jämförelser.

Ta den så kallade griskrisen. Vad skulle man kunnat lära av motsvarande ”skogsskövlingsdebatt” på 90-talet. Ta styrmedelsfrågorna. Reglerad, subventionerad eller bidragsstyrd marknad kontra ”fri” marknad. Allt sådant möts nu i energidebatten. Där blir det så tydligt att en ”fri” marknad för skogsråvara möter en genomreglerad energimarknad. Vad kan vi lära – hur ska vi driva våra frågor?

Jag skulle vilja se mycket mera av jämförande analyser mellan jorden och skogen. Varför inte använda den kunskap som vi ändå har?

Äldsta dottern har flyttat. Mycket traumatiskt för en mor. Nog tror jag hon klarar sej, men det blir så tomt i huset. Och lillsyrran säger ”ska jag bo här alldeles ensam nu” … Och så känner man sej så gammal. Dessutom har hon flyttat till Flogsta i Uppsala. Där har jag bott. Och jag vet ju hur det gick till då … (men kul hade vi).

Så det gäller att fokusera på verksamheten. Det händer mycket, samtidigt som skogsägareföreningarna står enade och relativt starka i världen. Vi funderar på framtidsfrågor för föreningarna, och våra framgångsfaktorer.

Det går inte att komma runt att konstruktionen med LRF Skogsägarna sannolikt bidragit till den positiva utvecklingen av skogsägarekooperationen. Det är roligt att känna den framtidstron, samtidigt som vi alla vet att ständig utveckling och förändring är nödvändig för fortsatt framgång.

Kanske har jag världens roligaste jobb!