Bloggar på LRF

Varje morgon kl 8 får jag en sammanställning över färska mediainslag med skoglig bäring. Igår var en av Aftonbladets rubriker ”Du gamla, du fria, du kalhuggna land”. Texten inleds så här: ”De flesta inbillar sig nog att Sverige norr om Östersund är orört land”. Det är en aktad och prisbelönt journalist som skrivit detta. Han vet säkert att halva Sveriges yta finns norr om Östersund, men tycks ha glömt att skog, malm och vattenkraft från den halvan byggt upp Sveriges välstånd. Att en hel landsända skulle både utgöra råvarubas och ligga orört är en ekvation som inte går ihop.
Så här skriver skribenten vidare: ” Ingenstans har jag sett skog som vi föreställer oss skog.” I orden ”vi föreställer” ligger pudelns kärna tror jag. Vilka är ”vi” och hur skapar ”vi” sin föreställningsbild? Vem har tolkningsföreträdet? Vem skapar bilderna?
För många år sen gjorde jag vid ett studiebesök på Aftonbladet den chockerande upptäckten att man inte hade en enda journalist norr om Stockholm. Den senaste tiden har vi nåtts av beskedet att TT drar in alla sina redaktioner norr om Stockholm. Vad innebär detta för mediabilden av vårt avlånga land? Om man ”inbillar” eller ”föreställer” sig orörda, men ändå levande, bygder så blir resultatet givetvis de dystra vinklade reportage som vi redan ser alltför många av.
Som tur var kom det idag i en annan tidning en landsbygdsbilaga där det skrivs om kreativitet, modern teknik och livskvalitet på landsbygden. Läs den istället.
P.S. Under gårdagen pågick en livlig debatt i anslutning till bloggversionen av Aftonbladets artikel. Bl a deltog en engagerad skogsägare där. Den debatten försvann från webben innan dagen var slut. Vart tog den vägen Aftonbladet?

Bygd, hembygd, landsbygd – positiva ord för de flesta av oss, under förutsättning att det är levande bygder.  I en levande bygd bor det människor, och människorna som bor där måste försörja sig på något.  För dem som äger skog kan skogen ge ett större eller mindre tillskott till försörjningen, under förutsättning att man får bruka skogen.
Hembygdsrörelsen har över fyrahundratusen medlemmar, många av dem boende på landsbygden, många av dem skogsägare. Jag är själv medlem i två hembygdsföreningar därför att jag tycker att vårt kulturarv är viktigt men också för att föreningarna bidrar till en levande landsbygd ……. trodde jag i alla fall. Idag är jag inte så säker på det. Det verkar nämligen inom hembygdsrörelsen pågå en kampanj för att väcka misstroende mot skogsbruk och skogsägare. På stämman i maj ska en skogspolicy antas. Om den liknar det här diskussionsunderlaget, eller skogssidorna i det nummer av Bygd och Natur som kom idag så blir  jag inte kvar som medlem. En folkrörelse som svartmålar sina egna medlemmar och vill vingklippa deras verksamhet så radikalt  jobbar inte för hembygden, den jobbar för obygden.

P.S. Är du medlem i en hembygdsförening så nyttja dina demokratiska möjligheter att tycka till i skogsfrågan. D.S.

Läser om Irlands ordförandeskap i EU, där man prioriterar naturresursfrågor. För att jordbruket är så viktigt för Irland. När får vi se Sveriges regering  prioritera naturresursfrågor, för att skogsbruket är så viktigt för Sverige? För övrigt tror jag att jordbruket kommer att bli viktigt för Sverige också, så det är ett lika så gott skäl.

Det är naturligtvis jättebra att det finns ett politiskt engagemang för skolfrågor, miljöfrågor, sjukvård … vad det vara månde. Men så måste vi ju försörja oss också, både som land och som enskilda invidider och företagare. Lite smakligt kan jag tycka att det vore med ett engagemang för konkurrenskraft i de grenar där vi kan vara konkurrenskraftiga.

När jag jobbade med skog i regeringskansliet förundrade jag mej över hur Sverige sågs som ett stort skogsland i hela världen utom i Sverige. Engagemanget för skogsbruk och skogsindustri på hög politisk nivå var närmast noll. Inget tyder på att det har förändrats. Vi tittade avundssjukt på Finland, där skogen betydde något. Ingenting har förändrats …

Fönsterlav - effektiv avfuktare

När jag passerade det här fönstret med fönsterlav och blombägarlav gick mina tankar till Kicka, en gammal släkting som betytt mycket för mig. Hon lärde mig att göra ”vitlimar” (kvastar av björkris) på försommaren när det savade och svartlimar” senare på sommaren. På hösten skulle fönsterlav och blombägarlav plockas in, rensas och torkas för att sedan läggas i när innanfönstren skulle in. Kicka hade nytta av skogen på många andra sätt också, plockade bär och hämtade ved och sa inte nej till en älgstek på bordet. I den by och brödraskara hon gifte in sig i var skogen en absolut nödvändighet även för penningförsörjningen. Den egna skogen var för liten, åkerlapparna för små och korna för få så det var skogsjobben åt ”bolaget” som gav intäkter.
Ordet ekosystemtjänster fanns inte i ordlistan på den tiden men ändå var det precis det som det handlade om.  Slår man upp ordet idag förklaras det så här: ”de funktioner hos ekosystem som på något sätt gynnar människan, det vill säga upprätthåller eller förbättrar människans välmående.” Och visst är skogen en fantastisk tillhandahållare av nytta för människan, då som nu? Utan brukandet av skogen skulle det inte  bo många själar på landsbygden. 

"Vitmossa och rött" till minne av Kicka

Som ett tack till Kicka för allt hon lärde mig smyckar jag varje höst hennes grav med fönsterlav och blombägarlav, eller ”vitmossa och rött” som Kicka kallade den ekosystemtjänsten.

kor som gör nytta hela livet

Det har synts kampanjer om att vi ska äta mindre kött för att kött ger ett stort klimatavtryck. Nu har jag sett siffror som visar att det godis vi stoppar i oss i Sverige ger ett nästan lika stort klimatavtryck som det kött vi äter. Hm. Hur vore det att istället fokusera på att minska klimatpåverkan från godis, som är totalt onyttigt, eller rent av sluta äta godis? Till gagn även för folkhälsan. Istället för köttet, som ändå innehåller en hel del nyttigheter.

Kan det helt enkelt vara så att de som vill att vi ska äta mindre kött i själva verket är samma personer som inte tycker vi ska äta djur. Som istället för att använda sina verkliga bevekelsegrunder använder klimatskäl. Precis som det finns en massa trädkramare som inte tycker vi ska använda skogen, men istället använder klimat- eller artskyddskäl.

Är man fackidiot om man ägnar fredagkvällen åt att knata runt på gamla skogsföryngringar, och dessutom tycker att det är jättekul? Isåfall är jag och min man fackidioter för vi hade igårkväll riktigt mysigt när vi besökte två områden som slutavverkades för ungefär tjugo år sen.
Det ena området ligger i ett fjällnära område med ovanligt jämn och hög luftfuktighet. Det tror jag är huvudförklaringen till att det vid mitt besök där för tjugo år sen över hela hygget växte en jämn matta av självsådd gran. Det är fortfarande ett granbestånd, även i de delar av beståndet som skulle lämpa sig bättre för tall. Granen såg inte särskilt växtlig ut på dessa delar, ingen vidare ståndortsanpassning alltså. För tjugo år sen kände vi inte till de produktionssiffror som SLU visade upp ifjol. De visade då att gran på tallmark i Norrlands inland producerar mindre än hälften av vad tallen gör.

Skenet bedrar ....

Det andra området vi besökte igår var ett av våra första hyggen med rejält tilltagen naturhänsyn. Ett par kullar med rejäla evighetsträd av tall värmde gott i hjärtat att se. Tyvärr hade kvarlämnat hyggesrens, undertryckta granruskor på den tiden, tagit överhand i beståndet, delvis med hjälp av starkt betestryck på tallen. De fyllde nog sin funktion som gräs- och frosthämmare vid beståndsanläggningen men borde ha röjts bort några år efteråt. Nu står de där som gröna lögner, skapliga toppskott men svår stamkrök på rotstocken och säkerligen även röta i den.

..... kraftig krök på rotstocken

Hursomhelst så är det  lärorikt att följa upp det som gjorts. Skogsbruk är en långsiktig verksamhet och vi lär så länge vi lever. Mera fredagsmys i skogen!

Intensiv skogsdebatt pågår. Skogsstyrelsen, 15 tunga forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet, en skogsentreprenör och Naturskyddsföreningen uttryckte häromdagen sina åsikter på DN Debatt.  
Naturskyddsföreningens artikel med krav på ny skogspolitik har LRF och LRF Skogsägarna tidigare besvarat, se här. Det vore dock mycket värdefullt om du som tror på det svenska skogsbruket ginge in på DN Debatt och skrev kommentarer till debattartiklarna. Hittills är inläggen nämligen mycket ensidiga. Stå upp för den näringsgren som finns i våra hjärtan och är en förutsättning för så många landsbygdsföretagare. Berätta om din vardag, om hur du arbetar för att bruka utan att förbruka. Berätta om skogsbrukets kretslopp, hur skogsplantor blir till träd. Berätta om livet i din bygd, om människorna som direkt eller indirekt har sin försörjning från skogen. Berätta om dina förfäder som fick skog att växa på de skogsmarker som lämnats kala efter bruksepoken. Berätta om vidderna som finns utom synhåll från de asfalterade vägarna. Fråga om dessa marker ska ligga i träda i väntan på att någon av de boende på Söder ska söka sig dit på retreat. Glöm inte att berätta om dina och naturens smultronställen, dom som du lämnar orörda när du avverkar. Sjung ut om din stolthet över att bruka den viktiga förnyelsebara resurs som stavas s k o g.
P.S. Här kan du se vad Arne i Västerbotten skrev. D.S.

Zarembas femte artikel om skog i Dagens Nyheter väcker intressanta frågor. För vem skyddar vi skog? Och vem äger skogen?
 
I Sverige och större delen av Europa har vi en månghundraårig tradition av att mark ägs av privatpersoner. I Norden lite uppluckrat såtillvida att vi har allemansrätt. Stora delar av Europa har inte det, där är marken alltigenom privat. I många andra delar av världen finns inte den traditionen. Där är mark allmän egendom. Något som inom parentes ofta bidrar till problem för ingen tar riktigt ansvar för det ingen riktigt äger.
 
Naturvård är ingen svensk företeelse. Det är en global ide och delar av föreställningen om naturvård kommer från kulturer utan äganderätt, delar från kulturer med äganderätt.
 
När den naturvårdssyn som fortfarande är förhärskande i vårt samhälle grundades under sent 1980-tal var Sverige internationellt en stor u-landsvän, fortfarande i Olof Palmes skugga. Sverige stod bakom många tänkesätt som bottnar i mark som allmän egendom. Samtidigt som man i hela världen bedömt oklara ägandeeförhållanden som ett av de största hoten mot ett hållbart markutnyttjande.
 
Här nånstans skulle jag vilja börja diskussionen. Allemansrätten har varit flitigt debatterad, men vad betyder äganderätten av mark? Var går gränsen för markägarens beslutsrätt? Utan att gå in på paragrafer i skogsvårdslagen eller andra detaljer – hur ser du på det? Får man själv bestämma om man vill hugga ner sin skog eller inte?
 
Och naturvården. Var ska besluten fattas? Hos markägaren, hos de människor som valt att bo och leva i eller nära naturen, eller som nu av de människor som valt att bo i stan och bara nyttja naturen på fritiden eller inte alls.

För med vår syn på demokrati är det stadsborna som bestämmer över landsbygden – dom är så många fler!

På den internationella skogsdagen 21 mars var det passande nog skogspolitisk debatt i riksdagen. Jag bjuder här på några smakprov från debatten:
Olika uppfattningar om skog och skogsbruk:
”En riktig skog är en skog som fått utvecklas på egna villkor där träd av olika sorter och olika åldrar växer tillsammans tills de faller självmant.”
”Skogsvårdande insatser som till exempel röjning, gallring och återplantering måste öka.”
Om infrastruktur:
”Skogen ligger liksom ute i skogen, och där finns det ofta inte så mycket järnvägar och sådant.”
”Ett problem är att man i dag kan flytta runt skyddade områden i landskapet.”
Olika syn på regleringar:
”Vi vill därför att alla frivilliga avsättningar görs om till naturvårdsavtal på 50 år.”
”Den misstro man har mot svenska skogsbrukare och den övertro man har på regleringar är makalösa.”
”Frihet under ansvar, dialog och samverkan, är att föredra framför konflikt, sanktionsavgifter och återreglering av det svenska skogsbruket.”
…. och här slog man huvudet på spiken:
”Skogen kommer att spela en viktig roll i omställningen till ett grönt, hållbart samhälle.”
”Det är självfallet mycket svårt att nå uppsatta mål om spelare och domare inte är överens om var mållinjen är eller vad som ger poäng.”