Bloggar på LRF

Kan dessa förebilder tänkas locka fler kvinnor till skogsnäringen?

Av ren självbevarelsedrift bestämde jag mig för några år sen att ligga lågt i skogsnäringens jämställdhetsfrågor. Det är inte bra för blodtrycket med ständiga adrenalinpådrag. Ändå kunde jag inte säga nej när jag blev inbjuden att som ”senior lady”  medverka vid ett möte med ett av de nätverk som finns för skogskvinnor. Jag vill ju så gärna stötta och peppa de kvinnor som gett sig in på den skogliga yrkesbanan, kanske vara den förebild som inte fanns när jag själv var ung jägmästare.
På nätverksträffen mötte jag en handfull ambitiösa kvinnor som till vardags jobbar utspridda på olika orter. Skogskvinnorna är  betydligt fler nu än på 70-talet men de är fortfarande ensamma i sin vardag. Därför fyller de här nätverken en viktig funktion, som en syresättande ventil som gör att kvinnorna trivs bättre och stannar i företaget.  Det är tyvärr så att det är högre andel skogsutbildade kvinnor än män som lämnar skogsnäringen. Den åderlåtningen har näringen inte råd med. Det finns tydliga forskningsresultat som visar att företag med mixade ledningsgrupper och styrelser är lönsammare än de som har monokultur-ledning.
38% av skogsägarna är kvinnor så för skogsägarföreningarna är det en solklar framgångsfaktor att öka andelen kvinnliga inspektorer. Jag håller därför tummarna för att kvinnorna i det här nätverket orkar stå på sig, starka och stolta, så att de som förebilder lockar fler kvinnor att verka i familjeskogsbruket – ett skogsbruk där både kvinnor och män behövs.