Bloggar på LRF

I skogspolitiska kretsar far just nu många tafatta förslag till tydliggöranden av skogsvårdslagens krav på miljöhänsyn genom luften. Ett av dem är ”tio träd per hektar”, dvs vid slutavverkning ska minst tio träd lämnas kvar ute på hygget. Jag kan se en fördel med det förslaget – det är lätt att följa upp. Miljönyttan av tio fristående träd anser jag dock vara mindre än av motsvarande träd i grupp, i anslutning till en bergbrant eller kantzon mot myr. Funktionell naturhänsyn verkar i dagens diskussioner ligga i underläge jämfört med det som är lätt att räkna, mäta och utfärda sanktioner för.

Inga tio träd per ha kvar här inte

Jag stod härom dagen och tittade ut över vårt lilla hygge på knappt två hektar. Efter två omgångar av vindfällen står nu inte många träd kvar ute på hygget, färre än tio per hektar är det. Ändå tycker jag att vi fått till en bra naturhänsyn. Mot inägan finns ett bryn med stort lövinslag. Två fuktiga områden står orörda kvar och i anslutning till en hällmark finns några grova tallar, kanske blivande boträd. Hyggets form är oregelbunden, inte bra med tanke på konkurrensen för de nya plantorna, men bra för den biologiska diversiteten eftersom den är störst just i brytningen mellan olika biotoper. Bra funktionell naturhänsyn tycker jag alltså att vi har tagit, men om ”tio-träd-per-hektar-regeln” skulle gälla så hade vi begått ett lagbrott.
Jag vill uppmana våra politiker att inte fastna i schablonfällan. Naturen är inte schablonartad. Att i desperat jakt på bättre naturhänsyn och behov av att visa handlingskraft lagstifta om detaljer är inte rätt väg att gå. Nej äkta handlingskraft är istället att tillsammans med de i skogsbruket verksamma satsa på kunskap och insikt om hur vi i konkret handling kan leva upp till den skogsvårdslag vi idag har. Där har vi alla, politiker, myndigheter och skogsnäringen, en gemensam hemläxa att göra.

Mötesplats Måndag

På måndagar möts vi, dvs går på möten, i och utom LRF-huset i Stockholm. Själv nöjde jag mig med tre möten idag, men jag har kollegor som hann med fem.
Det är mycket med det skogspolitiska nu. Olika krafter drar åt olika håll. Aktivt skogsbruk som för några år sedan var politiskt korrekt och salongsfähigt vill idag vissa falanger klassa som miljöfarlig verksamhet. Efter såna möten behövs en stunds debriefing. Enligt Wikipedia är debriefing en form av bearbetning med syfte att minska stressreaktionerna efter ett trauma samt påskynda återhämtningsprocessen. En god arbetskamrat är guld värd i såna lägen. Guld värd är också det här inlägget på Twitter idag, sänt från ett i övrigt splittrat möte : ”Lag i all ära men vad känner skogsägaren med hjärtat? Klokt sagt idag om den enskilda skogsbrukarens stolthet.”

Än en gång har jag följt en tidigare kollega till den sista vilan. Många känslor väcks när en stor och stark skogsman full av livskraft plötsligt inte finns bland oss. Som frusna svalor sitter vi gamla arbetskamrater tätt intill varandra i kyrkbänken. Minnen av många års insatser för traktens skogar och skogsägare rullar förbi. 70-80-talens robusta dikningar och högläggningar, ÖSI och avverkningsplikt. Övergången till ny skogspolitik, Rikare Skog, nyckelbiotoper och biologisk mångfald. Oavsett skogspolitik ledde han med lust och energi sitt distrikt mot uppsatta mål, alltid med respekt för skogsägaren. Vi hann aldrig prata om det senaste årets skogsdebatt, men jag är ganska säker på att han, liksom många andra skogsmän, tyckte att den var historielös. Att först vara med om att bygga upp ett skogsrike och sedan lyssna till en debatt som inte ser dessa insatser utan bara vill nedrusta skogsbruket  kan göra ont i skogssjälen. Skogssjälen känner dock skogens kretslopp och vet att det alltid växer upp nya träd, precis som i den trösterika psalmtexten:
Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Många aktuella löv på vårt skogspolitiska träd

Det är mycket på gång inom det skogspolitiska området nu. Häromdagen gjorde vi på kontoret ett ”skogspolitiskt träd” (se bilden) där vi hängde upp aktuella skogspolitiska frågor. Det blev gott om ”löv” på det trädet. Där finns förstås miljömålsberedningen som snart kommer med ett betänkande om hållbar markanvändning. Timmerförordningen, som handlar om virkes spårbarhet och bl a säger att olagligt avverkat virke ska konfiskeras, träder i kraft i mars. Den nyligen framlagda regionutredningen föreslår att Skogsstyrelsens lokala verksamhet ska läggas in i länsstyrelsen. Färdplan 2050 handlar om ett klimatneutralt Sverige år 2050 men tycks ha glömt värdet av ett aktivt skogsbruk med god tillväxt där. I Bryssel jobbas det frenetiskt på kriterier för biobränslen. Mitt i alla dessa politiska processer pågår också handfast arbete för att nå de skogspolitiska målen. Ett bra exempel är den av Skogsstyrelsen initierade Dialogprocessen som om en dryg månad ska leverera konkreta recept på förbättrad måluppfyllelse. Ute bland skogsägarna i landet pågår utbildningskampanjen Skogens Vatten och maskintillverkarna mekar med prototyper till skogsmaskiner med lägre marktryck.
I denna skogspoliska salladsmix sitter våra folkvalda politiker och ska fatta kloka beslut. Då gäller det att ha god helhetssyn och kunna väga in allt som pågår och vilka konsekvenser det ena får för det andra. Miljömålsberedningen kan dra direkt nytta av det Dialogprocessen kommer fram till. Man måste också se de rättsliga effekterna av att göra en ny skogsvårdsförordning och där ha förbud mot avverkning i ”hänsynskrävande biotoper”. Hänsynskrävande biotoper (se sid 20 här) är ett luddigt begrepp som även Skogsstyrelsens tjänstemän har svårt att avgränsa i fält. Timmerförordningen innehåller bl a en bestämmelse om att olagligt avverkat virke ska konfiskeras. Tänk er då konsekvensen om man råkar avverka i en hänsynskrävande biotop, som kan klassas och avgränsas olika av olika tjänstemän, och får sitt virke konfiskerat. En sån rättsosäkerhet är helt oacceptabel.
Det är inte lätt att vara politiker. Jag är jägmästare med över trettio års yrkeserfarenhet och påbyggnadsutbildning i naturvårdsbiologi och mark- och vattenvård. Ändå tycker jag att det är svårt att överblicka det skogspolitiska pusslet just nu. Det vilar ett mycket stort skogspolitiskt ansvar på våra politiker den närmaste tiden. Det går inte att titta på en pusselbit i taget om vi ska få ett konsekvent sammanhang i vårt brukande av naturen.

dotter med häst hämtad till mörket för helgfirande

Den enda gången jag ”brukar” summera året är när jag i egenskap av ordförande för skogsavdelningen på KSLA får göra det på KSLAs traditionella decembersammankomst. Men just nu känns det som att det har hänt väldigt mycket det här året.

Jag vågade ta steget att lämna en trygg anställning sen ett helt liv tillbaka och starta eget och flytta till mitt drömboende – mitt i en kohage där det är alldeles mörkt i december. Det var boendet som var det primära. Hade tänkt att visst borde jag kunna få ett jobb i Kalmar? Men när jag tittar mej omkring inser jag att jag är inte ensam om att välja en mörk kohage framför Stockholm. Så man får väl säga att det är tur att det ser ut som att  jag inte kommer att behöva söka jobb i Kalmar.

I skogspolitiken har Maceij Zaremba satt avtryck – även om jag håller med Marianne om att många gjort stora insatser som bör äras. Men kanske har ändå Maceij Zaremba gjort oss en stor tjänst – genom att vända skogsdebatten mot oss människor istället. För jag tror inte det är småkryp och lavar vi vill skydda när vi inte vill att skog ska avverkas. Det är skogen. Det personliga eller drömmen som skogen står för hos de flesta av oss. Och jag tycker alltid debatter blir rakare och ärligare om man nämner saker vid deras rätt namn. Kanske kommer flera att göra det i skogsdebatten framöver!

Så här inleddes Skogsåret 2012

Varje tidning och TV-kanal med självaktning har vid årets slut någon sorts tillbakablick på året som gått så jag tänkte att även min blogg borde ha det. Skogsåret 2012, som inleddes i virkesbrötarna efter stormen Dagmars framfart, var också det år då jag bytte jobb från projektledare för Krafthandling Skog till kommunikationsansvarig på LRF Skogsägarna. Första arbetsuppgiften var att ta fram en strategi för hur vi skulle lyfta fram svenskt familjeskogsbruk i den lätta motvind som vi hade känt av under hösten och vintern. Den lätta motvinden övergick på valborgsmässoafton till en smärre tromb när Maceij Zarembas första artikel i DN publicerades. En artikel blev sex, totalt trettio helsidor i en av Sveriges största dagstidningar. Det kan man kalla scoop. I media rådde sedan styv kuling hela sommaren vad gällde skogsfrågorna. När vinden mojnade i tidningarna trädde istället Sveriges Radio in med 25-30 programinslag i P1 om den svenska skogen, de flesta kritiska till skogsbruket.
Blåsvädren i media under året var resultat av skicklig opinionsbildning. 2012 var ju ett skogspolitiskt viktigt år med den pågående miljömålsberedningen och politiker är känsliga för opinionsyttringar.  Första halvåret 2013 kommer att bli ännu viktigare. Nu är det upp till miljömålsberedningens politiker att väga ihop och balansera alla de intressen som kretsar runt skogen som råvaruproducent och livsmiljö.
Skogsåret 2012 präglades inte bara av skogsdebatt och -politik utan även av en svag marknad för svensk skogsindustri. Kombinationen av lågkonjunktur med minimalt byggande och en stark krona slog hårt mot vår exportnäring och tusentals anställda i skogsindustrin varslades. Tyvärr ser det ut att bli ytterligare ett magert år 2013.
Året avslutades med att Land Lantbruk, LRFs medlemstidning, utnämnde Maciej Zaremba till Skogens Konung, den som satt de största avtrycken 2012. Själv hade jag tidigare samma vecka varit med och utsett några personer som gjort bestående avtryck i svensk skogsnäring genom långsiktigt ansvarsfullt utvecklingsarbete under många år. Tyvärr får inte namnen offentliggöras ännu, annars hade jag gärna gjort det för att komplettera bilden av Skogens Konung.

Och så här slutade Skogsåret 2012, Zaremba utnämnd till Skogens Konung (foto J. Hildebrandt)

På den internationella skogsdagen 21 mars var det passande nog skogspolitisk debatt i riksdagen. Jag bjuder här på några smakprov från debatten:
Olika uppfattningar om skog och skogsbruk:
”En riktig skog är en skog som fått utvecklas på egna villkor där träd av olika sorter och olika åldrar växer tillsammans tills de faller självmant.”
”Skogsvårdande insatser som till exempel röjning, gallring och återplantering måste öka.”
Om infrastruktur:
”Skogen ligger liksom ute i skogen, och där finns det ofta inte så mycket järnvägar och sådant.”
”Ett problem är att man i dag kan flytta runt skyddade områden i landskapet.”
Olika syn på regleringar:
”Vi vill därför att alla frivilliga avsättningar görs om till naturvårdsavtal på 50 år.”
”Den misstro man har mot svenska skogsbrukare och den övertro man har på regleringar är makalösa.”
”Frihet under ansvar, dialog och samverkan, är att föredra framför konflikt, sanktionsavgifter och återreglering av det svenska skogsbruket.”
…. och här slog man huvudet på spiken:
”Skogen kommer att spela en viktig roll i omställningen till ett grönt, hållbart samhälle.”
”Det är självfallet mycket svårt att nå uppsatta mål om spelare och domare inte är överens om var mållinjen är eller vad som ger poäng.”

Det pågår en skoglig mediadebatt just nu om den s.k. skogskonventionen, som handlar om en gemensam europeisk skogspolitik. Det finns dom som ser den som ett stort hot.

Jag ser det istället som en möjlighet, alltså att förhandla om en all-europeisk (alltså inte EU utan bredare) skogskonvention. Fördelen är att konventionen kan ge oss gemensamma definitioner och kriterier för vad ett hållbart skogsbruk är som underlättar för handel och annan samverkan.

Det ger också en möjlighet att få in flera länder, särskilt Ryssland, i vårt skogliga samarbete. En möjlighet att få fokus på skogsfrågor utgående från brukandet, och inte från handel, energi eller miljö som är fallet nu i EU-samarbetet.

Bara Sverige är emot. Alla andra är för, även om Holland och England vacklar. Då ska man ha i minnet att Holland och England är de länder i EU-samarbetet som brukar ha mest avvikande åsikt mot Sverige i skogliga frågor i EU, helt enkelt för att de importerar mycket trä från sydliga breddgrader och har situationen i Brasilien och Indonesien i fokus när de diskuterar skog.

Jag är rädd att Sverige nu ställer sej så långt från mitten att man inte får vara med och diskutera. Som i CAP.

Skogen är alldeles för viktig för det.

Jag pratade nyligen skogspolitik och EU på ett skogsägarmöte och kom – ganska förutsägbart – i diskussion om EU som hot eller möjlighet. De flesta tycks se EU som ett hot.

Men som jag ser det så regleras det mesta som berör skogen redan idag av EU-politiken. Vi har t.ex. hållbarhetskriterier för biodrivmedel som förmodligen kommer att utökas till att gälla alla biobränslen. Givet att samma träd används till alla olika produkter som görs av skogsråvara så har det egentligen ingen betydelse vad kriterierna avser – hela skogen och dess ”hållbarhet” berörs. Vi har en timmerförordning som förbjuder handel med olagligt avverkat virke och som därför kräver spårbarhetssystem på råvaran.

Vad är då skillnaden mot gemensam skogspolitik? Jo att grunden till det som blir gemensam politik idag finns i andra gemensamma politikområden, som handel, energi eller miljö. Och därför utgår man inte från skogsbruket och de förutsättningar som gäller där.

Rädslan för en gemensam skogspolitik tror jag bottnar i problemen med den gemensamma jordbrukspolitiken. Men dom problemen härrör ju från de ekonomiska styrmedlen. Vem tror att EU skulle ha råd att införa en gemensam skogspolitik med den typen av ekonomiska incitament? Personligen tror jag det är helt orealistiskt.

Om skogspolitiken blir bra eller dålig tror jag hänger mera på de politiker som bestämmer när något viktigt ska beslutas, inte på om den är EU-gemensam eller svensk!

Igår, onsdag, hade Landsbygdsdepartementet och Miljödepartementet gemensamt dialogmöte med skogssektorn. Landsbygdsministern vill lansera ett större projekt med arbetsnamnet Skogsriket, med inspiration från Matlandet Sverige och i syfte att stärka den ekonomiska utvecklingen på landsbygden. Samtidigt jobbar Miljödepartementet med projektidéer kring hållbart skogsbruk.

Vad händer?

För fem och ett halvt år sen lämnade jag Regeringskansliet. Skogsfrågorna låg då på Näringsdepartementet och där var vi tre heltidare på skog. På Miljödepartementet kanske en halv. Nu är dom en hel flock. Jag skulle ju kunna låtsas att det krävdes en hel flock för att ersätta mej, men … det är ju en helt annan regering.

Frågan är vad det kommer att betyda för oss i skogsnäringen, och för skogsägaren, med detta ökade engagemang för skogen i politiken? Det måste väl vara positivt! Men för att vara på den säkra sidan tror jag vi själva måste vara mera aktiva också.

Skogsriket måste bli lika mycket vårt projekt!