Bloggar på LRF

Jag läser om Skogsstyrelsens uppföljning av miljömålet Levande skogar, där det konstateras som ett faktum att skogsbruket inte når målet. Men när jag läser texten förstår jag faktiskt inte var skogsbruket missar målet. Att det inte  finns pengar att skydda tillräckligt mycket skog kan knappast skyllas på skogsbruket. De frivilliga avsättningarna är med råge uppnådda. Att alla kulturmiljölämningar inte klaras må delvis vara skogsbrukets fel, men har väldigt lite med miljö och biologisk mångfald att göra. Körskador kan man bli bättre på att undvika, helt klart, men mej veterligen finns ingen målbild för det i miljömålet. Och allt annat, död ved, gammal skog, löv … det som det finns en målbild för, där verkar ju uppföljningen peka på att vi når målen.

Så frågan återstår; vad ska skogsbruket göra för att nå målen? Är det bara slentrian, det har alltid varit så att målen inte ska kunna nås? Eller har jag missat nåt?

Jag glädjer mej åt att läsa att Skogsstyrelsen har kollat sina egna inventeringar av hänsynskrävande skogsbiotoper och funnit att det kan skilja upp till 50% på vilka objekt två olika inventerare hittar. Det är naturligtvis helt fel att glädja sej åt det. Men så mycket skit som jag fick från Skogsstyrelsen när jag jobbade för LRF Skogsägarna och påpekade att det fanns godtycke i inventeringarna så tycker jag att jag har rätt att glädja mej. Vad-var-det-jag-sa, typ …

Dessutom påpekas att det är Skogsstyrelsen som har utvärderat sej själva. Om det hade varit en extern utvärderare kanske resultatet blivit ännu sämre. För även om inte Skogsstyrelsen medvetet försökt påverka utvärderingen så borde väl myndigheten ansträngt sej för att olika tjänstemän ska ha så lika syn som möjligt.

Vore klädsamt om detta togs upp av riksmedia också. När bristerna i skogen (som alltså sannolikt inte finns) påpekats har riksmedia inte varit sena att hänga på. Riksskogstaxeringens siffror visar istället genomgående på förbättringar.

En marknära myndighet.

Det var med glädje jag härom veckan läste den här debattartikeln där man klart tar ställning för Skogsstyrelsen som en egen fristående myndighet. I den nyligen framlagda regionutredningen föreslås Skogsstyrelsens lokala och regionala delar inordnas under länsstyrelsen. Jag var en gång med och ordnade en konferens med titeln ”En marknära myndighet i tiden” inom skogsvårdsorganisationen. Den marknära kopplingen kan vi titta i stjärnorna efter om Skogsstyrelsen läggs in i länsstyrelsen. Dels handlar det om den geografiska lokaliseringen, dels om den mentala inställningen.
Kanhända är jag att anse som part i målet efter att själv ha jobbat i skogsvårdsorganisationen i tolv år och dessutom ha både min make och syster där. Jag har dock inte alltid haft ett gott öga till Skogsstyrelsen. Perioden för några år sen när man av integritetsskäl skulle undvika att ”umgås” med skogsnäringen var ingen bra epok. Ska man nå resultat i skogen så måste man göra det via människor. Erfarna skogskonsulenter har lokalkännedom om både skogar och skogsägare och vet vilka knappar man ska trycka, och inte trycka, på för att få resultat. Med god rådgivning minskar behovet av lagtillsyn. Mycket av det som skrivits i media och naiva utredningstexter det senaste året är rena förolämpningar mot myndigheten och dess anställda. Istället vill jag uppmana alla att stå upp för Skogsstyrelsen som en självständig marknära myndighet.

Ett dödläge bröts förra veckan när Skogsstyrelsen i ett pressmeddelande tillkännagjorde att man kommer att ta bort det stelbenta begreppet LIT från uppföljningen av miljöhänsyn i skogsbruket. Med LIT har uppföljda avverkningar sorterats i fållorna godkänd eller icke godkänd. Skogsägaren har inte haft en chans att få veta vad man gjort fel och därmed inte heller kunnat lära något av uppföljningen. Ur LIT har siffran 37%, som skogsnäringen hatar och miljörörelsen älskar, kommit. Med LIT kan en avverkning på 3 hektar med goda generella naturhänsyn på 2,995 hektar men där man på ett litet ställe misslyckats och råkat skada t ex en kolbotten bli helt underkänd. Från 2014 ska uppföljningen istället redovisas hänsyn för hänsyn; kulturmiljö, vattendrag, kantzon mot myr etc var för sig. I och med  det så tillkommer också ett lärande i processen. Får man veta mer specifikt vad som är fel så ökar chansen att det blir rätt nästa gång. Den möjligheten gläder mig som gammal utbildare. Jag har en obruten tro på att kunskap är grunden till förändring. 
Ändringen av uppföljningsredovisningen är sprungen ur det arbete som görs i Skogsstyrelsens Dialogprojekt och har också varit ute på en remissrunda. Naturskyddsföreningen klev tidigare i år av dialogarbetet. Nu rasar man över Skogsstyrelsens förslag till uppföljning. Hade det inte varit bättre att stanna kvar i dialogarbetet och vara med i diskussionerna före istället för efter?

Skogsägaren Svarte Swartling lever för och av sin skog.

Ett annat dödläge bröts den här veckan. Efter en tämligen ensidig (80% miljö, 20 % skogsbruk) programserie om skog i P1 kom det i måndags ett lyhört och nyanserat program om en enskild skogsägare och hans syn på sin skog och sitt skogsbruk. Lyssna på programmet ”I min egen skog” här.

Läser Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens rapport om läget för bevarandet av biologisk mångfald- en rapport om olika styrmedel för skydd av mark eller arter. Noterar också att rapporten ”gillas” av bla LRF och Skogsindustrierna, som en fyllig rapport som t.ex. tar upp frivilliga avsättningar på ett positivt sätt. Och det är bra.

Men jag noterar också att någon summering av hur mycket som är skyddat totalt sett görs inte. I summeringen räknas fortfarande det som kallats formellt skydd för sej, och det som kommer till i form av bla. frivilliga avsättningar för sej.

Att inte ens göra ett försök till totalsummering av hur mycket skog som är skyddad – det känns otroligt fegt! För det är ju där debatten står! Där vissa parter hävdar att bara 1-2 % av skogen är skyddad (för det är andelen reservat av produktiv skogsmark nedanför fjällområdet) medan andra hävdar att 25% av skogen är skyddad (för det är andelen av totala skogsmarken som är belagd med någon form av skydd) – och så säger man varken bu eller bä. Jag summerar så gott jag kan (det är inte lätt från sifforna i rapporten!) och nog torde det bli över 25% i alla fall. Men vem tror på mej, när nu inte våra statliga myndigheter sätter ner foten …

Skogsdebatten fortsätter. Det bådar gott inför Almedalsveckan – kan bli ett antal riktigt heta och spännande debatter där!
 
Det jag inte gillar är att Skogsstyrelsens polytaxinventering dras fram igen. Nu med förtecknen att Skogsstyrelsen ”mörkar” siffor. Skogsstyrelsen har föredömligt valt att inte exponera siffrorna därför att de inte är rättvisande. Det kallar jag inte att ”mörka”.
 
Vi har länge hävdat att det finns ett stort mörkertal i siffrorna – bl a får man ”underkänt” om man t.ex. sparat andra träd än de som Skogsstyrelsens tjänstemän tyckt är värdefullast, alltså en personlig prioritering.

Eftersom resultaten aldrig återkopplats till skogsägarna kan de omöjligt förstå varför en annan dunge än den han/hon valde att spara istället skulle fått stå kvar. Skogsägaren ifråga är inte ens medveten om att hygget fått ”underkänt”. Det kan mycket väl vara ett hygge som ägaren stolt visar upp för andra.
 
Visst finns det hyggen som med all rätt förtjänar betyget ”underkänt”. Men det är inte en tredjedel som polytaxinventeringens siffror visar, därom har vi och Skogsstyrelsen varit överens. Och därför jobbar Skogsstyrelsen för att hitta bättre mätmetoder.

Så jag tycker Skogsstyrelsen ska fortsätta ”mörka” felvisande siffror!

Det har varit en skogligt händelserik vecka. Skogsstyrelsen skickade i  tisdags ut sina årliga inventeringsresultat av naturhänsynen. Där kunde man bl a se att antalet körningar över bäckar i samband med avverkning minskat med mer än hälften på ett år. En mycket glädjande utveckling som  måste vara en effekt av att nästan 2000 skogsmaskinentreprenörer senaste året deltagit i utbildningar om hur man förebygger körskador vid vatten. Och idag kom ytterligare en rapport från Skogsstyrelsen som visar att 647000 hektar av de frivilligt avsatta arealerna håller höga naturvärden redan idag och att ytterligare 143000 hektar kommer att växa in i höga naturvärden.

Observera timmerbröten i andrakammarsalen

Dessa positiva signaler gillas dock inte av alla. Det framgick vid det skogsseminarium som Folkpartiet igår anordnade i gamla riksdagshuset med deltagande av bl a kulturjournalisten Maceij Zaremba och Naturskyddsföreningens vice ordförande Karin Åström. Kravet på en ny skogspolitik upprepas som ett mantra oavsett vilka förbättringar vi från skogsbruket kan visa upp. Att riksskogstaxeringens siffror tydligt visar att lövandelen i våra skogar ökar avfärdas  som ”uppskattningar”.  Hur seriös är man om man kallar en årlig inventering av 20 000 provytor  för ”uppskattning”?
Sammanfattningsvis så var det ett seminarium med väl förberedda föredragande, en duktig moderator och mycket kvalificerad publik. Ändå tyckte jag inte att seminariet ledde många steg framåt. En av åhörarna uttryckte det så här: ”det var bara en radda monologer”. Ordförande i Folkpartiets miljögrupp sammanfattade det hela som en samsyn om att det behövs en renässans för naturvården. Den samsynen märkte då inte jag något av.
Samtidigt som vi satt där i den gamla andrakammarsalen var tiotusentals personer samlade i Rio för den globala konferensen Rio+20 som handlar om att klara utmaningarna hållbar utveckling och utrotandet av fattigdom, hur vi genom att använda förnybara resurser kan uppfylla humana behov. I det perspektivet känns det onekligen som att vi plaskar runt i en liten ankdamm i vår svenska skogsdebatt.

Enligt Wikipedia kommer ”dialog” från grekiskan och betyder ”genom samtal”. Motsatsen till dialog är ”debatt” som kommer från franskan och kan översättas med ungefär ”slå sönder”. I dialogen söker man kunskap och försöker förstå varandra. I debatten är den egna agendan drivkraften.
Jag har funderat en del över detta den senaste tiden, bland annat efter ett intensivt twittrande som slutade i ett förtäckt hot. Jag minns också som i ett förklarat ljus ett Skogsriketseminarium för en månad sen där syftet var att lyfta fram möjligheter till landsbygdsjobb baserade på skog. Två personer i publiken lyckades ”slå sönder” det seminariet med att bara, bara, bara prata kontinuitetsskogsbruk resp Änok-fallet. De följde sin, eller kanske sin organisations, egen agenda. Är det ”slå sönder” som är metoden även i det skogliga ordflödet som pågår i media just nu? Någon dialog är i alla fall svår att upptäcka.  
Skogsstyrelsen har bjudit in till ett Dialogprojekt för att bland annat uppnå en gemensam målbild vad gäller naturhänsyn i skogsbruket. Jobbigt, men förhoppningsvis givande på sikt.  Naturskyddsföreningen har valt att kliva av den dialogen. På samma sätt har man lämnat certifieringsorganisationen FSC. Jag hoppas att det inte beror på att man väljer metoden ”slå sönder”  istället för ”genom samtal”.

Intensiv skogsdebatt pågår. Skogsstyrelsen, 15 tunga forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet, en skogsentreprenör och Naturskyddsföreningen uttryckte häromdagen sina åsikter på DN Debatt.  
Naturskyddsföreningens artikel med krav på ny skogspolitik har LRF och LRF Skogsägarna tidigare besvarat, se här. Det vore dock mycket värdefullt om du som tror på det svenska skogsbruket ginge in på DN Debatt och skrev kommentarer till debattartiklarna. Hittills är inläggen nämligen mycket ensidiga. Stå upp för den näringsgren som finns i våra hjärtan och är en förutsättning för så många landsbygdsföretagare. Berätta om din vardag, om hur du arbetar för att bruka utan att förbruka. Berätta om skogsbrukets kretslopp, hur skogsplantor blir till träd. Berätta om livet i din bygd, om människorna som direkt eller indirekt har sin försörjning från skogen. Berätta om dina förfäder som fick skog att växa på de skogsmarker som lämnats kala efter bruksepoken. Berätta om vidderna som finns utom synhåll från de asfalterade vägarna. Fråga om dessa marker ska ligga i träda i väntan på att någon av de boende på Söder ska söka sig dit på retreat. Glöm inte att berätta om dina och naturens smultronställen, dom som du lämnar orörda när du avverkar. Sjung ut om din stolthet över att bruka den viktiga förnyelsebara resurs som stavas s k o g.
P.S. Här kan du se vad Arne i Västerbotten skrev. D.S.

I veckans Skogsland har Naturskyddsföreningen en debattartikel inne där man begär en ny skogspolitik. Den underblåses av en artikel på samma tema på ett annat ställe i tidningen. Helt fel tajming att komma med krav på ny skogspolitik nu tycker jag, därför att
- Vi har en pågående miljömålsberedning som måste få jobba färdigt.
- Det pågår också ett dialogprojekt för ökad samsyn vad gäller målbilder för miljöhänsyn i skogsbruket.
- KOMET-projektet, där markägare själva anmäler områden med höga naturvärden för avsättning, skickar positiva signaler men är ännu inte formellt utvärderat.  
- Skogsstyrelsens utvärdering av drygt en miljon hektar frivilligt avsatta arealer visar att mer än 600 000 hektar håller riktigt höga naturvärden (tidigare mål 450 000 ha).
- Riksskogstaxeringen visar att mängden död ved, grova träd, löv och äldre skog ökar.
- Framskrivningar av frivilliga avsättningar som görs idag pekar på att många av dessa om 20-50 år håller nyckelbiotopskaraktär.
- Snart har alla skogsentreprenörer Grönt kort och utbildningar på temat Skogens vatten är högaktuella.

Ja kort sagt så pågår det många konstruktiva och framåtsyftande insatser och vi börjar också se resultat av dem. Att i det läget ropa på ny skogspolitik är dålig tajming …….. eller är det helt enkelt så att man inte vill att insatserna ska nå framgång? 

Ett litet förtydligande:
Skogsland ingår i Land Lantbruk som är LRFs medlemstidning.
Naturskyddsföreningens medlemstidning heter Sveriges Natur.