Bloggar på LRF

Jag funderar appropå Naturskyddsföreningens ”tågkampanj” mot svenskt skogsbruk om Naturskyddsföreningens företrädare lever som dom lär och åker tåg? I alla fall kan dom inte ha åkt Kustpilen, för den som åker Kustpilen mellan Kalmar och Linköping kan knappast ha några invändningar mot de vackra bondeskogar som syns utanför fönstren. Mycket löv, varierade skogar, men självklart skötta! Urskogar torde helt lysa med sin frånvaro i de ådalar Kustpilen trafikerar. Där har människor levt och haft sin utkomst bl.a. i skogen i tusentals år. Många små hyggen, ända fram till spåret så det skapar lite utsikt så man faktiskt ser skogen och inte bara trän.

Men det är klart, Kustpilen går ju på diesel så den kanske inte räknas till tåg i en miljöväns värld? Å andra sidan i ett behagligt tempo så man verkligen kan njuta av utsikten. Kan faktiskt rekommenderas, både för den som är intresserad av skog och den mera allmänt natur- och kulturintresserade. Sen säger mej min egen samlade erfarenhet hittills att det blir mycket driftsäkrare och punktligare med diesel än med el, men det är väl också som att svära i kyrkan….

Jag har alltid varit dieselfreak. Den får gärna vara förnybar, och gärna komma från skogen, men det ska vara diesel. För det fungerar effektivt och bra.

Nu har jag fått vatten på min kvarn. Erkänner, jämförelsen är lite orättvis, men … Jag åker regelbundet tåg mellan Kalmar och Stockholm. Det blir Kustpilen till Linköping och sen SJ till Stockholm. Gissa vilken sträcka som fungerar bäst? Jag erkänner som sagt att jämförelsen blir orättvis eftersom den ena sträckan innehåller Stockholm Central, men ändå.

Kustpilen går i alla väder punktligt. På diesel. Låt vara att det kanske blir mindre miljövänligt än eltåg, men om tidspassningen är bättre så man vågar lita på tåget väger det upp. Sträckan Linköping – Stockholm tror jag aldrig mitt tåg varit i tid på, däremot har det hänt åt andra hållet, alltså Stockholm – Linköping.

Kustpilen går lite saktare. Det gör ingenting tycker jag. Bara man kan lita på att ankomstiden är den som anges i tidtabellen.

sista parkörningen för säsongen om jag inte skaffar släde?

Jag älskar nyhetsvärdet i att ”nu har det både kommit snö och blivit kallt och det har bara varit mindre störningar i tågtrafiken”. Det har alltså ett nyhetsvärde att tala om att tågen går nästan helt bra på vintern. Detta i ett land med i princip minst fyra månaders vinter om året. I min värld berättar nyheten att snarare att vi har långt kvar innan man kommer att kunna lita på att kommunikationerna fungerar … (dessutom har jag varit ute i tågtrafiken och jag är inte säker på att jag skulle rubricera läget som bara ”mindre störningar”)

Men annars har jag ett upprop inför kommande regeringsbeslut. Igår gjorde jag (förmodar jag eftersom jag lämnat min gamla tjänst och blivit min egen) mitt sista möte med Formas forskarråd (styrelse). Nya regeringsutsedda representanter ska utses till nästa år. Rent teoretiskt skulle jag kunna få en period till, medan kollegan i gänget Eva Pettersson (LRF – SLF när hon utsågs) har suttit sina maximalt 6 år. Finns alltså risk att de gröna näringarna blir utan om ingen ny är på gång in … Helt klart en maktposition värd att bevaka, även om det handlar om att livfullt debattera med forskare om vetenskaplighet och nyttoaspekter på forskning! 

Bara för att konsekvent fortsätta skriva ett inlägg helt utan röd tråd – appropå bilden – kanske måste jag skaffa släde?

Att ta sej från min nya bostadsort till Stockholm tar tid. Men det finns många sätt att räkna den tiden på. Tid som kan användas effektivt, helt oanvändbar tid (till nåt annat än själva resan) och så naturligtvis leveranssäkerheten i transportsättet. Säkrast är utan tvekan bussen. Den avgår (för mej) från Köpingsvik och angör Cityterminalen högst 7 timmar senare. Med närapå 100% säkerhet. Tyvärr blir jag lätt åksjuk och har därför svårt att tillgodogöra mej åktiden.

Snabbast är flyget. Men 4 timmar från dörr till dörr (bil, väntan, marktransporter)  måste jag ändå räkna med. Dessutom nästan helt bortkastad tid. Och särskilt nu under ”dimsäsongen” ett ganska osäkert alternativ. Kör hela vägen gör jag på 5 timmar om jag undviker rusningstrafik. Ett relativt säkert alternativ men med mycket ”bortkastad” tid. Även om man kan klara några telefonsamtal och ibland tom telefonmöten under bilresan.

Slutligen tåget. Eftersom direkttåg saknas tar det ofta närmare 6 timmar från Kalmar till Stockholm. Till det en timme till Kalmar, summa 7 timmar. Men relativt användbar tid. Man kan välja mellan att byta i Alvesta eller Linköping. Eftersom mina föräldrar bor i Linköping väljer jag gärna det alternativet. Men för att kunna köpa en biljett Kalmar Stockholm måste jag byta på kortast möjliga tid. Vilket i praktiken betyder att jag ofta missar anslutningen, eftersom tåg som bekant inte är vårt punktligaste färdmedel. Att utan pristillägg kunna välja att vänta längre mellan tågen, säkert hinna med anslutningen och om tåget är i tid istället kunna hälsa på föräldrarna vore ett plus. Som borde vara direkt lönsamt för SJ, eftersom chansen att jag kan åka som planerat blir så mycket större om jag fritt kan välja att ha mera tid tillgodo vid tågbytet.

En petitess naturligtvis, men om syftet är att få folk att åka mera tåg så tror jag ärligt talat det finns många flera och billigare saker att göra än att satsa på vansinningt dyra snabbtåg (på redan väl tillgodosedda sträckor)!

Hela enheten var på Enaforsholm i Jämtland i två dagar. Bla för att diskutera hållbarhet. Hållbarheten i resande i sej är värd att diskutera. Och mötande.

Vi åkte dock nattåg. En del i ett hållbart resande. Det tål att sägas att det var MYCKET dyrare än att flyga. Även om man räknar in transporten från flygplatsen. Därmed kan man säga att ska vi nå hållbarhet så måste flyget bli dyrare, eller tåget MYCKET billigare.

Vissa möten behövs som möten. Det är möten som innehåller en social dimension som är nödvändig för att vi ska lära känna varandra, bli trygga i en grupp och därmed kunna lita på varandra och prestera bättre. Och diskutera strategiska frågor ”på djupet”.

Många andra möten kan jag känna mej tveksam till värdet av att resa till. Om det är formella möten som behandlar konkreta sakfrågor. Där borde vi bli mycket bättre på att använda de hjälpmedel som finns och undvika resande, oavsett om resandet handlar om att åka mellan Stockholm och Jämtland eller mellan kontoret och det kanske något avslägset belägna hemmet. För det ligger väl i sakens natur om man jobbar på LRF att många t.ex. bor lantligt, och därmed får långa dagliga resor till kontoret.

Nu måste jag få ta ett ämne som möjligen ligger lite utanför – men jag blir så trött på politiker och andra som försöker ta poänger på snabbtåg. Vad tusan ska vi med snabbtåg till om inte punktligheten på tågen förbättras först? Spelar roll om det går en halvtimme fortare på några enstaka sträckor om man inte kan lita på att man kommer fram vid den tid som sätts ut i tidtabellen.

Nej, steg ett måste vara att få till en punktlighet på tågen, så att man törs åka tåg utan att ha flera timmars marginal även om man har viktiga tider att passa. T.ex. genom kraftigt förbättrade resegarantier så att det dels blir mera förmånligt för resenärerna och kanske mera ”värt” att missa nåt viktigt, och samtidigt mycket kostsammare för operatörerna att inte vara i tid. Underhåll och kanske extra personal i reserv fall nåt händer måste löna sej mera!

Steg två som jag ser det är att förbättra för godstrafiken på tåg. Så att det blir möjligt att föra över mera transporter från lastbil på längre sträckor.

När vi sen har punktliga tåg där ingen drar sej för att åka för risken att inte hinna i tid, och inga flaskhalsar som hindrar godstransporter, DÅ kan vi börja prata om snabbare tåg. Men det är väl inte lika coolt att prata om mindre förseningar som om snabbtåg ….