Bloggar på LRF

Vad gör man som värmeälskare när temperaturen går långt under noll? Jo, man åker till Östersund, för där känns det inte lika kallt. Där ska det liksom vara kallt, i varje fall tycker mitt östgötska hjärta det.

Hemkommen efter två fantastiska dagar med vårt regionala energinätverk, eller åtminstone delar av det. För alla som är mera intresserade av livsmedel än energi kan jag säga att vi förutom energi fick väldigt god mat. Jämtland är fantastiskt! Mitt i obygden (i min sydsvenska värld i alla fall) låg ett gårdsmejeri där förutom ost även en fantastisk middagsmeny serverades, som bl a innehöll kantareller som vår värdinna själv plockat.

Energi då?

Jo, det var ju det som var fokus, och mycket diskussion blev det. Och jag förstår dom som är intresserade av andra energislag som tycker att vi i LRF mest pratar vind och biogas. Så blir det lätt, för det är ju där det finns problem! Ju mer problem det blir i en verksamhetsgren desto mer kommer den i fokus.

Problem tenderar att vara självprioriterande, även om det är möjligheter vi vill jobba med. Och självklart finns det möjligheter i vind och biogas också – utan möjligheter inga problem ….

Jag vet att långsiktiga trender om väder inte har nånting med vädret just nu att göra. Så jag betvivlar inte alls klimateffekten och den globala uppvärmningen. Men lite snöpligt känns det. I min värld är det enda positiva med vädret just nu att det är lite kul att galoppera i lössnö. Och kanske inte bara lite. Annars önskar jag mej lite värme. Gärna snabbt!

Nu börjar det årliga stora klimatmötet igen, i Cancun den här gången. Det skulle vara intressant att veta hur mycket t.ex. de svenska eller nordeuropeiska delegaterna påverkas av att det är extremt kallt hemma (för visst är det extremt kallt!). Jag är övertygad om att de på något sätt gör det. För så är det ju med allt annat. Man vet vad som gäller egentligen, men det påverkar känslorna ytterst lite.

Jag fick nån gång för länge sen lära mej att en människas rädslor i stort sett är omvänt proportionella mot risken att de inträffar. Vi är alltså mest rädda för det mest osannolika, och minst rädda för de verkliga farorna vi utsätter oss för. Som trafiken (eller en ridtur kanske?). Vargar är ju mycket farligare, eller hur? Nåja, kanske inte – men björnar!

Förmodligen är det nån form av självbevarelsedrift. Man kan inte gå och vara rädd för det man ständigt utsätter sej för.

Frågan är då hur det går med klimatet, eller dom andra stora miljöproblemen?! Jag säger det igen – vi har lösningarna. Det är kraften att fatta beslut som saknas.

November är inte min månad.

Normalt så sjunker jag djupare och djupare i leran tills jag börjar undra om hästhagen är bottenlös. I år är det kallt och snö redan. Många tycks gilla det, medan jag nästan saknar leran, om den är priset för plusgrader. Är det nån gång man borde lämna landet så är det i november.

På 90-talet jobbade jag med konventionen om biologisk mångfald. Den som just avslutat sitt partsmöte i Nagoya i Japan och bestämt att 17 procent av landmiljöerna ska skyddas. Partsmötena låg i november på exotiska platser redan på min tid. Jag har varit i Jakarta, Buenos Aires och Nairobi i november. Absolut inget att beklaga sej över. Även om det är regnperiod …

Jag kan förstå entusiasmen över det lyckade mötet i Nagoya. Flera frågor som levde ett intensivt liv redan på 90-talet har fått sin lösning. Men jag har undrat förr vad som menas med att skydda 17 procent. Skydda ”från exploatering” enligt texten från Nagoya. Då undrar vän av ordning är skogsbruk exploatering? Eller jordbruk? Hur kommer andra länder att tolka beslutet? Ska vi jämföra oss med andra så kanske vi ska ha en liknande tolkning också!

Årets första snö och vinterväder. Och otäcka rykten som säger att det ska bli en riktig vargavinter. Tycker inte om. Snö är i och för sej trevligt om man inte är i Stockholm. Och det blir ljust och fint. I Stockholm är snön bara besvärlig. Men kyla tycker jag inte om. Oavsett var jag befinner mej.

Och sen är det ju det där med tågen. Inte för att jag är så himla miljövänlig, det blir för det mesta bilen för det går så mycket fortare. Men å andra sidan går egentligen pendeltågen aldrig. Nu är det lövhalka, på sommarn är det för varmt, och på vintern är det för kallt eller för mycket snö. På våren kommer jag inte på vad dom skyller på – kanske får dom nöja sej med nedriven kontaktledning eller förarbrist då.

Ändå är det ju här i stockholmsområdet som det borde gå att åka kollektivt. Det är ju där man borde kunna hitta lösningar som faktiskt lockar till kollektivt åkande, även för oss som har möjlighet att åka bil. Men tidspassningen måste blir mycket bättre. Att ta ett tidigt fjärrtåg från Stockholms central är min mardröm. Ska jag känna mej trygg att hinna med måste jag ha två pendeltågs marginal. Alltså en halvtimme plus. Det är inte rimligt.

Nu börjar jag tröttna på den här vintern. Längtar efter plusgrader och barmark.

Min stackars lilla häst som står i snö nästan upp till magen verkar istället anpassa sej. Ska det vara så här så är det så, tycks hon tänka. Springa måste man så då får man skutta. Hon kommer att få rejäla bakbensmuskler. Och hon lyfter frambenen i traven som värsta dressyrstjärnan.

Sen kan man fundera på vad vädret betyder för klimatdebatten. Jag betvivlar inte ett ögonblick att vi håller på att ödelägga jorden genom att släppa ut för mycket koldioxid, det är inte det jag menar. Men det är ju uppenbart att kritikerna till IPPCs prognoser får mera utrymme i media nu. Och det är inte bara här som vintern känns ”extrem”. Även i andra delar av världen, som nu i Vancouver, och i Washington, i Kina …

Jag misstänker att ”global warming” får sej en knäck. Men det betyder ju inte att koldioxidutsläppen blir mindre allvarliga, eller att klimatet är stabilt!

Vintern tycks ha bitit sej fast. Klimatfrågan känns stendöd, eller snarar, vem vill inte att det ska bli lite varmare? Men frågan är – var vi så här tagna på sängen av riktigt vinterväder förr? Eller är det så att vi har sämre marginaler på allting så att det inte längre finns någon beredskap kvar för det som går utöver det vanliga?

Visst, som Märstabor har vi alltid skojat om att pendeltågen står så fort det kommer lite snö. Ungefär som om det aldrig hänt förr. Å andra sidan går pendeln alltid så knackigt, så har jag en tid jag måste passa så vill jag ha två tågs marginal. Dottern har missat bussen till Öland även MED två tågs marginal – utan snö. Slutsats: pendeltågen fungerar inte. Men fjärrtågen – SJ?

Om man för över resonemanget på våran livsmedelsstrategi och frågan om livsmedelssäkerhet. Livsmedelssäkerhet, för mej betyder det fortfarande att ha marginaler, att vi ska ha mat även om nåt händer. I Sverige tycks vi generellt ha glömt den aspekten, och livsmedelssäkerhet betyder att maten inte innehåller gifter eller virus.

Frågan blir alltså – har vi inga marginaler längre någonstans?