Bloggar på LRF

Så här inleddes Skogsåret 2012

Varje tidning och TV-kanal med självaktning har vid årets slut någon sorts tillbakablick på året som gått så jag tänkte att även min blogg borde ha det. Skogsåret 2012, som inleddes i virkesbrötarna efter stormen Dagmars framfart, var också det år då jag bytte jobb från projektledare för Krafthandling Skog till kommunikationsansvarig på LRF Skogsägarna. Första arbetsuppgiften var att ta fram en strategi för hur vi skulle lyfta fram svenskt familjeskogsbruk i den lätta motvind som vi hade känt av under hösten och vintern. Den lätta motvinden övergick på valborgsmässoafton till en smärre tromb när Maceij Zarembas första artikel i DN publicerades. En artikel blev sex, totalt trettio helsidor i en av Sveriges största dagstidningar. Det kan man kalla scoop. I media rådde sedan styv kuling hela sommaren vad gällde skogsfrågorna. När vinden mojnade i tidningarna trädde istället Sveriges Radio in med 25-30 programinslag i P1 om den svenska skogen, de flesta kritiska till skogsbruket.
Blåsvädren i media under året var resultat av skicklig opinionsbildning. 2012 var ju ett skogspolitiskt viktigt år med den pågående miljömålsberedningen och politiker är känsliga för opinionsyttringar.  Första halvåret 2013 kommer att bli ännu viktigare. Nu är det upp till miljömålsberedningens politiker att väga ihop och balansera alla de intressen som kretsar runt skogen som råvaruproducent och livsmiljö.
Skogsåret 2012 präglades inte bara av skogsdebatt och -politik utan även av en svag marknad för svensk skogsindustri. Kombinationen av lågkonjunktur med minimalt byggande och en stark krona slog hårt mot vår exportnäring och tusentals anställda i skogsindustrin varslades. Tyvärr ser det ut att bli ytterligare ett magert år 2013.
Året avslutades med att Land Lantbruk, LRFs medlemstidning, utnämnde Maciej Zaremba till Skogens Konung, den som satt de största avtrycken 2012. Själv hade jag tidigare samma vecka varit med och utsett några personer som gjort bestående avtryck i svensk skogsnäring genom långsiktigt ansvarsfullt utvecklingsarbete under många år. Tyvärr får inte namnen offentliggöras ännu, annars hade jag gärna gjort det för att komplettera bilden av Skogens Konung.

Och så här slutade Skogsåret 2012, Zaremba utnämnd till Skogens Konung (foto J. Hildebrandt)

Skenet bedrar - här fick tankarna inga vingar

”Behöver vi skogen?” var rubriken på kvällens seminarium hos S:t Katarinastiftelsen i Stockholm.  Ikväll skulle Maciej Zaremba ha varit där tillsammans med Skogsstyrelsens GD Monika Stridsman och Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist. Tyvärr hade Zaremba fått förhinder och ersattes av Tommy Hammarström, Expressen.
Enligt varudeklarationen på hemsidan anordnar stiftelsen berikande, inspirerande möten med fördomsfritt tankeutbyte kring brännande frågor i samtiden. Kvällens möte var varken berikande eller inspirerande. Hammarström återkom gång på gång till en resa som han gjorde genom landets skogar 1975. Jag har länge tyckt att årets skogsdebatt påminner om 70-talets och här blev det mycket påtagligt. De andra två i panelen försökte med ett imponerande tålamod föra en konstruktiv debatt i nutid och framtid trots att samtalsledaren både inledde, underhöll och avslutade samtalet med svartast tänkbara beskrivningar av skogsbruket. Så var det med det fördomsfria tankeutbytet.

E f.d. medlem i den f.d. skogsmannaklubben

Jämtlands läns skogsklubb har haft möte ikväll. Förr i tiden hette det Skogsmannaklubb och var en mötesplats för jägmästare. Från att säkert ha varit ett aktivt forum med föreläsningar och exkursioner hade den när jag kom till länet i slutet av 80-talet slumrat in och verksamheten inskränkte sig till en årlig glöggträff. Som, på den tiden, ung skogskvinna kände jag noll dragning till Skogsmannaklubben. Verksamheten självdog sedan och låg  nere under många år. Härom året tog nya krafter tag i klubben, döpte om den till Skogsklubb och öppnade upp den för alla skogligt aktiva personer i länet. Nu känns det hela betydligt fräschare, även om Maceij Zaremba klassar dylikt som Skogsmaffia.
Kvällens tema var hänsyn och glögg, först föredrag och diskussion om miljömålsberedningen, dialogprocessen och den regionala åtgärdsplan för 2013-15 som man håller på att arbeta fram, sedan glögg och mingel. Styrelsen har numer  40% kvinnoandel och med detta föjer nya oortodoxa grepp. Följaktligen minglade vi enligt helt andra principer än det vanliga 18-taggars-7-mila-kubikmetersnacket. Nu vet vi istället vem som gillar katter, glass och utförsåkning och vem som krossat glasögonen i en utförslöpa. Ingen ville dock kännas vid någon tandläkarskräck, utom möjligen jag som ska till tandläkaren om tio timmar.

Rubriken är ett citat från en insändare i Norrköpings Tidningar i onsdags från föreningen Skydda Skogen. I insändaren ondgör sig Thomas Tidholm och Viktor Säfve över att LRFs ordförande i Östergötland i en debattartikel använt sig av samma formuleringar som en tidigare insändare i Östersundsposten. Detta anser de bevisa att artikeln är skriven på LRFs huvudkontor, att LRF är ” högervridet och toppstyrt” och att LRFs förtroendevalda inte får tycka vad de vill.
Här är Skydda Skogen, eller i alla fall herrar Tidholm och Säfve, ute och cyklar. Texten som de retar upp sig på är ursprungligen skriven av Håkan Nilsson, ordförande i LRF Jämtland, boende på 63:e breddgraden, åtta mil från norska gränsen. Jämtland ligger i och för sig geografiskt mitt i Sverige men hittills har detta faktum sällan renderat plats i någon centralstyrning. Håkan Nilsson är en ordekvilibrist som inte är rädd att sticka ut hakan och att hans text sprids och används av hans kollegor kan knappast kallas toppstyrning. Snarare är det ett tecken på en aktiv folkrörelse med många kommunikationskanaler.
När jag tittar igenom sommarens debattartiklar så hittar jag minst femton olika texter från medlemmar, förtroendevalda och anställda inom LRF och skogsägarföreningarna. En av dessa är skriven på central nivå och den baserar sig på LRFs stämmouttalande. Årsstämman är ju en medlemsorganisations högsta beslutande organ så på det viset kan den artikeln kanske sägas vara ”toppstyrd”. Enligt demokratins spelregler fick dock texten justeras flera gånger innan de 150 ombuden godkände den. Kulturjournalisten Maciej Zaremba har visat stort intresse för denna nationella debattartikel så kanske får vi snart höra mer om den. I väntan på det rekommenderar jag en intressant intervju med Maciej Zaremba i det nyutkomna numret av Vi Skogsägare.
Jag är stolt och glad över att jobba i en brokig organisation med många lokala eldsjälar och kompetenser. Håkan Nilsson har inte bara orden i sin makt, han har också sinne för humor och tar Skydda Skogens ogrundade påhopp med en klackspark. Själv tänder jag tyvärr alltför lätt, som jag beskrev i mitt förrförra blogginlägg, på orättvisa beskyllningar och spekulationer, därav dagens blogg.

Det har varit en skogligt händelserik vecka. Skogsstyrelsen skickade i  tisdags ut sina årliga inventeringsresultat av naturhänsynen. Där kunde man bl a se att antalet körningar över bäckar i samband med avverkning minskat med mer än hälften på ett år. En mycket glädjande utveckling som  måste vara en effekt av att nästan 2000 skogsmaskinentreprenörer senaste året deltagit i utbildningar om hur man förebygger körskador vid vatten. Och idag kom ytterligare en rapport från Skogsstyrelsen som visar att 647000 hektar av de frivilligt avsatta arealerna håller höga naturvärden redan idag och att ytterligare 143000 hektar kommer att växa in i höga naturvärden.

Observera timmerbröten i andrakammarsalen

Dessa positiva signaler gillas dock inte av alla. Det framgick vid det skogsseminarium som Folkpartiet igår anordnade i gamla riksdagshuset med deltagande av bl a kulturjournalisten Maceij Zaremba och Naturskyddsföreningens vice ordförande Karin Åström. Kravet på en ny skogspolitik upprepas som ett mantra oavsett vilka förbättringar vi från skogsbruket kan visa upp. Att riksskogstaxeringens siffror tydligt visar att lövandelen i våra skogar ökar avfärdas  som ”uppskattningar”.  Hur seriös är man om man kallar en årlig inventering av 20 000 provytor  för ”uppskattning”?
Sammanfattningsvis så var det ett seminarium med väl förberedda föredragande, en duktig moderator och mycket kvalificerad publik. Ändå tyckte jag inte att seminariet ledde många steg framåt. En av åhörarna uttryckte det så här: ”det var bara en radda monologer”. Ordförande i Folkpartiets miljögrupp sammanfattade det hela som en samsyn om att det behövs en renässans för naturvården. Den samsynen märkte då inte jag något av.
Samtidigt som vi satt där i den gamla andrakammarsalen var tiotusentals personer samlade i Rio för den globala konferensen Rio+20 som handlar om att klara utmaningarna hållbar utveckling och utrotandet av fattigdom, hur vi genom att använda förnybara resurser kan uppfylla humana behov. I det perspektivet känns det onekligen som att vi plaskar runt i en liten ankdamm i vår svenska skogsdebatt.

I filmbranschen är det inte ovanligt att det görs uppföljare till storsäljande filmer. Titeln återanvänds och får ett löpnummer; Polisskolan 2, Polisskolan 3 osv. Jag tycker det är dags för en uppföljare till Zarembas artikelserie ”Skogen vi ärvde”  i DN. Här kommer därför ”Skogen vi ärvde 2″:

Brittiska barkborrar förbereder svärmning

Jag drog till London på minisemester i tron att under några dagar slippa tänka på skogsbruk. Rugbyturnering kändes garanterat skogsfritt. Innan jag ens hade hunnit in på arenan sprang jag dock på dessa gigantiska brittiska barkborrar (se bilden). De verkade ladda upp för svärmning. Stressande värre för fyra skogstjänstemän från Dagmars hemland. Ingen rast och ingen ro.
Ingen rast och ro har det varit på den mediala fronten heller. Zarembas femte artikel i serien ”Skogen vi ärvde” heter ”Skönheten och odjuret”. I en rak översättning är skönheten det allmänheten vill ha ut av skogen, och odjuret är skogsbruket. En hake i resonemanget är att ”skogen vi ärvde”  inte ärvdes av allmänheten, den ärvdes av trehundratusen skogsägare. En av dem har uttalat sig i en debattartikel i Västerbottenskuriren.
Ryktet att det idag skulle bli chat med Zaremba på DNs websida nådde ända till London. Tyvärr hann jag inte hem innan chatten stängde och kanske var det tur. Min skogslärarådra löper amok när jag i efterhand läser frågorna och svaren. Även min bloggkollega verkar ha härsknat till.  Inom mig ser jag en annan kollega, en skogsman som ägnade hela sitt yrkesliv åt information och utbildning. På sin pensionsdag sammanfattade han läget i orden ”kunskapsbehovet är bottenlöst”.

Razzia mot skogsmaffian?

Från Skogsmaffians djup kommer här min vittnesbörd och reflektioner på Zarembas artikelserie i DN. Jag hade inte tänkt kommentera den eftersom artiklarna är så långa och osakliga att det skulle ta alltför lång tid till liten nytta. Dock är det så många som hör av sig till mig så jag gör ändå ett försök. Så här ser jag på saken:
En klok människa sa en gång till mig att innan man tar till sig en information ska man tänka efter – VEM är det som säger det här och VARFÖR säger den personen det? Jag har tänkt och hoppas, i min fortfarande naiva tro på människan, att Zaremba säger det han säger därför att han älskar att titta på och gå i skogen. Övertygad är jag dock inte.
Jag älskar också att titta på och gå i skogen men jag vet också hur viktig skogen är som inkomstkälla för skogsägaren som vill leva kvar på landsbygden, för möjligheten att ersätta olja med biobränsle, för upptaget av koldioxid vid skogstillväxten, för landets sysselsättning och nettoexport. Jag vet också att de senaste tjugo årens ansträngningar att på ett bättre sätt än under 70-talet ta naturhänsyn i skogsbruket börjar ge resultat. Mängden löv, äldre skog, grova träd och död ved ökar; strukturer som är viktiga för många känsliga arter. Jag hyser gott hopp om att vi kommer att klara att kombinera produktion och miljö i det svenska skogsbruket.
Vi har i Sverige tagit ställning för att skogen är en så viktig resurs att vi uthålligt ska bruka den i människans tjänst inom de ramar som satts upp av våra folkvalda. Vi lever i en omvärld där mark och energi kommer att bli en bristvara. Att i det läget välja skogsbruksmetoder som sänker vår skogsproduktion med upp till 40% anser jag vara oklokt.
Zaremba är en aktad och prisbelönt journalist. Det tycks innebära att man kan bli proffstyckare om vilket ämnesområde som helst. Jag är väl inte lika aktad, men prisbelönt är jag, dubbelt upp dessutom. Jag skulle dock aldrig komma på tanken att vräka ur mig så mycket osaklig propaganda utanför mitt ämnesområde, även om jag irriterar mig på att damskor är oergonomiska, asfaltarealen alltför stor liksom varmvattenförbrukningen, för att inte tala om mobiltelefonernas konstruktion och bristen på urologer och ……. Jag kanske borde skriva en debattartikel ändå. Bara inte någon då  funderar på vem som skrivit den och varför.

Vårskog, ej att förväxla med vår skog

Det kom en inbjudan till party im Frühlingswald. Vem kan motstå en sådan inbjudan? Inte jag i alla fall. Följaktligen har jag tillbringat tolv magiska timmar i en nyutsprucken bokskog utanför Zürich tillsammans med trevliga schweizare. Något så vårligt vackert som en bokskog i lövsprickningen är svårt att tänka sig. Det är verkligen Frühlingswald – vårskog.
Den här skogen var inte bara ”vårskog”, den var även ”vår skog” för Zurichborna. Den var offentligt ägd och en stor tillgång för friluftslivet med skötsel anpassad därefter och gott om promenadvägar och rastplatser.
Begreppet ”vår skog” har under helgen även kommit upp i DN ser jag, i form av artikelserien ”Skogen vi ärvde”. Första artikeln skrivs dock som om de svenska skogarna ägs av alla medborgare. Så är det ju inte. En fjärdedel är ”vår skog”, dvs statligt eller kommunalt ägd. Resten ägs av 330 000 enskilda skogsägare och ett okänt antal aktieägare.