Jämställdhetsakademin

Carin Holmquist

Här om dagen var jag på ett möte där vi bara var två kvinnor, jag och författaren till seminarieunderlaget. Resten av deltagarna var män. Kanske var det därför jag noterade det olikartade språkbruket. Den kvinnliga forskarens tal genomsyrades av ett förhållningssätt som inbjöd till diskussion. Hon använde flitigt uttryck som ”kanske”, ”jag tror”, ”möjligen” och ”jag tänker att”. De manliga forskarnas tal ville spika fast fakta. De använde flitigt uttryck som ”som visats”, ”teorin säger” och ”det är så att”. Hon talade i första person (jag), de talade i tredje person (man, det). Det här är väl belagt i forskningen sedan länge men jag upphör aldrig att förvåna mig över vilka effekter det får.

Å ena sidan är det kvinnliga öppnande och subjektiva sättet att uttrycka sig enormt stimulerande för en dialog – vetenskaplig eller annan. Genom att visa att hon som person är inblandad och att hon inte är tvärsäker så öppnar hon dialogrummet för andra, hon krattar så att säga manegen för en dialog. Det manliga sättet att uttrycka sig stänger mer genom att det betonar det generella och objektiva – den som vill ha en dialog på ett ”teorin säger” påstående måste ofta gå till direkt attack och ifrågasätta sanningshalten i påståendet. Å andra sidan gör det kvinnliga sättet att uttrycka sig lätt fel intryck – framförallt på en publik av män. ”Kanske”, ”jag tror” tolkas ofta mer som osäkerhet och okunskap än som öppnande av en dialog.

Jag känner mig alltid kluven till att påtala detta för unga kvinnor eftersom det kvinnliga sättet att uttrycka sig har så stora fördelar och borde ha en självklar plats. Men jag ser ständigt negativa effekter för just dessa kvinnor. Så jag gjorde som jag brukar, talade med henne efter seminariet och visade exempel på uttryck hon respektive männen hade använt flitigt. Gav henne rådet att uttrycka sig på ett annat sätt. Tyvärr på ett sätt som liknar det manliga. För henne som individ är jag säker på att det är ett gott råd, för dialogen – forskning eller annan – är jag lika säker på att det är ett dåligt råd. Dialogen tjänar nämligen alltid på öppenhet och att de som har dialogen inte är så fastlåsta i (förmenta) sanningar.

Carin Holmquist är innehavare av Familjen Stefan Perssons professur i entreprenörskap vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon har där byggt upp Centrum för Entreprenörskap och Affärsskapande med forskning och undervisning inom entreprenörskapsområdet. Holmquist är pionjär inom forskningsområdet kvinnors företagande och har också under flera decennier arbetat med policies och praktiskt med att främja kvinnors företagande.

Fick en gulbleknad rapport i handen av en kollega som storstädad i skåpen. ”LANTFRUN arbets- och levnadsförhållanden” heter den, och gavs ut av SLU 1978. Så här står det i sammanfattningen:

Under lång tid har forskning bedrivits om husdjur som höns, kor och svin. I dag vet man en hel del om en hönsflocks sociala liv, om kons ät och sovvanor och suggans beteendemönster. Det satsas till och med stressforskning hos grisar. Sådant lönar sig. Det finns dock en kategori till på bondgården och den vet man inte mycket om – trots att den förmodligen har stor betydelse för livsmedelsproduktionen i vårt land: Bondmoran. Bondmora förresten – låter det inte väl gammaldags och rultigt?

Kanske var detta föregångaren till vår jämställdhetsakademi? Åtminstone ett rop efter den.

Malin Svensson

Min första kvinnogala

Förra måndagen firades den internationella kvinnodagen för 100 gången. Jag firade den för första gången på en gala på Kulturhuset i Stockholm. Tidskriften Veckans affärer utsåg för 12e året i rad de 125 mäktigaste kvinnorna i näringslivet. Det var en tillställning som bjöd på både skoj och allvar. Flera namnkunniga personer var där och diskuterade sin syn på jämställdhet och vinsterna med olikheter i näringslivet.

När jag satt på prisutdelningen kom jag att tänka på ett begrepp som hörs allt oftare- social innovation. Vad är då social innovation egentligen? Sociala innovationer är nya idéer som fungerar för att nå sociala mål. Det handlar om att gå från problem till lösningar. Det handlar om att samhället går från att göra ”åt” och ”för” till att göra ”med” och ”tillsammans”.
För mig är social innovation att se alla människor som en resurs oavsett bakgrund eller kön eller ålder och att gemensamt hitta lösningar för nå mål.

Om man drar paralleller till jämställdhet i de gröna näringarna så handlar det om att ta tillvara all kompetens och tillsammans arbeta för att landsbygden ska fortsätta att utvecklas och nya framgångsrika företag ska växa fram. Många runt omkring oss har talanger vi inte har en aning om. Läste precis om vem som utvecklade det första flygplanet. Det var inga välutbildade ingenjörer utan ett gäng amerikanska cykelreparatörer. Det är ett bra exempel på hur viktigt det är att bejaka alla människors goda idéer för att nå oanade höjder, i det här fallet bokstavligt talat!

Det blir alltmer tydligt för mig att jämställdhet är en rättvisefråga men också en otroligt viktig utvecklingsfråga för LRF. Genom Jämställdhetsakademin vill vi se till att bana väg för att fler kvinnor på landsbygden ska få möjlighet att förverkliga sina karriärdrömmar. Precis som pristagarna i måndags har gjort.

Lars Göran Pettersson
Förbundsordförande i LRF och ledamot i Jämställdhetsakademin

Det finns ett talesätt – ”syns du inte så finns du inte”. Det ligger något i det. Inte minst i dagens samhälle där du helst ska vara tillgänglig 24 timmar om dygnet och där din status grundas i hur många vänner du har på facebook. Till dygnet-runt-tillgängligheten och raden av sociala medier kan vi välja att säga nej om vi vill. I andra sammanhang har vi inget val. Och då kvarstår – syns du inte så finns du inte.

I LRF har vi under en tid pratat om den osynliga entreprenören. Det är kvinnan som inte syns i företagsstatistiken men som driver företag, utvecklar och satsar. Hon kanske satsar både tid och kapital. Den osynliga entreprenören är vanlig. Den officiella statistiken från SCB och Jordbruksverket visar att andelen kvinnor som leder företag i de gröna näringarna är 16 respektive 18 procent. Men när LRF gick ut och frågade ett urval medlemmar om vem i företaget som hade det strategiskt operativa ledarskapet blev siffrorna mellan 32 och 38 procent. SCB och Jordbruksverket mäter ägandet i företaget men vad säger egentligen det om vem som driver företaget?

Siffror, siffror, siffror kan någon tycka. Vad spelar det för roll? Jo, statistik upplevs som fakta. Och rätt ska givetvis vara rätt. Våra näringar bör framställas så som de faktiskt ser ut, med en stor andel kvinnor. Och om kvinnor göms undan i statistiken – på grund av trubbiga mätmetoder – är risken att hon också blir osynliggjord av andra. Till exempel inom politik och av myndigheter som skapar näringspolitiska förutsättningar och regelverk. Eller av banker, rådgivare och andra som är viktiga för den långsiktiga planeringen i det enskilda företaget.

För oavsett vem som står på pappret till den enskilda firman så är det givetvis viktigt att såväl kvinnans som mannens trygghet bejakas. Det är viktigt att kvinnan och mannen känner att de bedöms på likvärdiga grunder när de söker lån till investeringar och företagsidéer.

LRF har startat en jämställdhetsakademi. Den handlar om att öka konkurrenskraften i våra näringar, att se till att såväl kvinnor som män ges bästa möjliga förutsättningar att starta och driva företag inom våra näringar. Den handlar också om att kunna hitta nya politiska förslag och idéer som kan bidra till tillväxt, lönsamhet och attraktionskraft i våra medlemmars företag.

LRF:s kärnbudskap är klockrent. Vi ser att jorden, skogen, trädgården och landsbygdens miljö är resurser som behöver nyttjas än mer i ett långsiktigt hållbart samhälle. Då kan inte hälften av befolkningen erbjudas sämre förutsättningar på grund av dåliga fakta, gamla normer och föreställningar. Eller än värre inte få upp ögonen för våra näringar – för att de inte ser att det är näringar för såväl kvinnor som män.

Malin Svensson
Ledamot i LRF:s jämställdhetsakademi

Idag, fredag den 30 oktober, har LRFs ordförande Lars-Göran Pettersson en debattartikel med i tidningen Dagens Industri. Hela artikeln finns att läsa här nedanför.

LRF kvoterar i sina styrelser

Frågan om kvotering i bolagsstyrelser är onödigt kontroversiell. Många näringslivsföreträdare värjer sig mot fastställda mål och krav när det gäller en jämn könsfördelning mellan kvinnor och män i bolagsstyrelserna. Därmed väljer de aktiv att behålla en kultur där kön går före kompetens, där män via nätverk och personliga kontakter får ingå i styrelser medan kvinnor med kanske större erfarenhet och kunnande ställs utanför. Vilken framtid har egentligen sådana företag?

Inom LRF är vi övertygade om att det är gamla invanda normer och värderingar som gör att andelen kvinnor som är styrelseledamöter i svenska bolag är så låg som 18 procent. Det är givetvis ingen slump och ska därför inte hanteras som en sådan. Vi tar därför steget och inför kvotering i våra dotterbolags styrelser från och med nästa års bolagsstämmor. De sju företagen som tillsammans omsätter två miljarder kronor och har 2 400 anställda ska ha lika många män som kvinnor i sina styrelser. Vi är övertygade om att det inte kan vara särskilt svårt.

Det svenska näringslivet har många utmaningar framför sig, därför måste vi rekrytera absoluta toppkrafter. Och på samma sätt som vi sätter andra mål för våra företag måste vi också sätta konkreta och tydliga mål på jämställdhetsområdet. Kvotering ökar tillväxtmöjligheterna för företag och svenskt näringsliv. Kvotering handlar om svensk konkurrenskraft gentemot övriga världen.

Jag är säker på att de gröna näringarna, företag där jorden, skogen, trädgården och landsbygdens miljö är grundläggande resurser, har alla möjligheter att växa och behövs än mer i ett långsiktigt hållbart samhälle. För att ta tillvara utvecklingspotentialen och alla affärsmöjligheter måste vi ha toppkompetens i LRFs dotterbolag.

Vi måste också ge människor bästa möjliga förutsättningar att starta och driva företag inom de gröna näringarna. Därför har LRF också startat en jämställdhetsakademi som ska leverera ökad kunskap på de här områdena. LRF är i dag ingen jämställd organisation, våra näringar är varken bättre eller sämre än några andra när det gäller jämställdhet. Men vi har bestämt oss. För vi tror på framtiden.

Lars-Göran Pettersson, Förbundordförande LRF

För LRFs del så är frågan om varför man ska jobba med jämställdhet som en ideell organisation en enkel fråga att besvara. Vi arbetar med jämställdhet för att utveckla vår organisation och göra den än mer demokratisk, dynamisk och kraftfull. I detta arbete, som i allt annat vi gör, handlar det om att ge mesta möjliga medlemsnytta liksom att förverkliga vår vision om tillväxt, lönsamhet och attraktionskraft för de gröna näringarna.

Eftersom vi både har kvinnor och män som medlemmar i LRF krävs att vi ser de skilda förutsättningar som vi fortfarande har på en rad områden. Alla medlemmar, oavsett kvinna eller man, ska känna att de har LRF i ryggen när de förverkligar sina drömmar och ger liv åt sina företagsidéer. Alla ska också känna sig välkomna i vår organisation och känna att de kan bidra på lika villkor.

Detta är också beslutat av den högsta demokratiska nivån i LRF, vår riksförbundsstämma har beslutat att LRF ska vara en jämställd organisation, som ser och tar tillvara såväl kvinnors som mäns intressen och engagemang som medlemmar och företagareVi jobbar med jämställdhetsintegrering, det vill säga att jämställdhet ska finnas med som ett perspektiv i all vår verksamhet. Jämställdhetsintegrering är den metod som används generellt används för att jobba strategiskt med jämställdhet, och rekommenderas bland annat av FN. Det är inte lätt, och vi är inte framme än, men det är ett viktigt arbete som vi jobbar med inom hela organisationen.

LRF är också Sveriges största företagarorganisation och vi har tagit ett nytt initiativ när det gäller jämställdhet och företagande. Vi har instiftat en Jämställdhetsakademi, som ska jobba för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att starta och driva företag. Jämställdhetsakademin är en tankesmedja som ska ge nya idéer och förslag på åtgärder, och finansiera forskning om jämställdhet och företagande.

Detta inlägg har först publicerats på tankesmedjan Sektor 3:s idédebattblogg.

Jag tror att det är ett strategiskt fullständigt avgörande beslut, säger jag samtidigt som jag slänger en blick på klockan och inser att jag inte har en chans att hinna till dagishämtningen om jag inte drog för fem minuter sedan. Drar på mig kavajen och är halvvägs ut genom dörren från konferensrummet där fem kollegor sitter kvar, när jag ropar:

”Sätt på konferenstelefonen så hänger jag med på resten av mötet via mobilen.”

På tunnelbanan lyssnar jag i mobilen, medan blicken irrar. Inser att hela dagen varit precis sådan här. Kommit lite för sent, gått lite för tidigt från varje möte. Alltid för sen, alltid springande.

Sladdar trots allt in cykeln framför dagis bara femton minuter efter utlovad tid, och de vänliga fröknarna lovar att detta spelar ingen som helst roll. Och barnen är trots allt glada och påminner mig dessutom om det som jag förstås hade glömt, att det är fotografering i morgon. Ägnar kvällen åt att städa, diska och prata i telefon med alla de som jag inte hann prata klart med under dagen. Innan jag kraschar i säng. Morgonen efter prövar jag helt nya argument i mitt föräldraskap.

”Visst ska det bli spännande att äta frukost i vagnen på väg till dagis?”

Okej, det har varit tre ganska absurda veckor, eftersom min fru varit bortrest och jag därmed testat livet som singelpappa i karriären till dess absoluta gräns.

Men när jag landade på en jämställdhetsdebatt i regi av LRF häromdagen [Bondbrudar, BNP och big business] var det med en stor suck som jag slog fast min nya sanning:

Det största problemet för de i min generation som vill leva jämställt är att det inte finns några sätt att lyckas. Det finns inga framgångsbilder.

Fråga en 30-någonting, man eller kvinna, i karriären med barn om hur läget är och jag kan garantera er att ni får ett svar som innehåller prat om pusslande, logistik, stress, ständig känsla av att inte räcka till någonstans, vare sig på jobb eller som äkta hälft och förälder. Fråga dem om hur de anser att det perfekta livet ser ut, så beskriver de en omöjlig bild. För det absurda är att i jakten på balans i livet försöker vi lägga lika tungt på båda sidor av vågens skala.

Så klart går det inte, så klart knäcks den balansakten på mitten. Men någonstans pratas det inte så mycket om det. I karriären är det självklart att privatlivet inte ska inkräkta på prestationen. Och i privatlivet är det självklart att inte jobbambitioner ska stå i vägen för jämställdhet, tid med varandra och tid med barnen.

Vi pratar om allt det där, men vi pratar om det som ”warstories” om hur tufft vi har det, men inte som en diskussion om hur vi ska lösa ekvationen, att ambitionerna på vardera sidan faktiskt påverkar den totala prestationen. Säg mig en person som är en förebild i att klara just den balansgången? Nej, just det. Det finns ingen.

Panelen jag satt i handlade om entreprenörskap. Att starta eget kan mycket väl vara en lösning på det problemet. Att få lite mer kontroll och tid. Men det kan också vara det motsatta: en ännu större ambition att kapitalisera på din talang professionellt. I debatten sa jag att det förstnämnda är ett sätt att reducera entreprenörskapet, ett argument som framför allt används om kvinnors företagande.

Nu är jag inte lika säker längre. Kanske är det i entreprenörsvärlden som vi hittar personerna som just gjort de rätta prioriteringarna, som klarar balansen hjälpligt.

Oavsett är just jakten på moderna framgångsbilder det som tar störst plats i min hjärna just nu.

Jag skulle kunna berätta mer om det.

Men dagis stänger om 43 minuter.

Pontus Schultz, ledamot i Jämställdhetsakademin

Inlägget har också publicerats på Pontus blogg på Veckans Affärer.

Här är en debattartikel från Lars-Göran Pettersson, ordförande i LRF och Jämställdhetsakademin, som bland annat har publicerats i Enköpings-Posten:

Kvinnor utgör en betydande del av de gröna näringarna, företag där jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö är grundläggande resurser. Tyvärr märks det inte i forskning och statistik. I tisdags presenterade LRFs Jämställdhetsakademi forskningsöversikten Den osynliga entreprenören som visar att kvinnors arbete och företagande ofta osynliggörs.

För ekonomisk tillväxt och nya jobb behövs det fler kvinnor som startar och driver företag i Sverige. Därför är regeringens engagemang för kvinnors företagande mycket välkommet – men det behövs mer. Hinder som kan vara unika för kvinnors företagande måste undanröjas. Vi företagarorganisationer måste också ta ett större ansvar. Inom LRF jobbar vi genom vår nystartade Jämställdhetsakademi för att förbättra kunskapen om hur synen på kvinnor och män påverkar möjligheterna till framgångsrikt företagande på landsbygden.

Det finns i grunden goda förutsättningar för kvinnor att starta och driva företag inom de gröna näringarna. Det är stor efterfrågan på våra produkter och tjänster och Sverige behöver fler småföretag och nya jobb. För att vi ska få ett långsiktigt hållbart samhälle behöver alla resurser inom jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö tas tillvara, och för detta behövs både kvinnor och män som företagare.

Ett problem är att bonden ofta förutsätts vara en man, därmed osynliggörs många kvinnor. Det ser jag inte minst i min egen närhet där min son Erik ofta får frågan om han vill ta över gården efter mig när jag en dag slutar som bonde. Min dotter Ida får nästan aldrig frågan. Omgivningens förväntningar riskerar att sätta krokben för de kvinnor som vill utveckla yrkeskunskaper och företagande inom jord- och skogsbruk.

LRFs Jämställdhetsakademis forskningsöversikt, om jämställdheten inom de gröna näringarna, visar att den offentliga statistiken ofta osynliggör det arbete som kvinnor utför inom de gröna näringarna. I verkligheten är kvinnor mer delaktiga i företagen inom de gröna näringarna än vad siffrorna visar.

Att kvinnor inte synts i statistiken har en lång historisk tradition. Redan under 1800-talet blev exempelvis männens arbete i skogen en symbol för skogsarbete, samtidigt som det arbete som kvinnor utförde i skogen inte betraktades som just arbete. Än i dag är det vanligt att kvinnor utför betydande arbetsinsatser i de gröna näringarna utan att ta ut någon lön, vilket förutom osynlighet i statistiken leder till lägre sjukpenning, föräldrapenning och pension.

Kunskapsöversikten från LRFs Jämställdhetsakademi är ett första steg på vägen mot ökad medvetenhet. För LRFs del är riktningen på det fortsatta arbetet tydlig: Vi ger oss inte förrän kvinnor och män har samma möjligheter – och förväntningar – när det gäller företagande inom de gröna näringarna.

Lars-Göran Pettersson, ordförande i Lantbrukarnas Riksförbund

Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst.

Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöllåren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan ”gift kvinnas äganderätt”.

Orden är August Strindbergs och de kommer ur förordet till Giftas från 1844. Bakom den romantiserade bilden av bondelivet och föraktet för ”kulturkvinnan” ligger en rätt sund grundtanke: Att mannen och kvinnan knyts samman av det gemensamma projektet att driva ett företag. För många familjer på landsbygden är det säkert precis på det sättet. Kärlek i all ära men ett gemensamt livsprojekt rostar inte det heller.

Hela min släkt stammar från självägande bönder från Bjärehalvön. Min morfars mor Selma född 1879 var just en sådan bondekvinna som August skriver om. Inte ens på hennes tid var jordbruk en särskilt lukrativ verksamhet. Så hennes bi-verksamheter hade stor betydelse för familjens försörjning. Hon odlade äpplen och grönsaker som hon tillsammans med ägg sålde på torget. Eftersom Elof, mannen hon var gift med, var en glad gamäng med viss förkärlek för felan och flaskan, blev hon tidigt ansvarig för gårdens skötsel även när det gällde själva jordbruket. Hon uppmuntrade sina två äldsta söner att bygga ett minikraftverk i bäcken vilket gjorde att den Markowska gården var en av de första som fick elektriskt ljus. Elektriciteten gjorde också att hon kunde skaffa en äggkläckningsapparat och börja föda upp kycklingar. Yngste sonen fick lära sig biodling som gav honung som hon också använde i torghandeln.

När makens leverne gjorde att han gick bort i förtid utvidgade hon gårdens verksamhet till att starta taxiverksamhet med sönerna som chaufförer och sig själv som växeltelefonist. Hennes sociala engagemang var också omfattande och än idag kan det dyka upp små gamla tanter med färdtjänst för att titta på gården där de hade fått bo ”när deras hem brann upp” på 30-talet. För Selmas del blev inte gården ett projekt hon kunde dela med sin make. Det blev snarast ett kall som hela tiden krävde mer och mer av henne och i takt med detta krävde hon mer och mer av sina barn. Äldsta sonen fick aldrig gifta sig, näst äldste emigrerade till Amerika för att få ett eget liv, äldsta dottern sa upp sig och blev kallskänka. Hade det inte varit för min handlingskraftiga mormor hade jag aldrig suttit här idag. Hon mer eller mindre kidnappade min morfar och såg till att de blev ”tvungna” att gifta sig.

I en annan tid hade Selma blivit en utmärkt entreprenör i den gröna näringen. Jag är dock mycket tacksam mot stränga Selma. Tack vare hennes strävsamhet är släktgården i min och min brors ägo idag. Vi är väl inga mönsterbönder precis men vi hyser en stor respekt för det hårda arbete har krävts av våra förfäder och som nu utförs av vår arrendator. Den gode August kunde nog inte föreställa sig att det 165 år senare skulle vara omvända proportioner mellan kulturmänniskor och naturmänniskor. Men jag tror ändå att han hade på känn att de där kulturkvinnorna inte skulle ge sig så lätt med de där kvinnofrågorna.

Carina Lundberg Markow, ledamot i Jämställdhetsakademin

Planterar lite jordgubbsplantor på morgonen innan jag hoppar in i. Börjar faktiskt bli rätt stolt över mina odlingar, som numera förutom gubbarna består av aubergine, sojabönor, vete, squash och så som kronan på verket ett körsbärsträd – som jag har fått i present. Hoppar över sminkningen och tar istället en sväng in till grannen för att ge henne ett handtag med ogräsrensningen (har visat sig ge extrapoäng) innan jag rusar till bussen.

Känner mig lite som Backyard Babies Dregen, Ernst Kirschsteiger och det andra sköna folket i den nya gröna vågen. Eko-chicsen. Vi på landet.

- Påminn mig om att jag måste skörda jordgubbarna innan lunch, hojtar jag till min kollega Sofie när jag kommer till jobbet. Och att jag ska titta till auberginerna innan jag går för dagen…

Medan min riktiga trädgård, eller trädgård och trädgård… den förtorkade jordplätt som omger vårt hus, får vila i frid sköter jag min gård i Farmville på Facebook helt skrupulöst. Och jag är inte ensam, jag är en av 11 miljoner nyfrälsta nätbönder.

Anna Larsson, ledamot i Jämställdhetsakademin

Del av en krönika som tidigare publicerats i Svenska Dagladet