Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst.
Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöllåren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan ”gift kvinnas äganderätt”.
Orden är August Strindbergs och de kommer ur förordet till Giftas från 1844. Bakom den romantiserade bilden av bondelivet och föraktet för ”kulturkvinnan” ligger en rätt sund grundtanke: Att mannen och kvinnan knyts samman av det gemensamma projektet att driva ett företag. För många familjer på landsbygden är det säkert precis på det sättet. Kärlek i all ära men ett gemensamt livsprojekt rostar inte det heller.
Hela min släkt stammar från självägande bönder från Bjärehalvön. Min morfars mor Selma född 1879 var just en sådan bondekvinna som August skriver om. Inte ens på hennes tid var jordbruk en särskilt lukrativ verksamhet. Så hennes bi-verksamheter hade stor betydelse för familjens försörjning. Hon odlade äpplen och grönsaker som hon tillsammans med ägg sålde på torget. Eftersom Elof, mannen hon var gift med, var en glad gamäng med viss förkärlek för felan och flaskan, blev hon tidigt ansvarig för gårdens skötsel även när det gällde själva jordbruket. Hon uppmuntrade sina två äldsta söner att bygga ett minikraftverk i bäcken vilket gjorde att den Markowska gården var en av de första som fick elektriskt ljus. Elektriciteten gjorde också att hon kunde skaffa en äggkläckningsapparat och börja föda upp kycklingar. Yngste sonen fick lära sig biodling som gav honung som hon också använde i torghandeln.
När makens leverne gjorde att han gick bort i förtid utvidgade hon gårdens verksamhet till att starta taxiverksamhet med sönerna som chaufförer och sig själv som växeltelefonist. Hennes sociala engagemang var också omfattande och än idag kan det dyka upp små gamla tanter med färdtjänst för att titta på gården där de hade fått bo ”när deras hem brann upp” på 30-talet. För Selmas del blev inte gården ett projekt hon kunde dela med sin make. Det blev snarast ett kall som hela tiden krävde mer och mer av henne och i takt med detta krävde hon mer och mer av sina barn. Äldsta sonen fick aldrig gifta sig, näst äldste emigrerade till Amerika för att få ett eget liv, äldsta dottern sa upp sig och blev kallskänka. Hade det inte varit för min handlingskraftiga mormor hade jag aldrig suttit här idag. Hon mer eller mindre kidnappade min morfar och såg till att de blev ”tvungna” att gifta sig.
I en annan tid hade Selma blivit en utmärkt entreprenör i den gröna näringen. Jag är dock mycket tacksam mot stränga Selma. Tack vare hennes strävsamhet är släktgården i min och min brors ägo idag. Vi är väl inga mönsterbönder precis men vi hyser en stor respekt för det hårda arbete har krävts av våra förfäder och som nu utförs av vår arrendator. Den gode August kunde nog inte föreställa sig att det 165 år senare skulle vara omvända proportioner mellan kulturmänniskor och naturmänniskor. Men jag tror ändå att han hade på känn att de där kulturkvinnorna inte skulle ge sig så lätt med de där kvinnofrågorna.
Carina Lundberg Markow, ledamot i Jämställdhetsakademin
