Jag tror att det är ett strategiskt fullständigt avgörande beslut, säger jag samtidigt som jag slänger en blick på klockan och inser att jag inte har en chans att hinna till dagishämtningen om jag inte drog för fem minuter sedan. Drar på mig kavajen och är halvvägs ut genom dörren från konferensrummet där fem kollegor sitter kvar, när jag ropar:
”Sätt på konferenstelefonen så hänger jag med på resten av mötet via mobilen.”
På tunnelbanan lyssnar jag i mobilen, medan blicken irrar. Inser att hela dagen varit precis sådan här. Kommit lite för sent, gått lite för tidigt från varje möte. Alltid för sen, alltid springande.
Sladdar trots allt in cykeln framför dagis bara femton minuter efter utlovad tid, och de vänliga fröknarna lovar att detta spelar ingen som helst roll. Och barnen är trots allt glada och påminner mig dessutom om det som jag förstås hade glömt, att det är fotografering i morgon. Ägnar kvällen åt att städa, diska och prata i telefon med alla de som jag inte hann prata klart med under dagen. Innan jag kraschar i säng. Morgonen efter prövar jag helt nya argument i mitt föräldraskap.
”Visst ska det bli spännande att äta frukost i vagnen på väg till dagis?”
Okej, det har varit tre ganska absurda veckor, eftersom min fru varit bortrest och jag därmed testat livet som singelpappa i karriären till dess absoluta gräns.
Men när jag landade på en jämställdhetsdebatt i regi av LRF häromdagen [Bondbrudar, BNP och big business] var det med en stor suck som jag slog fast min nya sanning:
Det största problemet för de i min generation som vill leva jämställt är att det inte finns några sätt att lyckas. Det finns inga framgångsbilder.
Fråga en 30-någonting, man eller kvinna, i karriären med barn om hur läget är och jag kan garantera er att ni får ett svar som innehåller prat om pusslande, logistik, stress, ständig känsla av att inte räcka till någonstans, vare sig på jobb eller som äkta hälft och förälder. Fråga dem om hur de anser att det perfekta livet ser ut, så beskriver de en omöjlig bild. För det absurda är att i jakten på balans i livet försöker vi lägga lika tungt på båda sidor av vågens skala.
Så klart går det inte, så klart knäcks den balansakten på mitten. Men någonstans pratas det inte så mycket om det. I karriären är det självklart att privatlivet inte ska inkräkta på prestationen. Och i privatlivet är det självklart att inte jobbambitioner ska stå i vägen för jämställdhet, tid med varandra och tid med barnen.
Vi pratar om allt det där, men vi pratar om det som ”warstories” om hur tufft vi har det, men inte som en diskussion om hur vi ska lösa ekvationen, att ambitionerna på vardera sidan faktiskt påverkar den totala prestationen. Säg mig en person som är en förebild i att klara just den balansgången? Nej, just det. Det finns ingen.
Panelen jag satt i handlade om entreprenörskap. Att starta eget kan mycket väl vara en lösning på det problemet. Att få lite mer kontroll och tid. Men det kan också vara det motsatta: en ännu större ambition att kapitalisera på din talang professionellt. I debatten sa jag att det förstnämnda är ett sätt att reducera entreprenörskapet, ett argument som framför allt används om kvinnors företagande.
Nu är jag inte lika säker längre. Kanske är det i entreprenörsvärlden som vi hittar personerna som just gjort de rätta prioriteringarna, som klarar balansen hjälpligt.
Oavsett är just jakten på moderna framgångsbilder det som tar störst plats i min hjärna just nu.
Jag skulle kunna berätta mer om det.
Men dagis stänger om 43 minuter.
Pontus Schultz, ledamot i Jämställdhetsakademin
Inlägget har också publicerats på Pontus blogg på Veckans Affärer.
Jämställdhetsakademin
