Zarembas femte artikel om skog i Dagens Nyheter väcker intressanta frågor. För vem skyddar vi skog? Och vem äger skogen?
 
I Sverige och större delen av Europa har vi en månghundraårig tradition av att mark ägs av privatpersoner. I Norden lite uppluckrat såtillvida att vi har allemansrätt. Stora delar av Europa har inte det, där är marken alltigenom privat. I många andra delar av världen finns inte den traditionen. Där är mark allmän egendom. Något som inom parentes ofta bidrar till problem för ingen tar riktigt ansvar för det ingen riktigt äger.
 
Naturvård är ingen svensk företeelse. Det är en global ide och delar av föreställningen om naturvård kommer från kulturer utan äganderätt, delar från kulturer med äganderätt.
 
När den naturvårdssyn som fortfarande är förhärskande i vårt samhälle grundades under sent 1980-tal var Sverige internationellt en stor u-landsvän, fortfarande i Olof Palmes skugga. Sverige stod bakom många tänkesätt som bottnar i mark som allmän egendom. Samtidigt som man i hela världen bedömt oklara ägandeeförhållanden som ett av de största hoten mot ett hållbart markutnyttjande.
 
Här nånstans skulle jag vilja börja diskussionen. Allemansrätten har varit flitigt debatterad, men vad betyder äganderätten av mark? Var går gränsen för markägarens beslutsrätt? Utan att gå in på paragrafer i skogsvårdslagen eller andra detaljer – hur ser du på det? Får man själv bestämma om man vill hugga ner sin skog eller inte?
 
Och naturvården. Var ska besluten fattas? Hos markägaren, hos de människor som valt att bo och leva i eller nära naturen, eller som nu av de människor som valt att bo i stan och bara nyttja naturen på fritiden eller inte alls.

För med vår syn på demokrati är det stadsborna som bestämmer över landsbygden – dom är så många fler!

Kanske har jag lessnat på att kommentera DN:s skogsskrönor, även om de har många inbjudande teman. Men i gårdagens långa epos fastnade jag för en detalj.
 
Det handlade om gödsel. Gödslet var slam, och andemeningen var att det innehåller allt möjligt. Man får inte lägga det på åkern utan dumpar det i skogen. Det borde istället läggas på tippen.
 
Där ser jag rött. Hur kan man tänka sej att inte återföra det vi människor lämnar ifrån oss i växtkedjan? Med så många människor som vi redan är sätter vi i oss en försvarlig del av jordens produktion, och om vi inte ska ingå i kretsloppet når vi aldrig hållbarhet. Visst, det kommer kanske att kosta lite att få till system som säkrar att biogödseln inte innehåller något skadligt, men det måste göras! Det borde vara en av de högst prioriterade frågorna för att nå ett hållbart samhälle.
 
Problemet är nog precis detsamma som för skogen. Det handlar inte om biologi utan om känslor. Skog är fint och det vi spolar ut i toaletten är äckligt. Så är det bara. Och kring det bygger vi vår värld … inte kring hur vi borde bygga den utifrån den kunskap om hur ett hållbart samhälle skulle kunna se ut som vi trots allt har.
 

Läser fortsatt skogsdebatten i Land och i DN. Det jag verkligen kan sympatisera med är ökad frihet för skogsägaren. Men då får man inte idealisera.

Vi skulle säkert få mera variation i våra skogar med större frihet för skogsägarna att själva bestämma. Men man kan ”hugga sönder” en skog även med ett kontinuerligt skogsbruk, det är ju det skogsvårdslagen är till för att försöka förhindra. Den kan huggas sönder både ur naturvårds- och produktionssynpunkt. Kontinuerligt skogsbruk ger t.ex. regelbunden körning i skogen, vilket kan vara väldigt negativt på vissa marker.
 
Frihet under ansvar för skogsägaren är ett fint begrepp. Ansvaret regleras delvis i lagen för att förhindra för höga uttag, ”rovdrift”, oavsett om det görs genom traditionellt skogsbruk eller ett mera kontinuerligt skogsbruk. Även om ”baggböleriet” ligger en tid bakom oss har det under min aktiva tid varit flera diskussioner om ”skogsklippare” som på olika sätt försökt undgå lagen och maximera virkesuttaget.
 
Men det som stör mej mest är historielösheten. En skog är en skog är en skog. Då tänker man förmodligen på Norrland, även om man är stockholmare. Söder om Dalälven har de flesta skogar (utom de på väldigt mager mark, t.ex. många impediment) inte alltid varit skog. De har varit huggna för brukens energibehov eller uppodlade eller halvöppen betesmark.

För mej som ”sörlänning” är en skog inte alltid något positivt. Många skogar har långt mindre än 100 år på nacken. Dom döljer ett tidigare öppet landskap. Ärligt talat, jag skulle inte ha nåt emot större öppenhet i landskapet både här och där – och framförallt, en större öppenhet i debatten!

Skogsdebatten i DN avspeglar sej i nyhetsinslag på TV. Och då blir det plötsligt helt onyanserat. Bara en part, Naturskyddsföreningen, får komma till tals. Bra journalistik?
 
Jag kan hålla med om att vi kanske passat lite för vissa delar i debatten. Nämligen det faktum att man inte kan äta kakan och ha den kvar. Produktionsskogar blir inte så gamla. Annat än att man kan lämna enstaka träd. Produktion skapar en dynamik i skogen – hyggen, ungskog, äldre skog – och så vidare.
 
Däremot sparas ganska mycket skog, möjligen mindre än i en del andra länder, men det måste alltid ställas mot hur produktionsskogen hanteras. Om produktionsskogen är rena ”plantager” förväntas mera skog lämnas orörd, än om produktionsskogen är som våra skogar oftast är – dvs skogar som många tycker är för fina för att avverkas när de når avverkningsmogen ålder…  
 
Sen finns ett problem till – den sparade skogen är oftast inte så gammal, i alla fall inte i södra Sverige. Stora delar av södra Sverige var nämligen mer eller mindre kalt för bara dryga 100 år sen. Där är gamla skogar ”naturligt” sällsynta.
 
Min slutsats: vi är beroende av skogen för att få de produkter vi behöver i ett hållbart samhälle. I Sverige har vi mycket skog per capita och måste producera mer än vi behöver själva om världen ska vara någorlunda rättvis. För att få balans i diskussionen kan man inte bara diskutera skydd av skog.

DN satsar stort på skogen som tema. Jag blir lite illa berörd av en så ensidig belysning. Visar den på att hela kultureliten står på ena sidan?
 
Bara för att ta ett exempel som jag känner väl till – ”underkända” hyggen. Alla jag pratat med är klara över att det finns ett metodfel som förklarar en stor del av antalet hyggen med underkänd generell hänsyn. Och till det kommer bristande återkoppling. Skogsägaren får aldrig veta om hygget ”godkändes” eller inte. Om man då tror det godkändes, så gör man naturligtvis likadant på nästa hygge. Men i debatten syns bara anonyma skogsstyrelsetjänstemän (som inte törs skylta med namn) som ser problem med skogsägare.
 
Jag skulle vilja se någon debattera från andra sidan. Någon som ser skörd av skog som skörd av vete, någon av de människor som tycker om öppna landskap, och förfasar sej över hur skogarna breder ut sej. Någon som har med sej arvet från inte alltför länge sedan när vi svenskar öppnade upp skogen för åkrar och ängar. Någon som vurmar för det öppna landskapet som det var för drygt 100 år sedan. Eller varför inte någon som åker till stranden på semester och bara hör om skog i media?
 
Kanske vill tyska turister bara se skog från inlandsbanan. Jag vill det inte. Jag vill att landskapet öppnar upp regelbundet så man får lite utsikt, lite vyer. Att åka, bil eller tåg, med bara skog kring mej tycker jag är trist.

Då ser man inte skogen för bara trän.

Lyssnade på Tomas Kåberger, före detta generaldirektören för Energimyndigheten och numer ordförande för en inflytelserik japansk stiftelse som arbetar med att ställa om Japan till förnybart. Tomas utstrålar (som alltid) en iskall rationalitet, helt övertygad om att den enda vägen framåt är förnybart. Och i detta fallet handlade det främst om vind och sol. Som enligt Tomas bör kunna klara de tunga behoven, särskilt som Japans energiåtgång är som störst när det är som varmast.
 
Japan har stängt alla sina 54 kärnkraftverk utom ett, och det förväntas stängas inom kort. Just nu tror ingen att det kommer att bli någon återstart. Alternativen kortsiktigt är dyr el från fossila källor, så dyr att staten, som ägare av hela elnätet, i praktiken subventionerar fossilelen genom garantipris för inleveranser på nätet av förnybart (i dagsläget främst solel). Det subventionerade priset till den förnybara elen är alltså LÄGRE än kostnaden att framställa fossilelen! Samtidigt effektiviserar man, och det i ett tempo som ingen skulle trott varit möjligt.
 
Diskussionen vandrade mot tillgången på reglerkraft, det vi i Sverige använder vår vattenkraft till, och situationen i Sverige resp Tyskland. Tomas var ganska bitsk mot Sverige. Vi är inga föregångare, vi har bara haft ovanligt bra förutsättningar, bl.a. tack vare vattenkraften som reglerkraft.

Sen kan man möjligen kalla den svenska politiken snål-smart. Vi låter ju Tyskland dra och investera i både sol och vind, även i Sverige, vilket sannolikt kommer att ge oss ett fortsatt lågt elpris, eftersom vi i praktiken får ett elöverskott i Sverige som kan säljas. Till gagn för oss alla, men kanske särskilt den elintensiva industrin.
 
Allt enligt min tolkning av Tomas Kåberger, som i och för sej gjorde en poäng av att han blivit missförstådd förr …

Tillbringade gårdagen på Svebios årsmöte.
 
När jag gick därifrån kändes stämningen lite tveksam. Bioenergin har minskat för första gången på länge, låt vara att det torde ha sin naturliga förklaring i en mild vinter (något jag personligen uppskattar väldigt mycket!). Marknadsläget är därför inte jättebra.
 
Men vad beror det på? Jo att vi lyckats så bra. Vi har redan stora mängder förnybar el (även om man inte som vissa debattörer räknar kärnkraft dit), och med kärnkraften inräknad så behöver vi knappast mera el en mild vinter, utan då måste exportmöjligheterna öka för att stimulera ökad produktion.
 
Någon kraftvärmeföreträdare sa att det kanske är färdigbyggt för värme. I takt med att våra byggnader blir energieffektivare och vi blir bättre på att ta tillvara spillvärme så minskar behovet av ny fjärrvärmeproduktion. Men nog tror jag fjärr- och närvärmenäten kommer att växa ett tag till!
 
Missade affärsmöjligheter på bioenergiområdet? Svårt att säga. Men drivmedel återstår. Där har vi en jätteutmaning framför oss. Låt oss hoppas att regeringen ser samma sak och ger förutsättningar för fortsatta satsningar, bl.a. genom fortsatt skattebefrielse för förnybara drivmedel! Får vi fart på produktion av förnybar gas, diesel och bensin, så kommer efterfrågan på råvaran att öka och därmed priserna.

Har funderat på det där med köttet och köttätandets klimateffekter. Det tycks som om det inte finns nån måtta längre i vårt samhälle. Allt ska vara antingen eller. ”Lagom” är inte modernt.
 
När jag var liten (och ibland känns det som på stenåldern, men riktigt så gammal känner jag mej inte) så fick vi inte ta för mycket ”sovel”. Köttet och annat ”sovel” var dyrt, och för att kvala in för en köttbit fick man först lägga ett försvarligt lass potatis på tallriken. Att äta sej mätt på.
 
Nu är det extremyttringar som gäller. Antingen ska man vara vegetarian eller till och med vegan, eller så äts det stora köttbitar och gärna GI-inspirerad kost, sånt som min mamma nog skulle klassa som ”sovel” alltihopa …

I det lantköksinspirerade 60-talshem jag växte upp i var det potatis och andra rotfrukter, bröd, bönor och i viss mån nymodigheter som ris och pasta som var basen. ”Sovel” var all köttmat men även exklusivare grönsaker som tomater och gurka.
 
Med den bakgrunden har jag visserligen lätt att acceptera att vi äter för mycket kött idag. Men lösningen behöver inte vara extremyttringar som att avstå helt eller att ha köttfria måndagar. Lite mindre kött, och lite mera rotfrukter (t.ex.) per portion gynnar säkert klimatet, och om man har råd, varför inte satsa på lite dyrare kött istället? Som svenskproducerat, klimat- och djurvänligt kött.

Regeringens förslag på vägen mot målet ”en fossilfri fordonsflotta” lämnar en del frågetecken. Det största frågetecknet är fortsatt skattebefrielse för förnybara drivmedel.
 
För att stimulera innovation, utveckling och produktion av förnybart, oavsett om det handlar om etanol, olika varianter av biodiesel eller biogas, så krävs en långsiktig trygghet i att produkten kommer att ha ett konkurrenskraftigt pris på marknaden. Så länge inte oljan är ännu dyrare kräver det skattefrihet. Och vi ska väl inte önska oljan ännu dyrare …
 
Med en sådan trygghet tror jag det kan hända mycket. Det är många som är intresserade att utveckla produktion av biogas, och av syntetdiesel.
 
Inblandning är en bra och effektiv väg att få oss alla att ha en del förnybart i tanken. Men om styrmedlen blir så att den vanliga bensin- och dieselmarknaden blir dominerande uppköpare av de förnybara alternativen, och samtidigt dessa blir beskattade för den som blandar i, så kommer det att bli ett väldigt negativt incitament för fortsatt produktion.

Om skattad etanol är dyrare än motsvarande olja, kommer inte bensinbolagen att stimuleras öka inblandning utöver det som lagkravet stadgar. Och ska vi ha en fossilfri fordonsflotta och gå ”inblandningsvägen” så måste väl målet vara 100% inblandning – på sikt!
 
Nu hör jag t.ex. att Göteborg lägger sina nya satsningar på anläggningar för storskalig produktion av biogas på is eftersom de långsiktiga spelreglerna är så oklara. Det tolkar jag som att regeringen sänder fel signaler om man verkligen vill ha en fossilfri fordonsflotta – och inte bara ökade skatteintäkter på drivmedel.

Det är jättebra att regeringen uppmärksammar arbetsmaskinerna i jord- och skogsbruket och satsar på att de gröna näringarna ska kunna bli fossilfria till 2030. Men det känns som om man biter sej fast i EN lösning, i ett läge där vi som jobbar för att hitta OLIKA lösningar tvekar om bästa vägen framåt.

Regeringen vill satsa på metan-diesel, men vi är lite osäkra på vad som avses. Vi gissar på en gasmotor som även drar lite diesel.

I våra egna funderingar finns t ex ”ren” biodiesel eller syntetdiesel. Kräver ingen konvertering alls, teknik och logistik finns redan, men utveckling av metoder att framställa sådan diesel krävs för att få upp volymerna till konkurrenskraftigt pris. Men eftersom de gröna näringarnas arbetsmaskiner trots allt är en ganska begränsad del av den samlade svenska fordonsflottan borde det inte vara något problem att köra på biodiesel, bara styrmedlen prioriterar jordbruket.

Elmotorer är naturligtvis också ett alternativ. Dock ser vi ännu inte att man kommer att kunna ladda så snabbt och mycket att det funkar praktiskt, men även här går utvecklingen framåt.

Gas är ett annat alternativ, men har en del nackdelar för våra näringar. För fordon som körs mycket på ett ställe, för att sedan flyttas till ett annat ställe, måste drivmedlet kunna tankas på många ställen eller flyttas med. Då är ett flytande bränsle helt klart att föredra. Gas riskerar att bli det dyraste alternativet för jordbruket av logistikskäl. Och eftersom vi inte kan se att vi kan få fram biogasvolymer som ens kommer i närheten av att driva 25% av den svenska fordonsflottan så vore det smartare att prioritera biogasen där logistiken blir billigare, som t ex bussar, tätortsnära transporter, men även många personbilar och taxi.

Vän av ordning kan möjligen tycka ”men gasen produceras ju på gården”. Jo, delvis, men den måste uppgraderas för att kunna användas till fordonsgas och en sådan anläggning är alltför dyr för småskaligt bruk.

Så slutsatsen blir: jättebra satsning, men bredda den! Att satsa allt på ett kort är ungefär lika dumt som att idag säga att hela den svenska fordonsflottan 2030 ska gå på etanol, eller på biogas för den delen, när vi i dagsläget inte är i närheten av att producera de volymer som krävs.