Linda Hedlund

LRF-stämman dag två blev livligare, trots att många var eller åtminstone borde varit rejält trötta efter en trevlig middag med dans. Spänstiga diskussioner och visst fick styrelsen ändra en del beslut, men jag tycker ändå att vi är förvånansvärt samsynta. Det är härligt att jobba när man är så många som drar åt ungefär samma håll!

Kort sagt godkänd examen!

Intressantaste diskussionen tycker jag var den om vår genteknikpolicy. Den var saklig, inte känslosam. För problemet med debatter om genteknik är annars ofta att man blandar ihop frågan om nya förädlingstekniker med frågan om patenträtt på levande material och det faktum att några stora företag betett sig på ett sätt som gemene man upplever som oetiskt – även om kanske inga fel begåtts. Sammanblandningen understöds ofta av organisationer eller personer som är ”mot” GMO, för de räknar med att de vinner på att blanda bort korten.

Om man är orolig för patentfrågan är det i den frågan vi ska arbeta för regeländringar. Det är en helt annan sak.

Nya förädlingstekniker tycker jag är bra, använda med förstånd. Om man får drömma så tänk om våra vanligaste grödor vore fleråriga istället! Då skulle vi kunna odla på ett annat sätt så näringsläckaget minimerades, och målen för att rädda Östersjön vore inte längre orealistiska. Och så mycket fortare vi kommer att få fram träd eller andra växter med egenskaper som kan ge vårt behov av flytande drivmedel än om vi måste förlita oss på konventionell förädling. Särskilt för träd är de nya teknikerna revolutionerade, eftersom träd har så lång generationstid. Det tar helt enkelt för lång tid med traditionella tekniker.

På stämman noterade jag att det var de yngre som hade större tilltro till nya tekniker. Och det är väl så det ska vara. De unga satsar framåt på nya tekniker och vi äldre bromsar – ”vad ska det vara bra för, det har ju gått så bra hittills ändå”.

LRF-stämma. ”Vårt examensprov”,  sa vår vd KG Burman. Och visst känns det lite så. Pirrigt hur vårt näringspolitiska arbete uppfattas av dom som ska ha ut nåt konkret av det. Både kollektivt för hela vår personal men även personligt för mej. Har jag gjort rätt eller fel? Samtidigt en väldigt rolig mötesplats där ”alla” är och där man får chans att prata både politik och annat.

Annars var stämman på gränsen till tråkig. Inga konflikter alls. Det är jättebra. Härligt att vi är så ense och drar åt samma håll. Efter avslutade förhandlingar diskuterades just det. Vad är det som har gjort att vi sluter upp så enigt bakom styrelsen. Men det känns lite tidigt att spekulera än. De ”hetaste” motionerna kommer imorgon. Men först ska vi ha en trevlig kväll!

Jag fick ett mail från en av våra regionordföranden. Det handlade om bristen på kandidater till EU-parlamentet som kan frågor om jord och skog, som ju är stora frågor  i EU-politiken.

Jag kan hålla med. I sittande EU-parlament har vi trots allt två svenska ledamöter, av tjugotvå, som är riktigt duktiga på våra frågor och som vi kunnat prata med och som lyssnat med stort intresse.  Jag undrar om 10 procent av våra riksdagsledamöter i Sveriges riksdag har samma engagemang…

Så vi ska nog inte misströsta. Det är inte värre i parlamentet i Byssel än i Stockholm. Det viktiga nu är att ta till sig åtminstone basfakta om valet, att rösta och kryssa för någon som visar engagemang för en levande landsbygd.  

Jag  har till exempel sett en undersökning som pekar på att andelen röstande inte är lägre på landsbygden utan tvärtom. Så med lite ökat engagemang har vi i de gröna näringarna chansen att påverka ännu mera.

Om du tycker att du kan för lite om EU-valet kan du läsa mer på http://www.europarl.se/

Nu är det stämmotider. Snart har LRF stämma. Skogsägareföreningarna har redan klarat av sina.

Stämmor är viktiga. De är som vår riksdag. De är bra tillfällen att diskutera näringspolitik med medlemmarna, och det är viktigt att känna av vad de tycker, och särskilt när en fråga är omstridd.

Ibland blir stämmobesluten frukten av en hetsig diskussion där någon eller några starka personer lyckas med konsten att formulera sig och få majoriteten med sig. I en fråga som alla inte ordentligt tänkt igenom på djupet innan.

Jag tänker t.ex. på beslutet att begränsa vargstammen som togs på Mellanskogs stämma. Jag är övertygad om att det finns många bland våra medlemmar som anser att vi borde utrota vargen helt från landet. Och jag tycker det är en åsikt man måste respektera. Men då ska man stå för den åsikten. Att begränsa vargstammen på ett sätt så den enligt experterna inte blir livskraftig är ett fruktansvärt slöseri med skattemedel. Antingen har vi en livskraftig vargstam, och då måste vi förlita oss på experternas bedömning om hur många vargar som behövs för det. (Precis som det behövs en kunnig person för att rädda data från en kraschad hårddisk tror jag det behövs kompetens för att bedöma nödvändig storlek på en livskraftig vargstam). Eller så utrotar vi vargen. Men då måste de som tycker så stå upp för det!

Och jag tycker inte vi stockholmare ska bestämma om det ska finnas varg i Värmland eller Uppland. Såtillvida bör rovdjurspolitiken vara regional.

Alla mellanting däremot är bara att slösa på våra gemensamma resurser. För rovdjurspolitiken kostar!

Jag har ett liv utanför jobbet. Det består av två döttrar (16 och 20) och deras far, en häst (eller två eller flera, beroende på hur man räknar) och ett underbart hus, havsnära på östra Öland, där jag vill tillbringa min fritid. Reser gör jag i jobbet. Tillräckligt.

Att det kan vara svårt att definiera hur många hästar man har förstår nog bara den som har häst (och döttrar). Jag köpte min första häst för rätt många år sen. Det var en ölandskompis som fick följa med hem till Märsta under ”ickeloven”. Stallade upp den hos (då) fullständigt okända människor. Han blev tre på några månader. Vi var ju då tre om Linus, jag och mina döttrar. Och det kan vara lite mycket om en häst. Så minsta dottern hittade en övergiven shetlandsponny som var så busig att ingen annan än hon vågade rida honom. Han blev som hennes. Äldsta dottern hittade ett halvblod i samma stall som ägaren inte ville rida dressyr på. Susanna älskar dressyr. Så blev en häst tre. Och på den vägen är det.

Sen hinner jag inte så mycket mera än jobba. Men är rätt nöjd med det.

Jag tror alla som sysslar med näringspolitik engagerar sig mer än vanligt i sitt arbete. Det funkar inte annars. Man måste ha ett samhällsintresse och blick för sakfrågorna. Man måste tro på något och vilja förändra. Jag har aldrig blivit vuxen. Jag är fortfarande naiv nog att tro att jag kan förändra världen till det bättre. Men vi måste hjälpas åt!

Det är därför jag arbetar (och trivs med det) på LRF. För vi är många som vill förändra, och från en liknande värdegrund. Jag jobbar med skog, och jag tror att äganderätten är förutsättningen för en sund förvaltning av våra skogar. Både för lönsamhet och långsiktighet. Om man blickar ut över världen så kan nästan all problematik med klimat och avskogning, som är heta politiska frågor nu, kopplas till människorna som förvaltar skogen. De känner inte tryggheten i att äga marken och lita på att de själva eller deras barn kan få fortsätta förvalta och dra nytta av marken. Globalt sett har vi det bra i Sverige. Men äganderätten ifrågasätts ständigt. Vi måste hela tiden stå upp för den och visa att det är just äganderätten som är förutsättningen för hållbarhet och långsiktighet.