Linda Hedlund

Läste en av DN:s debattörer som skrev om oss svenskar och vårt bristande intresse för nordiska frågor. Jag håller helt med och tycker det är tragiskt.

Vi har ett mycket väl fungerande nordiskt samarbete i skogsfrågor, och kanske särskilt vi som representerar skogsägarna. Man kan tycka att danska skogsägare inte borde ha så mycket gemensamt med övriga nordiska länder. Förhållandena är ju väldigt annorlunda där. Men ändå har vi stort utbyte av vår gemenskap, trots att Danmark i skogsfrågor i t.ex. EU ofta sällar sig till våra huvudmotståndare eftersom man i huvudsak är importland av skogens produkter.

Det måste vara djupa kulturella likheter som gör att vi kan ha ett väl fungerande samarbete. Och därför tycker jag att det är olyckligt de tunnas ut och att nordisk samverkan verkar dö bort inom område efter område. När jag började min yrkeskarriär för dryga 20 år sen fanns det aktivt nordiskt samarbete inom de flesta områden. Under den här perioden är det EU som har prioriterats.

Snart är det väl bara skogsägarrörelserna kvar som verkligen aktivt samarbetar nordiskt. Och där kanske vi snart utökar med Island, som har ett väldigt aktivt skogsplanteringsprogram.

Nej, alla borde intressera sig lite mer för våra närmsta grannar. När vi speglar oss mot dem lär vi oss mycket också om oss själva

Just hemkommen från ett tredagars nordiskt skogsägaremöte i Aalborg i Danmark. Lite fördomar har jag ju mot grannlandet i söder och skogarna där, men jag måste säga att jag blev förvånad att det var så pass mycket skog på Nord-Jylland. Har aldrig varit i den delen av landet innan. Och fint var det! Hotellet serverade gott lokalbryggt öl men vi fick inte gris till varje måltid trots att de danska kollegorna garanterade att den (mycket goda) maten var ”lokal”. 

Intressanta diskussioner hade vi också. Det är så uppenbart att den svenska skogsnäringen och de svenska skogsägarna klarat (eller klarar?) krisen mycket bättre än våra nordiska kollegor. Vi får avundsjuka kommentarer. Särskilt våra finska vänner verkar väldigt tagna av vad som hänt. Både avverkningsnivån och priset har gått ned drastiskt. Liksom importen. Finland verkar nästan stå stilla skogligt. Samtidigt pågår omfattande utredningar om både skogspolitiken och den administrativa struktur som skogsägarna lutar sej mot. Finländarna uttryckte det som att hösten blir spännande. Dagens understatement?!

Men vi i Sverige kan tyvärr inte ropa hej än! Nu är kronkursen nästan som den var för ett år sen jämfört med euron, och det är ju delvis den låga kronkursen under året som vi räddats av. Vi har kunnat ta exportandelar för att det varit billigare att handla både trä och massa från Sverige. Jag är optimist och vill tro att det värsta är över. Men detta möte gav ett antal frågetecken. Hur kommer den nordiska skogsindustrin se ut framöver? Och hur kommer det att påverka skogsägarna?

Vi har startat ett nytt projekt – Kraftsamling Buss.

I skogskretsar är välorganiserade exkursioner viktigt, och olika företag/intressenter försöker ofta överträffa varandra. Men vissa saker rår man inte över. När vi skulle åka från första exkursionspunkten, en virkesterminal i spåren av stormarna Gudrun och Per, startade bara den ena av två bussar. Vi som satt i den ”hela” bussen fick plötsligt bevittna hur den andra bussen plötsligt tömdes, och alla med samlade krafter lyckades skjuta bussen så den kom i läge för startkablar från buss 2. Ganska många metrar. Och det är inte skjuta buss på asfaltsväg vi talar om!

Det såg ut som om vi nyttjade hela kraftsamlingspaketet: innovationskraft, ren råstyrka och uthållighet samt samverkan!

Skogsägartingets mera akademiska delar var också en riktig höjdare. Vi diskuterade framtidsfrågor – hur ser skogsägaren ut 2020 och hur vill hon eller han ha sin skogsägareförening. Det är en utmaning att nå nya skogsägare, samtidigt som skogsägarekåren faktiskt blir äldre. Generationsskiftena kommer senare. Men det saknas inte idéer varken om hur vi ska nå nya grupper eller om nya och utvecklade mål. Problemet är möjligen att vi är för samsynta. Vi behöver krydda våra debatter med någon eller några som verkligen vänder upp och ner på alla vedertagna sanningar.

I vilket fall ska det bli väldigt spännande att gå vidare med vårt framtidsprojekt, och där tror jag vi är unika när vi arbetar aktivt med att utveckla den kooperativa företagsformen.

Besökte Sveaskog i veckan och diskuterade deras projekt för att om möjligt sälja skogens tillväxt som utsläppsrätter. Dvs någon som vill släppa ut koldioxid kan kompensera sina utsläpp genom att ”köpa” tillväxthöjande åtgärder i skogen. Precis som vissa företag skriver i sin reklam att ”vi kompenserar vår klimatpåverkan genom att plantera träd i Afrika”. Här skulle vi göra det i Sverige istället.

Sveaskog bedriver ett försök i Övertorneå och det är LKAB som ”köper” utsläppsrätter av Sveaskog. Det man köper är extraordinära åtgärder för att öka skogstillväxten, sånt som en vanlig skogsägare inte skulle finna lönsamt eller mödan värt. Intensivgödsling t.ex.

Jag blev inte övertygad om att detta kommer att fungera rent praktiskt. Men det är som sagt ett försök, och det är väldigt bra att vända på alla stenar för att se vad det finns för möjligheter både att öka tillväxten i skogen och att hitta vägar att tjäna pengar på ökad tillväxt. Så jag ser med spänning fram emot att ta del av fortsättningen av försöket.

Att räkna utsläppsrätter i skogsbruk är lätt så länge det handlar om att nyplantera eller stoppa avskogningen, dvs. det man gör i många u-länder. T.ex. planterar träd i Afrika där det inte växer träd nu. Då handlar det om en långsiktig förrådstillväxt (vilket i klimatsammanhang blir detsamma som ökad kollagring) som är lätt att räkna in som kolupptag.

Men i Sverige är det knappast intressant att ytterligare öka förrådet av stående skog. Vi har aldrig i historisk tid haft så stora virkesförråd i skogen som vi har idag. Nej det intressanta är att få ut mera råvara genom ökad tillväxt och då blir det kolmässigt ingen ytterligare lagring utan ett nollsummespel (räknat på en skoglig omloppstid), men vi får mera förnybara produkter och grundar därmed för ett hållbart samhälle.

Hur räkna detta? Sveaskog har inte svaren, utan hoppas projektet ska ge svar. Det hoppas jag också. Skillnaden är främst att Sveaskog hoppas och tror att resultaten kommer att visa att det går, medan jag tror att det kommer att visa g att det inte går. Kortsiktigt kan det gå, för ökad tillväxt ger nästan med nödvändighet en förrådsökning till att börja med, även om det inte är det man eftersträvar. Men sen? Resultatet blir i vilket fall intressant

Så här precis efter semestern blir gärna diskussionerna lite lättsammare än annars. Taket känns högre, och kontorslandskapet uppmuntrar till småprat med arbetskamraterna om stort och smått. Även om semestern och privatlivet är nära så känns det fortfarande som om klimat och energi är de stora frågorna.

Jag tycker vi borde mäta kolsänkor i ”nyttiga” eller ”inte nyttiga” istället för att bara titta på mängd bundet kol. För det är ju det som har betydelse. Om vi kan binda kol och samtidigt skapa nyttigheter för oss själva. För jag tror vi människor alltid först vill tillfredställa våra egna behov och önskemål. Det är vår innersta drivkraft.

Därför måste vi få ”kolbindandet” att samspela med våra behov, annars kommer vi inte att lyckas. Och därför tror jag på trä- och fiberråvara som NYTTJAS samtidigt som det binder kol. Urskogar och stående skog binder också kol, helt klart. Men att bara låta skogen stå som kolsänka funkar ju inte. Vad ska vi då leva av?

I Skogsland upprepar Carl Henrik Palmér, frilansskribent och debattör, att det behövs en Artkommission för att oberoende granska behovet av att skydda hotade arter. Hans tes är att ”naturvårdssidans” argument aldrig ifrågasätts. En hotad art är en hotad art och den ska räddas. Kan hotet hänföras till skogsbruk så måste man skydda mera skog. Punkt.

Jag är inte övertygad om att en Artkommission är lösningen. Hur skulle man sätta ihop en verkningsfull sådan? Men i sak håller jag med Carl Henrik. Vi måste vända lite mer på argumenten när vi talar om att rädda hotade arter. Det måste gå att ifrågasätta en statisk syn på bevarande av miljöer och vad som är rimligt att bevara med tanke på att jorden ska rymma ett mycket större antal miljarder människor än vad den rymde under människans tidiga historia.

Som jag ser det kan man antingen bejaka typ den nya influensan och hoppas att den tar död på merparten av mänskligheten och därmed skapa livsutrymme för alla andra arter – eller så accepterar man att jorden ska föda fler miljarder människor och då KAN VI INTE ha en natur som ser ut som på 1800-talet och tro att vi kan försörja oss på den.

Jag menar inte att vi ska ge upp, men vi kan inte blicka bakåt och tro att ”urskogar” eller hundraårsgamla jordbrukslandskap är räddningen. Vi måste blicka framåt och hitta nya lösningar – nya landskap – som kan rymma både de arter vi vill rädda OCH försörja oss med mat och andra nyttigheter. Jag tror det går, men de landskap vi lever i om femtio år kommer att se helt annorlunda ut.

Vi måste acceptera det – för att överleva.