Linda Hedlund

Det verkar bli debatt kring SLUs utredning om ”intensivskogsbruk” på begränsade delar av vår skogsareal. Då tycker jag man gör en höna av en fjäder. Vi måste väl kunna pröva nya metoder, testa oss framåt för att hitta bättre sätt att producera skog och även bättre sätt att nå hållbarhet och klara biologisk mångfald?

Som jag läser SLU:s utredning, som är beställd av regeringen, är det just det den handlar om. Det talas om ”adaptiv skötsel”, att vi ska pröva och lära oss hela tiden. Göra en sak, utvärdera, göra ännu bättre, utvärdera. För jag hoppas att ingen tycker eller tror att det vi gör idag är optimalt – självklart finns en förbättringspotential!

Jag tror det är själva ordet ”intensivskogsbruk” som leder tankarna fel. Visst, mycket handlar om gödsling, eftersom det är den mest beprövade metod vi har att snabbt öka tillväxten. Och näringsämnen är oftast det som begränsar tillväxten i våra skogar. Men sen handlar det om klonade granar – och vem ser skillnad på en klonad gran och en vanlig gran i naturen?! Inte jag! Och sen handlar det också om nya trädslag. Lövträd som poppel och ask. Lärk. Men även sitkagran och contortatall.

Jag tror vi måste tänka efter hur vi använder våra ord. Jag läste en krönikör som hävdade att när man hugger ner skog i Syd så kallar vi det ”skövling”. I Sverige kallas samma sak ”skogsbruk”. Om man planterar klonade granar på några hektar så är det ”intensivskogsbruk”. Om man sår in några hektar med en välförädlad vetesort så är det …. ????

Om det här gråa regniga vädret med bottenlös lera i hästhagarna är en klimateffekt så tycker jag vi ska göra något åt det. Fast risken är väl att det bara är vanlig svensk höst. Så som den alltid har varit?! Men jag minns inte leran som lika bottenlös förr! Janne, som äger vårt stall men arrenderar ut det och normalt inte engagerar sig i våra hästar, övade på lunchfodring av dem i hagarna för att kunna hjälpa till när ”personalen” är bortrest. Det var väl inget svårt sa vi. Jo att hålla balansen (i leran …). Stackars Janne och stackars hästar. Min fjording Darita vill inte tillbaka ut i hagen när jag har ridit. Inte i den leran, tycks hon mena. (Men hon har inte så mycket att klaga på, i andra ändan av hagen bort från stallet har hon ett ”berg” där hon åtminstone kan stå och torka hovarna)

Oavsett om höstvädret nu är värre eller inte så är det ett faktum att vi har färre dagar med tjälad mark att köra på i stora delar av Sverige. Och nog för att hästar är ovanligt bra på att trampa upp i leran, men skogsmaskiner är också duktiga på att köra sönder mark när det är blött – trots anpassade drivanordningar. Det är viktigt att vi jobbar på att minska körskadorna, och jag tycker det bör gälla överallt, även om det är viktigast vid vatten och i våta marker. Ny teknik vore toppen – och den kommer väl i sinom tid – men man kommer faktiskt långt med genomtänkt planering och den teknik vi har.

Skulle ha varit i Kina den här veckan men kom inte iväg. Kollegorna som åkte har säkert ett intressant och späckat program i det land som just nu ökar sin skogsareal mest. Men odlingslotterna är små och kräver samverkan för att få ekonomi i skogsbruket, och det är det som gör att kineserna är intresserade av våra skogsägareföreningar. Själva är vi nog mest intresserade av utvecklingen för skogsnäringen i Kina rent generellt – för det som händer i Kina är förmodligen det som påverkar oss och resten av världen mest just nu!

”Vi” är i Argentina också. Där pågår en stor begivenhet i form av Världsskogskongressen med stort V med flera tusen deltagare. Skogsägarerörelsen har en global organisation, IFFA (International Family Forestry Alliance), men eftersom själva skogsägandet bara finns i den västinfluerade delen av världen samverkar vi med en organisation för kollektivt skogsbrukande i de delar av världen där man inte kan äga mark som här. Just insikten om att det finns ett familjeskogsbruk saknas ofta i globala förhandlingar, helt enkelt därför att skogsägande inte finns i stora delar av världen. Men nu har vi lyckats visa upp oss och bl.a. fått upp Världsbankens engagemang för små skogsägare, oavsett om man äger marken enligt vår modell eller om man bara har brukningsrätten. För mej som jobbat mycket internationellt tidigare känns det som en stor framgång, som kanske kan påverka möjligheterna för fattiga skogsbrukare i Syd, för människor som inte har haft något ansikte internationellt. Och i förlängningen även för oss. Att få förståelse för familjeskogsbrukets situation i t.ex. klimatförhandlingarna har ju definitivt betydelse för skogen!

Certifiering var temat för diskussioner häromdagen mellan skogsägareföreningarna. Södra har dubbelcertifierat sej och premierar nu medlemmarna för både FSC och PEFC-certifierat virke. Fram tills nu har PEFC varit skogsägarnas modell. FSC har mest varit för storskogsbruket.

Många kunder efterfrågar certifierat virke. Jag tror att med alla krav skogsägarna får på sej att bevisa att virket är lagligt och kommer från hållbara källor och allt vad det nu är som kunderna/ konsumenterna och EU kräver så kommer säkert certifiering att vara en praktisk kvalitetsstämpel även framöver. Därför är det väldigt viktigt att skogsägarna inte hamnar i en monopolsituation. Om vi skulle landa i att alla väljer ett system framför det andra så kommer den som tar makten över det systemet också att bestämma väldigt mycket om hur det kommer att se ut i svenska skogar. Och enfald är sällan bra.

Därför är det viktigt att bibehålla minst två starka certifieringssystem, och helst inte likrikta dem för mycket. Det ser jag som en risk om för många dubbelcertifierar sej. Vitsen med två system är ju att dom skiljer sej. Att man kan välja. Och att det ger avtryck i skogen, och i skogsägarens ekonomi.

På LRF Skogsägarna är vi engagerade i PEFC, som från början har varit familjeskogsbrukets certifieringssystem. PEFC i Sverige är ett väldigt robust system med en bra standard. Men ett märke är ju aldrig starkare än dess svagaste länk, och det finns länder med ganska låg miljöstandard inom PEFC. Detsamma gäller för FSC. Det gjordes en jämförelse för några år sen och systemen globalt kom ut ganska lika, dvs ungefär lika många länder i varje system fick ”underkänt” enligt svenskt synsätt.

Så fråga efter PEFC-certifierat när det gäller pappersprodukter och trä, då stärker vi ”vårt” varumärke. Och jag väntar fortfarande på att LRF-koncernen konsekvent ska handla PEFC-certifierat!

En intensiv förra vecka avslutades med ett späckat program i Bryssel där vi hade möte med delar av vår skogsägaredelegation. Det är den rådsgrupp som skogsägareföreningarna har för att styra LRF Skogsägarna inom LRF och inte minst för att diskutera gemensamma angelägenheter.

Egna diskussioner i Bryssel blandades med intressanta externa möten med två parlamentariker, två viktiga kommissionstjänstemän och två andra intresseorganisationer. Dessutom hade vi genomgångar med våra egna duktiga tjänstemän på familjeskogsbrukets europeiska organisation CEPF.

Det är viktigt för alla som är näringspolitiskt engagerade att få en bild av vad som händer i Bryssel och EU. Vi svenskar är rätt udda när det gäller både skogs- och jordbruksfrågor (och många andra frågor!). Därför är det extra viktigt att som svensk tjänsteman och förtroendevald själv ta del av och få egna intryck av vad andra tycker. Det är först då man kan bidra konstruktivt i diskussionen om hur vi ska agera i EU-politiken. När man får en egen känsla av vilka krafter vi har ”mot” eller ”med” oss.

Det som slår mej när jag analyserar vad jag varit med om under två dagar är hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att helt bli av med en fråga när den väl hamnat på agendan – och det oavsett hur viktig den är!. Det förstärker betydelsen av att vara med tidigt. Och inte minst att vara på plats och motverka att ”fel” frågor kommer på agendan. För gör dom det så kostar det både väldigt mycket tid och energi alldeles i onödan.

Problemet är alltså att även om en stor seger är att lyckas undvika att få en fråga på agendan, så syns inte en sån seger…

Min häst Darita vill helst stanna i sin gosiga box när det blåser och regnar. Och på morgonen, när Kurt eller Monica ska släppa ut henne, så vill hon oftast inte. Hon släpar hovarna efter sej. Hon är nämligen morgontrött och vill gärna sova lite till.

Man ska inte förmänskliga djur sägs det. Men ibland tror jag vi glömmer att vi själva är djur. Om du och jag kan vara morgontrötta, varför inte hästen? Och varför tror vi att andra djur vill leva ”naturligt” (= vilt) och kämpa mot otrygghet, när vi själva har sökt skydd i allt mer ombonade liv.

Jag vänder mej ibland mot vad jag tycker blir en överdriven djuromsorg. Men jag tror samtidigt att de flesta djur uppskattar bekvämlighet, värme, god och regelbunden mat mm. ungefär lika mycket som vi gör det. Och vad gäller hästar så tror jag att dom inte skulle välja ett fritt vilt liv om dom hade ett val. Darita skulle definitivt inte göra det. För hon tycker redan nu att hon får alldeles för lite mat…

På min förra blogg ”DN tycker som jag” fick jag en tänkvärd kommentar av kärnkraftsvännen Michael Karnefors som inte håller med mig i synen på att kärnkraft bara ger el och värme som vi inte ens nyttjar i dagsläget. Tack för dina synpunkter, Michael! Så här vill jag svara dig:

Hur mycket energi vi behöver och vad vi ska ha för energi är naturligtvis ett tyckande. Jag bara konstaterar att med den inriktning svensk politik har idag så ser jag inget ökande behov av just el. Tvärtom finns stora besparingar att göra genom effektivisering. Däremot kommer vi att få mer el med redan planerade satsningar på bioenergieldade värmeverk och vindkraft. Ganska mycket mera el. Som vi naturligtvis kan sälja på europamarknaden till ett bra pris.

Internationellt så tror jag intresset för innovationer för just el (som samtidigt ska vara miljövänliga) är mindre än i vårt land. Sverige är nämligen ett av få länder i världen som kan räkna elen som ”ren” – om man även räknar kärnkraft som ”ren”, och det gör jag gärna. I många andra länder kommer merparten av elen från kolkraftverk. Det gör att t. ex. elbilar som laddas utomlands inte är lika klimatsmarta som i Sverige.

Vi stöttar våra kollegor från Australien att få tillstånd att bygga ett värmeverk som går på något annat än kol, dvs skogsråvara. Men där är 99 procent elen kolproducerad och därför motarbetas sådana idéer kraftfullt av myndigheterna. Skogsägarna där tror inte att det kommer att lyckas, trots goda miljöargument och god ekonomi.

Jag har ingenting emot kärnkraft. Men mitt uppdrag är att jobba för skogsägarna, och lönsamheten på skogsgården, och då ligger skogsråvara närmare till hands. Det ger dessutom god ekonomi. För jag tycker att ska vi ha kärnkraft så ska den också vara lönsam, inklusive ”försäkringskostnader” mot risker. Jag har vänner i en stor skogskoncern som har räknat och kommit fram till att med dagens elpriser kan man inte räkna hem en nysatsning på kärnkraft. Mycket talar för att våra finska vänner, som bygger ett nytt kärnkraftverk, inte heller kommer att göra det.