Linda Hedlund

Alldeles före jul hade Leif Brodén, koncernchef i Södra och ordförande i Skogsindustrierna, ett debattinlägg i DN om skogens och skogsproduktionens roll för vår energiförsörjning och vårt klimat. En alldeles lysande debattartikel tycker jag.

Synd bara att ingen tar upp tråden, att det inte blir debatt. Varför? För att vi inte vill hitta lösningar, utan bara grotta ner oss i jordens undergång? För att vissa klimatfundamentalister sitter så fast i sina koldioxidutsläppsberäkningar att dom inte är öppna för andra perspektiv? Eller för att den urbaniserade delen av befolkningen vägrar att se skog som något annat än en reservoar för biologisk mångfald?

Kärnpunkten i Brodéns inlägg är att vi måste tänka i hela kedjor (helheter) och inte i enstaka steg, som t ex koldioxidnettot av en avverkning, eller ens en omloppstid för skogen. Råvaruanvändningen, återvinningen, kanske som energi, måste med. Räknar man så får man helt annorlunda siffror.

Jag hoppas att det bara var den olyckliga tajmingen mitt i värsta julstressen som gör att debatten inte tar fart. Men jag är rädd att det är mera konspiratoriskt än så. Att det finns motkrafter som inte vill se de uppenbara och enkla greppen med vilka vi faktiskt skulle kunna rädda jorden, givet den kunskap vi har idag.

Köpenhamnsmötet är slut. En flopp? Det enda som tycks anses lyckat är att man enats om REDD, programmet för att i-länder ska kunna köpa ”utsläppsrätter” genom att stoppa avskogningen i Syd. Det är jättebra om vi kan hitta vägar för att stoppa avskogningen samtidigt som fattiga människor får det bättre. Men det får inte leda till en syn på skog att den bara ska stå där. För då rycker vi undan hela basen för vår försörjning, både för oss och för människorna i Syd.

Vi får inte glömma att den största avskogningen faktiskt har skett i Europa och Nordamerika (och i vissa andra tättbefolkade och tämligen ”rika” områden). Vi har byggt välstånd genom att odla upp marken med annat än skog. Och sedan odlar vi den mesta skog som finns kvar som just skog för skogsråvara.

Nu ökar skogsarealen i Europa. Det är säkert bra. Men ska vi minska fattigdomen i världen måste det nog till mera än att stoppa avskogningen. Själva minskade vi fattigdomen genom att avskoga. Men vi har förhoppningsvis lärt oss en del sen dess … eller?

Världen håller andan inför resultatet av klimatförhandlingarna i Köpenhamn? Kanske. Frågan är vad resultatet betyder? Självklart är en global överenskommelse viktig, men jag tror ändå processen är viktigare än resultatet. Och kanske är ingen överenskommelse bättre än en dålig. För då måste man rimligen fortsätta processen.

I alla fall finns skog tydligt på agendan nu. Sedan några år tillbaka ordnas en särskild ”skogsdag” i anslutning till klimatförhandlingarnas partsmöten. Det började i blygsam skala första året, men i Köpenhamn, på luciadagen, blev det stopp i dörren när 1500 delegater äntrat lokalerna. Budskapen var relativt tydliga, även om några EU-ministrar tog tillfället i akt och lovprisade det av oss och Sverige helsågade sk. FLEGT-förslaget (om illegalt virke, som knappst förekommer i medlemsländerna).

Elinor Ostrom deltog och talade om sin syn på kooperation och möjligheten att faktiskt hitta vägar att få kollektivets nytta att gå före kortsiktig egennytta – ett budskap som knappast passar bättre än i klimatförhandlingarna. Men fråga är om vi har lika stor glädje av det i vårt arbete med lantbrukskooperationen och med LRF-organisationen.

Visst vore världen mycket hemskare om man inte kan ha tron att vi människor kan tänka på långsiktiga gemensamma fördelar framför kortsiktigt eget vinsthemtagande?

Jag var på möte i veckan med Miljömålsrådet. Där medverkar 17 generaldirektörer (för våra ”närmaste” myndigheter + några till) och så fem adjungerade experter från olika organisationer varav jag är en.

En propostion om hur miljömålsarbetet ska bedrivas framöver väntas i mars, och det är osäkert om Miljömålsrådet kommer att finnas kvar i befintlig skepnad.

Generaldirektörerna verkar måna om sin mötesplats. Det kan jag förstå. Samtidigt som jag under mina år i rådet tyckt mej se att man har svårt att lyfta sej över sitt eget ansvarsområde, och framför allt att vara kritisk till hur en kollega sköter sitt ansvarsområde.

Det är alltså svårt att få till en ”målövergripande” prioriteringsdiskussion utan att var och en försvarar sin butik – som det så ofta är i de flesta sammanhang. Alla är sej själv närmast.

Frågan är om regeringen klarar att hitta en organisation som gör att vi kan göra rätt avvägningar mellan jordbruket och Östersjön, eller mellan ”naturskogar” och vårt oändliga råvarubehov.

Äldsta dottern har flyttat. Mycket traumatiskt för en mor. Nog tror jag hon klarar sej, men det blir så tomt i huset. Och lillsyrran säger ”ska jag bo här alldeles ensam nu” … Och så känner man sej så gammal. Dessutom har hon flyttat till Flogsta i Uppsala. Där har jag bott. Och jag vet ju hur det gick till då … (men kul hade vi).

Så det gäller att fokusera på verksamheten. Det händer mycket, samtidigt som skogsägareföreningarna står enade och relativt starka i världen. Vi funderar på framtidsfrågor för föreningarna, och våra framgångsfaktorer.

Det går inte att komma runt att konstruktionen med LRF Skogsägarna sannolikt bidragit till den positiva utvecklingen av skogsägarekooperationen. Det är roligt att känna den framtidstron, samtidigt som vi alla vet att ständig utveckling och förändring är nödvändig för fortsatt framgång.

Kanske har jag världens roligaste jobb!