Linda Hedlund

Jag lekte lite med siffror om skyddad skog. Det visar sej att det inte bara är statistik om skyddad skog man kan vända och vrida på åt olika håll. En kollega kom ilsket från ett möte nyligen där det talades om det fasansfulla i att antalet hyggen ökar.

Ja, jag är helt övertygad om att antalet hyggen ökar. Annars skulle vi avverka betydligt mindre än vad vi gör, eftersom arealen per hygge har minskat mycket kraftigt de senaste 20-30 åren. Och det är väl bra? Flera mindre hyggen är väl bättre än färre större? Eller?

Om totala arealen hyggen ökat eller minskat har jag inte tagit reda på. Det känns inte särskilt intressant i sammanhanget. För om tillväxten då har ökat ….

Så kan leken med siffror fortsätta.

Vi har länge varit lite irriterade över att vissa naturvårdare envist hävdar att bara 1-2 procent av skogsmarken är skyddad, och dessutom kommit fram i media med dessa siffror. Vi anser att vi vet att det är mer än så. T.ex. har vi aldrig hört någon ifrågasätta att mer än 5 procent är frivilligt avsatt. Det är kvalitén på dessa områden som ibland ifrågasätts, inte att dom finns.

Så vi har börjat granska statistiken för att se hur man tolkar siffrorna – vad man anser skyddat om man utgår från officiell statistik.

Det visade sej genast att på Skogsstyrelsens hemsida står att läsa att 15,7 procent av den svenska skogsmarken är formellt skyddad. Den siffran har minsann ingen naturvårdare visat upp! Ganska mycket mera än 1-2 procent!! Samma Skogsstyrelse bedömer att 4 procent av skogsmarken är frivilligt skyddad. Förmodligen har man då gjort avdrag för områden man inte anser håller tillräckligt hög ”naturvårdskvalitet”.

Det finns kanske en grund för siffran 1-2 procent också. Kanske skogsmark av stort skogsbruksintresse avsatt som naturreservat nedanför fjällnära gräns.

Men då bör man nog säga det!! För vill man att skogsägaren ska avstå inkomst för att ”frivilligt” skydda skogsmark så måste den ges ett värde, även av naturvårdarna. Varför ska man annars göra det om ingen uppskattar det?

Var och klippte mej i Borgholm. Det blev inte så mycket prat med frissan den här gången. Jag tror vi båda tjuvlyssnade på konversationen som pågick bredvid mellan 14-årige bondsonen från östra Öland som blev klippt av snart färdiga, några år äldre, frisörseleven. Killen beklagade att han inte fyllde 15 förrän i september, det var så långt till både moped och traktorkort.

-Traktorkort!?, undrade frisörseleven.

-Jo, han hjälpte ju till hemma, och hade siktet inställt på Ingelstads naturbruksgymnasium.

Sen sa han lyckligt: – Inte nästa men nästa vecka ska jag ha prao.

- Vardå, frågade tjejen som klippte.

- På en mjölkgård utanför Kalmar.

- Blir inte det tufft, då måste du väl börja tidigt?

- Men det är så roligt att få hålla på med nåt man verkligen vill göra.

Min gissning är att utan moppekort torde kollektivtrafiksresan från Gärdslösa till utanför Kalmar få vinterns kollektivtrafikskaos i Stockholm att framstå som synnerligen trafikantanpassat.

Det finns hopp för våra näringar!

Vissa säger att Sverige alltid tar på sej tagelskjortan i miljöarbetet, och ska göra allt mera och bättre än alla andra. Ett inlägg i den debatten fanns i DN nyligen, där det på ledarsidan berättas om att Världsbanken ger lån till att bygga världens fjärde största kolkraftverk, som ensamt kommer att släppa ut lika mycket koldioxid som vi gör i Sverige på ett år. Då får man lite perspektiv.

Jag tror det är jättebra att Sverige går före i miljöfrågorna. Vi måste ta höjd för framtiden. Men går man för långt före så svensk konkurrenskraft försämras, då sågar vi ju av den gren vi sitter på. Balansen är att ligga lagom mycket före, men redan det kräver att vi alla svenskar sluter upp bakom det svenska ”föredömet”. Och betalar för det. Vare sej det gäller djurskydd eller ”ren” el. För hur man till lägsta pris ökar elproduktionen torde Världsbankens investering vara ett tydligt tecken på.

Och alldeles oavsett vad man tycker om kärnkraft – billigt blir det inte att nyinvestera. Inte om alla kostnader ska inkluderas.

Jag har gjort en första genomgång av alla motioner till LRFs stämma. Det kommer att bli en rolig stämma i år också!

Men det som är lite tråkigt är att antalet motioner ökar. Då minskar tiden för diskussion. För det är ju diskussionen som är det spännande! Jag anar också att vissa frågor vill man bara ha upp på stämman, för att dom ska vara med. Även om man inte kan förvänta sej något mer än året innan. Frågan är om man kan hitta en annan form för sådana frågor än att motionera.

Inte så mycket handlar om skog. Betydligt mera berör skog. Men det är roligt att tre olika regioner lämnat in ”rena” skogsmotioner. Som dessutom innehåller principiella frågeställningar som kan ge en bred diskussion. Det handlar om äganderätt, klimat och energi. Våra stora utmaningar. Som bör diskuteras brett.

Ibland tycker jag frågan om jord eller skog blir som frågan om älgjakten – samma person ikläder sej olika hattar beroende på om han eller hon tänker skog eller jakt. Likadant kan man uppleva bonden som också är skogsägare. I skogsbruket måste man effektivisera för att få ner drivmedelsförbrukningen. I jordbruket måste dieselskatten sänkas. I skogen måste man bevara biologisk mångfald inom ramen för ett aktivt brukande. I jordbruket är det stödprogrammen som ska rädda biologisk mångfald.

Det kanske ska vara olika synsätt. Men nog borde vi diskutera utifrån helheten?