Linda Hedlund

Läser med lätt frustration rapporten från en vanlig skogsägare som representerade just skogsägarna i ett möte som Naturskyddsföreningen ordnat om deras rapport ”Cutting the edge”. Där talar man onyanserat om illegalt skogsbruk bara för att många inte klarar Skogsstyrelsens återväxtinventering Polytax. När vi vet att det väldigt ofta beror på att skogsägarna sparat ”fel” naturvårdsträd på hyggena, inte att man inte sparat träd på hyggena.

Skogsägaren blev inte ens motsagd när han anförde just detta med helt vanliga exempel från verkligenheten. Tvärtom, han möttes av intresse!

Vi lever i två världar. Dom som bor i stan och okritiskt tror på allt vad Naturskyddsföreningen skriver. Och dom som är skogsägare eller på annat sätt har anknytning till skogsbruket och vet vad som händer i verkligheten.

Vi ska naturligvis anstränga oss för att klara kraven i Polytax. Även om jag personligen tror att just naturvården tjänar på att vi inte gör det – så länge kraven är så detaljerade som de är idag.

Jag tror nämligen inte att vi vet exakt vad som är bäst att spara, och därför tror jag att just naturvården tjänar på att skogsägarna gör mer olika än vad Polytax medger. Så länge man ändå anstränger sej för att lämna naturvårdsträd. Jag försvarar inte dom som inte gör det. Men jag tror faktiskt inte dom är så många! Dom som sparar ”fel” är betydligt flera.

Jag gillar stämmor. Det är nåt speciellt. Massor av trevliga människor, möten – och så det där lilla spänningsmomentet att (nästan) vad som helst kan hända. Om inget händer blir det ju nästan tråkigt.

Jag har varit på stämmor där alla varit rörande överens om allting. Valen har gått på typ två minuter, och motionerna har lite sedesamt försvarats innan man enats om styrelsens linje, möjligen med nån liten ändring. Snabbt och behagligt, men inte särskilt roligt.

Jag tror vi behöver diskutera. Det är naturligtvis bäst om man kan enas till slut, men att det inte blir nån diskussion alls är vi inte betjänta av. För så samsynta är vi inte. Vi tycker olika, även om vi i de flesta fall kan komma fram till en gemensam linje som alla ställer sej bakom.

Så jag ser fram emot fortsatta diskussioner under resten av LRFs riksstämma.

Naturskyddsföreningen har på senaste tiden gått ut hårt mot svenskt skogsbruk och den svenska modellen.

Skogsindustriernas Mårten Larsson svarade med ett argument som jag tycker vi använder alldeles för lite: var i hela världen hittar man ett bättre skogsbruk än i Sverige? Eller byt skogsbruk mot jordbruk, trädgårdsnäring, djurhållning …

Det finns självklart delar som är bättre på andra ställen. I Kanada där jag nyss var verkar man t.ex. ha kommit längre när det gäller att ta hänsyn till vatten än vad vi har. Men om man ser på helheten så står vi oss bra.

Jag har heller aldrig sett nåt annat alternativ till den svenska modellen att bruka och ta naturhänsyn på hela ytan, annat än den modell vi regelbundet diskuterar, nämligen större skyddade arealer kombinerat med ett betydligt intensivare skogsbruk på brukade arealer. Den senare modellen tror jag passar bättre på sydligare breddgrader, där man har mycket kortare omloppstider. Då kan det säkert vara bra att ha stora ”naturskogar” och den brukade arealen som rena monokulturer som gödslas och skördas kanske vart tionde år.

Hos oss där omloppstiderna aldrig lär komma att understiga ”mannaminnet” tror jag stenhårt på den svenska modellen – som för mej innebär att man lägger in naturvården i begreppet ”hållbart”. Då menar jag att tillväxten dels ska vara långsiktig – ekosystemen får inte utarmas utan det ska fortfarande gå att odla skog några generationer framåt, och dels ska merparten av de arter som finns i skogen också kunna finnas där några generationer framåt.

Men nu är det ladda för LRFstämma som gäller!

En vecka i västra Kanada ger många intryck. Likt och olikt. Den avgörande skillnaden är att energi alltid varit billig här. Mest naturgas. Det gör att man inte haft nån drivkraft att använda skogen till energi. Fjärrvärme tycks vara ett helt okänt begrepp. Däremot gör man pellets och exporterar till Europa med bra förtjänst.

Vi har sett enorma arealer döda skogar som följd av det barkborreangrepp som man brottats med under flera år. Men mycket virke är redan avverkat. Mycket mer än vad jag trodde. Man satsar allt på att kunna ta tillvara virket. Härifrån kommer naturligtvis billig råvara till pellets som en del! Det är uppenbarligen barkborrarna som gjort att man fått upp ögonen för bioenergi som möjlighet här. På exportmarknaden.

Kanada är stort, och skogen betyder mycket för landet. Jag tror den kommer att betyda ännu mera framöver.

Nu vet jag var miljörörelsens gammelskogar finns.

För den som minns så startade ju miljörörelsens protester mot skogsbruk en gång i tiden här på västkusten i Nordamerika, så det är väl ganska naturligt att begreppet ”gammelskog” kommer härifrån.

Här finns oändliga arealer av skog som det aldrig huggits i och där träden är 500 år. Dom som inte har blåst eller brunnit ner alltså. Jag kan förstå att man vill bevara så gammal skog. Å andra sidan ser jag enorma potentialer att bruka. Det skulle lösa många energiproblem…

Skillnaden? Skogarna här är knappt befolkade än i dag, och var innan invandringen tog fart för dryga 100 år sen bara mycket glest befolkade. Det finns ingen brukartradition, inga plockhuggna bondeskogar, eller skogar som vuxit upp när landsbygden avfolkats – för landsbygden har aldrig avfolkats. Den har aldrig befolkats.

Jag har varit i östra Kanada tidigare. Det är mycket mer likt Sverige än här i västra Kanada. I många avseenden. Ska bli jättespännande att få se mera, men kan redan notera hur lite äganderätten betyder.

Här skulle inte Kraftsamling Skog funka. Intresset för skogsvård är noll. Man har inte egen vinning av de åtgärder man gör eftersom det privata ägandet är så litet. Det enda som görs är det som lagen kräver, nämligen att sörja för föryngringen på lämpligt sätt efter avverkning. Röjning, gödsling, förädlade plantor är närmast okända begrepp. Plantera och hugga verkar vara det hela.

Men stora träd finns det, RIKTIGT stora – och ännu större är utlovade imorgon!

Var på Norrskogs stämma i Östersund. Det kändes verkligen norrut just så här års, och det virvlade några snöflingor förbi fönstren under dan. Varmare stämning dock på själva stämman, som gick så fort så ett tag trodde vi nästan det skulle vara klart till lunch. Men så blev det ändå lite diskussion om några motioner om virkesprislistor. Som lite utomstående fick jag en väldigt stark känsla av att sakmotsättningarna var minimala – det handlade om hur man kommunicerar. Som så ofta! Varför är det som vi ägnar oss mest åt det som är svårast – eller är det just därför?

Stämmotalare var Karin Andersson, tidigarel LRFare och numera hos Kairos Future. Temat var skogsägare 2020. Visst, det var spekulativt – men jämförelsen med 20 år bakåt i tiden ger perspektiv och visar hur lite vi vet om framtiden. Samtidigt som det är helt nödvändigt att rusta för den.

Men en äldre norrskogare som klev upp sist sa det vi håller på att tappa: en skogsägareförening är till för att alla ska ha det lika bra hela tiden – inte för att Kalle eller Lisa ska få bästa pris i varje enskild affär. Och det måste vi tillbaka till. Solidaritet? Eller är det ett ord som är ute?

Kollade in Facebook och såg några kollegor som skämtade om att första maj demonstrera för bilen på landsbygden. Det kan nog behövas. Men det som irriterar mej mest när det gäller skattelättnader för miljöbilar och sånt är att dom bilar som blir mest gynnade är små energisnåla saker som nästan bara kan användas till att frakta en eller ett par personer i stan. Jag menar, är det nånstans där vi skulle kunna göra bilen överflödig så är det ju i Stockholm.

Jag tycker självklart att bilar ska vara så bränslesnåla som möjligt, och där kan man säkert göra mycket mera, men man måste ställa förbrukningen i relation till bilens prestanda. Om man nu som jag envisas med att vilja dra en hästtransport så vill jag fortfarande ha den effektivaste bilen, men där ser jag inga styrmedel. Och bor man på landsbygden, så även om man inte behöver en jeep så kanske man vill ha vissa möjligheter att ta sej fram på t ex dåligt plogade vägar. Miljömässigt verkar en bra bil vara lika med en liten, liten bil (som passar bäst i stan där den behövs minst).

Sen är det möjligen tragiskt med statsjeepsmodet i stan, där dom verkligen inte behövs!