Linda Hedlund

Jag vill ha åtminstone EN veckas semester före midsommar. Sen tycker jag egentligen sommaren är slut. Eller i varje fall det bästa med sommaren. Då blir det ju mörkare igen …

Tänkte inte så mycket på skog på semestern. Annat än på det där med att äga skog. Skulle väldigt gärna vilja äga skog, bara för att känna att den var min och det var min plätt på jorden. Och då handlar det inte om vilken skog som helst (även om jag inte skulle tacka nej till vilken skog som helst!), utan det handlar om ”våran” talldunge på Öland. Den saknar helt kommersiellt värde, men jag skulle vara beredd att betala bra mycket bara för att få kalla den ”min”.

Läser Björn af Kleens betraktelse ”Jorden de ärvde” om svensk adel och deras gods och herresäten. En betraktelse som jag faktiskt tror säger väldigt mycket om människans natur. Bara man betänker att det inte bara handlar om pengar. Det är nånting annat också, nånting som i vår kultur är förknippat med äganderätten. I andra kulturer tar det sej andra uttyck.

Jag har varit på det vi brukar kalla sexländersmöte – fast egentligen är vi sju – i ett tropiskt varmt Wien. Kontrasten var hiskelig – från 15 grader och regn i Stockholm till 37 grader och sol i Wien. Och så samma resa fast motsatt hem igen.

Länderna är Tyskland, Österrike, Schweiz, Finland, Norge, Sverige och Danmark. Det är Danmark som är nummer 7. Inte för att dom har så lite skog utan för att dom kom med sist. Då var sex-ländersgruppen redan etablerad. För det som förenar oss är inte bara att vi har ganska mycket skog, utan också att vi har en gammal och välutvecklad skogsägarerörelse.

Med EU och samverkan åt alla håll ifrågasätter vi då och då värdet av vårt samarbete. Men vi kommer alltid till samma resultat. Det personliga mötet är värt väldigt mycket. Att känna någon i Tyskland eller Österrike som man kan ringa till om det är något – det är värdefullt i sig. Att dessa möten dessutom traditionsenligt sker mellan tjänstemän skiljer dem också från andra sammanhang där ofta förtroendevalda skogsägarerepresentanter möts.

Frågor att diskutera saknas inte. Även om det som fastnade mest hos mej denna gång är lite perifert. Österrike använder liksom Sverige mycke bioenergi från skogen. Och som här ifrågasätts ofta skogsbruket av miljöintressen. Förmodligen mera där än här, för där är det folktätare och mera utbredd turism.

Helt seriöst undrade man om miljörörelsen är köpt av oljeindustrin. Ingenting alls av kritik mot oljeanvändningen med anledning av det som händer i Mexikanska golfen, men intensiv kritik mot det i mina ögon mycket försiktiga skogsbruket i Österrike.

Sila mygg och svälja kameler?

I går träffade vi två statsråd samtidigt, Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren, som bjöd in till rundabordssamtal om hållbart skogsbruk och skogsskydd.

Det var rätt stora hattnummer på dom som deltog, vilket kanske i första hand visar att det är ovanligt att två statsråd gör gemensam sak. Christer Segerstéen och jag representerade familjeskogsbruket.

Som så ofta tyckte vi familjeskogsbruket blev underrepresenterat. Fyra stora bolag, Skogsindustrierna och Kyrkan var där. Det blev sex personer. Familjeskogsbruket som har halva skogsarealen var två. Den positiva tolkningen är naturligtvis att vi sköter oss mycket bättre ….

Den mera korrekta tolkningen tror jag är den vi ofta känner – vi glöms bort. Man bortser från att vi är så många och så stora tillsammans. Och dessutom så olika. Egentligen tror jag vi skulle behöva mer än dubbelt så många representanter som bolagen, för det finns så mycket mera ”mångfald” hos oss än hos bolagen. Eller är jag partisk nu?

Det blev ett konstruktivt och bra möte. Resultatet? Långsiktigt beror det naturligtvis på valutgången. Men kortsiktigt? Man kan i alla fall hoppas! Dom har ju ett val som dom vill vinna – och då är det bra att lyssna till familjeskogsbruket. Vi är ju många…

I förra veckan hade vi chefsmöte. Efter en god lunch vankades det en inspirerande föreläsning. 60 minuter. Oj oj mitt i paltkoman, tänkte jag …

Men jag har nog aldrig varit så vaken timmen efter en god lunch.

Där levererades pilar som träffade rakt in i flera av mina djupare föreställningar om världen, och som jag inte kunde värja mej mot. Självklarheter (?) som ”det fungerar inte för det har vi prövat förut” och ”vår bransch är så speciell” punkterades helt.

Jag har alltid blivit väldigt irriterad när jag försökt ändra på nånting och får höra ”men så här har vi alltid gjort”. Men oftast är det lätt att slå hål på och komma vidare. ”Det fungerar inte för det har vi prövat förut” är däremot betydligt svårare att argumentera mot. Nu har jag fått ammunition mot det också! Jii – haa!

Men framför allt har jag fått inspiration att våga förändring, att se nödvändigheten i förändring, hjälp att se mina egna brister och att försöka skapa en kreativ miljö som gör det möjligt att hänga med i utvecklingen – och helst ligga steget före!