Linda Hedlund

Jag letar häst till yngsta dottern som måste ha en som hon kan tävla med för att gå klart sitt gymnasieprogram. Vår pärla Astridh kommer inte att bli så bra från sin skada att hon håller för det – om hon överhuvudtaget blir bra.

Råkar se en annons om hundvalpar, en ras jag haft själv, och vet att det brukar bli stora kullar, gärna 8-9 valpar. Nästan 10 000 för en 8-veckorsvalp! Om jag hade fått ett föl efter min fjordhäst (fint, välstammat fjordsto) skulle jag i bästa fall kunna sälja det för dryga 10 000 efter ett halvår, när fölet är avvant. Efter att ha lagt ner pengar bara på fölet som sannolikt överträffar det man skulle lagt på tiken från det man skaffade henne och på hela valpkullen fram till leverans.

- Seriöst, mamma, du borde föda upp hundar istället, sa äldsta dottern.

Men när yngsta dottern föreslår hästar för 6-siffriga belopp kan jag tycka att föl faktiskt kan vara extremt billiga. I alla fall om man jämför med hundar!

Jag läste med stort intresse Dagens Nyheters stort uppslagna utvärdering av Alliansens miljöpolitik. Men det jag fastnade mest för har egentligen inget, eller väldigt lite, med Alliansens miljöpolitik att göra.

En man hävdar att på hans äng fanns det 40 arter för ett antal år sen. Nu finns bara 20. I en bisats nämns för lite bete som orsak till att biologisk mångfald minskar.

Hur kan man vinkla på det viset? När det så uppenbart är uteblivet bete som är orsaken!

Och det är klart, det finns nog en hel del att göra politiskt för att få flera betande djur. För det är kor och får vi behöver. Ledsen att behöva säga det till alla medmänniskor med betande hästar, men hästarna gör det inte lika bra som kor och får om man ser till den biologiska mångfalden.

Jag kan bara upprepa. Gör en insats för biologisk mångfald! Ät mera svenskt nöt- och lammkött. För jag tror vi konsumenter har större möjlighet att påverka detta än politikerna. Det räcker inte med att dricka mjölk. Mjölkkorna betar bara närmast gården. Ska vi behålla landskapet och dess arter behöver vi köttkor och får. Dom behöver inte vara ”ekologiska”. Dom betar lika bra ändå.

Statskontoret har gjort en myndighetsanalys av Skogsstyrelsen. Med ett förflutet som ansvarig för Skogsstyrelsen i Regeringskansliet är det lika spännande läsning som värsta deckaren för mej. Men det är jag nog ensam om att tycka…

Statskontoret håller sej av naturliga skäl till det strikt formella. Analysen utgår från de riktlinjer för verksamheten som regeringen angett. Men där finns en intressant passus. Man anser att myndigheten mer borde söka förtydliganden av vad regeringen avser än att tolka själva.

Uppdragsverksamheten (Skogsstyrelsens kommersiella del) behandlas självklart. Där kan man mellan raderna ana en tveksamhet till lämpligheten i att statliga myndigheter blandar kommersiell verksamhet med sin viktiga roll vad gäller tillsyn av ”samma” verksamheter.

Och jag frågar mej som så många gånger förr: vem älskar Skogsstyrelsens uppdragsverksamhet? Vem ställer sej upp och helhjärtat försvarar den förutom dom som är anställda i Skogsstyrelsen eller har nära relationer till människor i Skogsstyrelsen?

Visst, ändrar man en regel kommer alltid nån ikläm. Titta på antagningsregler eller vad som helst. Därför är det lätt att hitta nån som anser att Skogsstyrelsen skulle fortsatt stämpla virke som oberoende aktör.

Men om det finns nån större oberoende aktör i Skogssverige som vill ställa upp till starkt försvar för Skogsstyrelsens uppdragsverksamhet, kontakta gärna mej!

Nu är EU:s regelverk för att stoppa handel med illegalt avverkat virke på plats. Det är ett typexempel på hur EU-beslut orsakar kostnader och byråkrati utan att göra någon nytta. Bara för att vi lobbyister, i det här fallet miljörörelsen, är framgångsrika.

Ärligt talat begriper jag inte vad EU och miljörörelsen anser sej ha vunnit.

Från början var det en helt bra idé. EU ville ha ett regelverk som gjorde det lättare för länder i Syd att komma åt problemen med avskogning och illegal avverkning eller med avverkningar där inkomsterna hamnar hos ”fel” mottagare. Att det skulle bli problem för europeiska familjeskogsbrukare med onödiga kostnader och byråkrati struntade man frankt i, eftersom dom tror att vi också skövlar våra skogar. Ingen vågade opponera sej för syftet var så heligt. På något sätt fick dom det till att var man ”mot” regelverket så var man ”mot” att stoppa avskogningen.

Jag tror alla är ense om att det regelverk som EU nu inför inte kommer att få någon som helst betydelse för problemen i Syd, eftersom det illegala timret nästan uteslutande har andra mottagare än Europa.

Däremot skapar det en kostsam byråkrati. Hur kostsam beror på hur varje land väljer att genomföra direktivet. Det är bara att hoppas att Sverige väljer en smidig väg med minsta möjliga krångel.

Och att man lär sej något av detta typexempel, så vi slipper fler historier där man blir smutskastad om man säger det alla egentligen vet.

Problemet – eller charmen – med oss människor är visst att vi aldrig är nöjda. I vintras var det för kallt, och nu har det varit för varmt och torrt. Äntligen fick vi ett välbehövligt regn men med det kom åska och då gick strömmen och då var inte det bra.

Lite så är det väl med naturvården också.

Det var här på Öland jag fick upp ögonen för att det inte är så entydigt. När jag som forskarstudent bodde på Ölands Skogsby ekologiska station, så fanns där Eje, eldsjäl för att öppna upp Alvaret som då höll på att växa igen för att det inte betades längre. Och min professor, Ingemar, som inte lika aktivt men dock gruffade när det avverkades i Mittlandsskogen, där det var lika kalt som Alvaret för 100 år sen. Motsägelsefullt? Definitivt, och det gav mig en mer sammansatt syn på naturvården.

Nu svär jag väl i kyrkan, men jag är övertygad om att det mesta handlar om att vi människor inte vill se förändring. Där det växer skog vill vi att det ska växa skog. Och där det är öppet vill vi att det ska vara öppet. Hur det skulle se ut om vi människor inte hade brukat naturen bryr vi oss mindre om.

Att kommunicera är svårt. Men det är inget skäl till att inte försöka.

Nu tänker jag på att vi främst kommunicerar med ”de våra”. Ska vi kommunicera med dem som vi kanske delvis ser som våra motståndare så gör vi gärna det med t.ex. debattartiklar, och då hellre i Skogsland än i t.ex. Sveriges Natur. Och det beror inte på att vi inte får utrymme i Sveriges Natur, för det vet vi inte – för vi har aldrig försökt. Åker vi på möten så åker vi till dem som samlar skogsfolk. Det blir säkert jättetrevligt på Föreningen Skogens höstexkursion, den samlar massor av skogsfolk.

Men lek med tanken att det skulle komma 70 skogsägare på en exkursion som Naturskyddsföreningen anordnar. Kanske t.o.m. 70 skogsägare som är medlemmar i Naturskyddsföreningen. Vad skulle hända då? Nu kanske vi skickar en person på ett sådant möte. Det fungerar oftast ungefär lika dåligt som när Naturskyddsföreningen skickar en person på någon av ”våra” skogskonferenser.

Ska vi få samhället att förstå vad vi håller på med, tror jag vi måste delta i debatten mera på andras villkor än på våra egna. Prioritera ”egna” aktiviteter lägre och andras högre. Möta andra och deras argument mera, debattera och kommunicera!

Har varit på matseminarier i Almedalen. Man måste ju se lite mera än skog!

Det första som slår mej är hur svårt det verkar vara att hålla isär olika frågor, som faktiskt inte nödvändigtvis hänger ihop. Som t.ex. god och hälsosam mat resp. miljö- eller klimatnytta. Eller djurskydd resp. klimatnytta resp. biologisk mångfald. Biologisk mångfald och klimatnytta kanske t.o.m. motverkar varann.

För jag tror, skogen i all ära, att det största hotet mot biologisk mångfald i Sverige är att vi äter för lite av svenskt nöt- och lammkött. Eller så har vi inte betalningsvilja. Tappar vi betesmarkerna och vallproduktionen för vinterfoder till köttdjur och får så tappar vi också väldigt många arter och uppskattade naturmiljöer.

Det andra är det där med offentlig upphandling av mat. Jag lever i tron att man ställer rätt höga krav när man upphandlar byggnation, vägar, bilar m.m. och det är inte alls alltid som det billigaste alternativet vinner. Miljöstyrningsrådet vill ha strikta offentliga upphandlingsregeler för produkter från skogen.

Men maten då, som sammantaget säkert har större påverkan på både miljö, klimat och vår hälsa än allt det andra tillsammans?! Att man överhuvudtaget kan tillåta att offentliga institutioner får köpa kött som producerats med sämre djurskydd än det som är lagstadgat i Sverige, det övergår faktiskt mitt förstånd.

Ett varmt och soligt Almedalen. LRFs fina lada vid hamnen har gjort det extra trevligt att vara här. En tydlig mötesplats för alla LRFare som också lockade många besökare med utställning och levande djur. Och alla engagerade gotlänningar som bidrog till trevlig stämning förutom allt jobb som dom la ner.

Vi hade ett skogsseminarium, ”Skogen – klotets möjlighet”. Där visades på allt nytt som redan är på gång eller som ligger färdigt att använda vedråvaran till. Det är mycket. Vår duktiga moderator jobbade hårt på att få deltagarna att prioritera vad som är viktigast att använda skogen till, för alla var överens om att skogen knappast kommer att räcka till allt. Men där tog det stopp. Det enda som fick någon form av samsyn var att man inte bör elda upp råvara som kan användas till annat direkt. Då är det effektivare att först använda den till annat och sen låta den bli energi. För energivärdet finns ju kvar.

Själv är jag lite inne på att förorda träfiber till kläder. Dagen till ära var jag klädd i viskos. Det finns flera andra kommersiella träfibrer för textil, men svårt att hitta kläder i vanliga butiker. En av föredragshållarna var angelägen att hitta en fiber med den rätta bomullskänslan. För nog är träfiber bra mycket miljövänligare än bomull. Bomull är en värsting både när det gäller åtgång av bekämpningsmedel och vatten.

Och om vi nu ska ha en debatt om vi ska odla mat eller energi på åkermarken, så är jag övertygad om att mycket bra odlingsmark skulle frigöras om vi klädde oss i träfiber istället för bomull!

Vi har tackat av Christer Segerstéen, våran Christer, som varit ordförande för LRF Skogsägarna sen Skogsägarnas riksförbund fusionerade med LRF och LRF Skogsägarna bildades för snart 11 år sen.

Christer och jag har jobbat nära ihop några år. Han är den jag upplevt som min chef. Förlåt Anders och KG, men Christer har hela tiden påverkat mina dagliga göranden på ett helt annat sätt än ni har.

Vi har en liknande grundinställning till skogsägande och skogsbruk. Vi tror båda stenhårt på det vi kallar den svenska modellen, med ett brukande som samtidigt klarar naturvården, och som ställer ganska stora krav på skogsägaren eget ansvar även för allmänna intressen.

Men vi har haft många och intensiva diskussioner, jag vill inte kalla det gräl. Oftast har det slutat med att en av oss, efter nån timma eller några dagar, sagt: Ok, jag tror du har rätt. Och trots att den som då ”haft rätt”, ganska barnsligt har mästrat den som fick ge sej, så tror jag ingen av oss egentligen haft svårt att säga dom där orden. Kreativt samarbete när det är som bäst? För visst har diskussionerna utvecklat vårt tänkande.

Var sak har sin tid. Nu stundar nya spännande samarbeten.

Tack, Christer!