Linda Hedlund

Jag har just kommit hem från det underbara Sånga-Säby efter att ha varit med på ”kick-off” för LRFs nya organisation.

Det var ett jättebra program som slutade med höjdaren att få lyssna på några av våra företagare i dom gröna näringarna som berättade framgångssagor (mest). Sånt ger energi!

Som vanligt var det mycket god mat och väldigt trevlig samvaro, även om jag tyvärr missade dansen eftersom jag totalt förlorade rösten. Det går väl att dansa även med tappad röst, men dans kräver ändå ett visst mått av konversation…

Däremot var middagskonversationen mycket spännande så länge rösten hängde med. Vi pratade bland annat om naturvård i skogen, och jag insåg snart att vi måste kommunicera vår syn på skog och markavsättningar mycket bättre. Med mer kunskaper är det lättare att förstå alla de skogsägare som är så djupt engagerade i dessa frågor.

Just nu känns det viktigt att slå fast att i våra nordliga län är riksdagens mål för areal skyddad skog uppnått. Ytterligare skyddad mark där får bara avsättas i samförstånd med markägaren. I söder däremot måste vi acceptera att ytterligare mark skyddas.

Den viktiga frågan för oss blir då hur man ska kunna ”flytta” den mark Sveaskog avsatt söderut. Dvs hur man kan få till markbyten så att de i södra Sverige kan få ersättningsmark vid permanent intrång via den mark Sveaskog äger men som främst finns i norr.

Mitt på min morgonlöprunda avverkas det för fullt. Och nu talar vi väldigt tätortsnära även om jag bor några mil från city, områden där massor av ”stockholmare” rör sej dagligen i en liten flik av natur mellan Märsta, Sigtuna och Mälaren. Till och med en tidig söndagsmorgon slipper jag känna mej ensam.

Det ser riktigt snyggt ut. Men tidigare när det avverkats så tätortnära i kommunen så har det stått stora skyltar som talat om vad man gör. Nu mötte jag en skotare som gav sej rakt ut i geografin, som sagt söndagsmorgon. Antar att den tänkte fortsätta jobba och därmed synas av många flanörer.

Bärigheten är bra men det har regnat så visst syns det där den går fram. Det syns ganska mycket.

Jag tycker inte man ska skydda stockholmarna (eller andra tätortsbor) från skogsbruk. Tvärtom. Det ska visas upp. Men för den som inte har en aning om vad som pågår kan det se ganska dramatiskt ut, och kanske orsaka rubriker som den jag såg för några år sedan. ”Skogsskövling på Järvafältet.” Det var precis som detta, en helt vanlig avverkning, ganska snyggt gjord.

Ett par skyltar runtom som berättar vad som pågår kostar så lite. Och kanske leder det till att några fler urbana människor förstår att skogsbruk inte är det stora hotet mot naturen.

Jag hade förmånen att få åka på ett gårdsbesök norr om Kalix, en häst- och skogsgård. Företaget satsar på häst även om skogen finns som lite mer säker inkomst i bakgrunden.

Jag blev oerhört imponerad av att någon vågar satsa på hästkörning – och faktiskt få det att funka – två mil norr om Kalix. Där är dessutom skogskörning egentligen inte en möjlig inkomstkälla, eftersom den typen av skogsbruk där hästen har en nisch (tätortsnära, i varsamt skogsbruk där bärigheten är dålig) knappast finns så långt norr ut.

Den andra kvarvarande aktiva gården i byn satsar f.ö. på västernridning ….

Om man kan försörja sej på hästkörning norr om Kalix måste det finnas en stor outnyttjad marknad runt Stockholm och söderöver. Tolkningen jag fick var att hästar bara är ridning nuförtiden. Och dom gamla ”körkarlar” som finns kvar är ofta negativt inställda – dom har upplevt lyckan i att få effektivare maskiner för många av jobben.

Tro nu inte att jag är nån bakåtsträvare – jag tycker absolut att skogsbruket ska utvecklas vidare tekniskt. Men det finns jobb som passar för häst, både vissa jobb i skogen och annat som t ex en del gräsklippning. Särskilt om man redan har ett stort hästintresse och brinner för att jobba med sin häst.

Problemet är nog att så få yngre ”hästmänniskor” testat att köra. Det borde alla göra. Den som vill är välkommen att prova min mycket välkörda fjordis, som står strax norr om Sigtuna!

Fjordhästar ska köras. Min pålla Darita var mycket körd när jag köpte henne (när hon var 5, nu är hon 12). Sen dess har vi mest försökt upprätthålla kompetensen.

Häromdan var jag ute efter ett mycket långt uppehåll. Darita visade stort tålamod med mitt fumlande, och hon erkände att det blev lite tufft i uppförsbackarna av dåligt med ”körmuskler”, men när vi skulle vända fick det vara nog. Jag valde en rejält tilltagen vändplats, och påbörjade proceduren, men då tog Darita över. ”Kan själv” och gjorde en perfekt vändning som hon inte hade behövt nåt extra utrymme alls för. Snacka om hästminne!

Hästminne visar hon också när vi nu tar oss fram på gamla kända vägar men där hon inte varit sedan i våras. En hövolm markeras tydligt, fanns inte i våras, en ny soptunna likaså, för att inte tala om den lilla skylten som berättar om utsättning av fasankycklingar. Den var riktigt läskig.

Jag önskar jag hade Daritas minne. Hur många gånger har jag inte bara idag stått och försökt beskriva en person för en kollega för att jag inte kan komma på namnet. Och inte lär det bli bättre med stigande ålder. Hästar verkar ha det tvärtom.

Men köra häst är kul. Darita kan släpa timmer också. Nån som behöver hjälp?

Jag har läst några naturvårdsintressenters förslag om hur man ska bevara biologisk mångfald. Det handlar om seriösa, delvis statliga instanser. Jag vill inte hänga ut nån, men om man som en av ganska få punkter anger att minska bullret i fjällen som extra viktigt för att bevara biologisk mångfald – hur tänker man då? Fjällen torde vara bland de mest bullerfria landskap vi har, och om det just där är extra viktigt att minska bullret för att bevara biologisk mångfald – hur är det då i resten av landet?

Nu tror jag inte att avsändaren till budskapet har tänkt så. Man vill bevara stora ”orörda” vildmarkslandskap i fjällen och då vill man också att det ska vara så bullerfritt som möjligt.

Men det är en helt annan sak än att bevara biologisk mångfald. Här använder man ett legitimt bevarandeskäl för något som faktiskt handlar om ett tyckande. Så vill inte jag att mina skattepengar ska användas.

Följdfrågan jag ställer mej känns viktig. Hur ofta används osakliga argument, där inte jag eller andra kan genomskåda dem?

Har haft kontakt med en forskare (biolog) som tror att hyggen kan vara värdefulla miljöer för många hotade arter. Gissar att han inte ens törs säga det till sina kollegor, än mindre få några pengar att undersöka det.

Naturvård handlar nämligen i mångt och mycket om tyckande om att naturen ska vara ”orörd”, inte om fakta.

Semestern är slut och nu är det kontoret som gäller – även om det finns en del trevliga inslag i verksamheten i närtid: Skogsägarting i ”Norrland” och kick-off för oss alla i LRF på Sånga-Säby bland annat.

Vädret bidrar också till att göra det lättare att lämna semesterkänslan bakom sej.

Mycket kommer att kretsa kring valet tills det är över, det är nästan oundvikligt när näringspolitik hör till ens dagliga göromål. Just nu känns det dock som om ”våra” frågor helt saknas i valdebatten – och jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt. I grunden är det naturligtvis dåligt om inte våra frågor finns med – frågor som inte diskuteras ”finns” inte och då händer det inget, så är det ju!

Å andra sidan, när valet ligger så nära brukar det mest handla om att plocka fram skandaler för att få fokus. Och det är sällan bra för sakfrågorna. Då kommer den riktiga politiken i skymundan. Jag vill gärna ha en saklig valdebatt om frågor som verkligen betyder något för framtiden – helst inte bara för fyra år utan för 50 år. Och i en sådan debatt kan man inte utelämna jord och skog – för det är väl ändå det vi ska leva av?

Men om det kommer att bli ”som vanligt” inför ett val – med skandaler och obetalda räkningar och svartjobb – då kanske det är lika bra att stanna utanför rampljuset?