Linda Hedlund

Sveaskog har enligt ATL fått dispens av FSC-certifieringen för att fortsätta använda kemiska plantskydd mot snytbaggar. Flera andra företag har inte fått dispens. Det jag tycker är upprörande är Sveaskogs tidigare annonskampanjer där man hävdat att man löst frågan om snytbaggeskydd och att ”gifter” inte behövs. Detta ifrågasatte resten av skogsbranschen med eftertryck, eftersom man bedömde att det inte var sant.

Det som är upprörande är egentligen inte att Sveaskog fått dispens, utan att det statliga bolaget hade mage att söka om det.

Annars tycker jag hela frågan om snytbaggeskydd är en icke-fråga som kostar miljoner. För den mängden ”gift” skogsbruket använder är mindre än den du och jag använder i våra trädgårdar. Och då menar jag du och jag. Inte alla villaägare. Om man jämför med alla villaägare är skogsbrukets förbrukning inte ens en spottloska. Vi använder förmodligen mera gifter på våra krukväxter inomhus …

För övrigt anser jag att man ska ta de miljöstrider som ger mest miljönytta för insatta pengar. Det tjänar framför allt miljön på. Med andra ord, sluta sila mygg och svälja kameler!

Jag har deltagit i en helt fantastisk tillställning – Kraftsamling Skogs Grand Final på Aronsborg i Bålsta. Det var välorganiserat, lyckat, trevligt och god stämning. Jag är glad att jag är en del av gänget bakom Kraftsamling Skog. Hela projektet har blivit mycket lyckat.

Nu måste vi se till att få med oss det bästa i Kraftsamling Skog in i framtiden!

Jag äter ganska ofta middag i tjänsten, och handen på hjärtat – det är inte alltid det blir så lyckat. Men i glada vänners lag blir det oftast trevligt. Just denna middag på Aronsborg började lite tveksamt för min del. Uppkopplingen på min älskade laptop strejkade så jag var irriterad från början. Sen stod jag ensam vid det bord jag blev placerad vid och undrade hur detta skulle sluta. Men så kom dom, mina bordskompisar, idel okända skogsägare från olika delar av landet. Alla med sina intressanta erfarenheter och nya synpynkter på både skogen och världen i allmänhet.

Och maten var god, riktigt god. Nästan lika god som på LRF…

Det blev en riktig höjdare. Med både planerad och oplanerad underhållning. Och alla som var med har helt klart för sej att en vit kamel är en åsna…

Årets första snö och vinterväder. Och otäcka rykten som säger att det ska bli en riktig vargavinter. Tycker inte om. Snö är i och för sej trevligt om man inte är i Stockholm. Och det blir ljust och fint. I Stockholm är snön bara besvärlig. Men kyla tycker jag inte om. Oavsett var jag befinner mej.

Och sen är det ju det där med tågen. Inte för att jag är så himla miljövänlig, det blir för det mesta bilen för det går så mycket fortare. Men å andra sidan går egentligen pendeltågen aldrig. Nu är det lövhalka, på sommarn är det för varmt, och på vintern är det för kallt eller för mycket snö. På våren kommer jag inte på vad dom skyller på – kanske får dom nöja sej med nedriven kontaktledning eller förarbrist då.

Ändå är det ju här i stockholmsområdet som det borde gå att åka kollektivt. Det är ju där man borde kunna hitta lösningar som faktiskt lockar till kollektivt åkande, även för oss som har möjlighet att åka bil. Men tidspassningen måste blir mycket bättre. Att ta ett tidigt fjärrtåg från Stockholms central är min mardröm. Ska jag känna mej trygg att hinna med måste jag ha två pendeltågs marginal. Alltså en halvtimme plus. Det är inte rimligt.

Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson skrev nyligen i DN Debatt om utrotningen av jordens arter. Jag är den första att instämma i att det är allvarligt, men jag tycker det är naivt att skriva – och publicera! – en artikel i detta ämne utan att nämna den insikt som varje biolog borde ha, nämligen att när en art expanderar ohämmat så sker det på bekostnad av andra arter eller individer. Och det är nog oundvikligt eftersom jorden har begränsade resurser.

Om nån inte förstår vad jag menar så är det bara 100 år sedan vi bara var 2 miljarder människor på jorden. Att jorden ska rymma lika många andra organismer nu som då tycker åtminstone jag är orimligt. Men om vi inte tänker åtgärda problemet med antalet människor (och det känns inte som lösningen för mej i alla fall!) så måste vi producera mycket mera på jorden, och det måste vi göra smart så vi bevarar så mycket som möjligt av artrikedomen. Och då tror jag inte vi kan se bakåt, och titta hur det har sett ut i våra skogar och landskap, utan vi måste titta framåt och hitta nya lösningar.

För vi kan ändå inte backa bandet, hur gärna än många säkert skulle vilja det.

LRF förbereder en livsmedels- och en energistrategi. Energi erbjuder bara möjligheter, men livsmedel är faktiskt i kris. Enligt prognoserna stänger den sista bonden dörren 2054 om inte trenden bryts.

När jag lyssnar på diskussionen om livsmedelsstrategin kan jag inte låta bli att jämföra med skogen. Visst finns det många olikheter. Men grunden för företagande i de gröna näringarna är oftast att man äger eller förvaltar mark. Alldeles oavsett om man ärvt eller köpt marken så behöver markägandet inte hänga ihop med att man är intresserad av eller bra på att driva ett företag, eller att man är en entreprenörssjäl.

Med det i bakhuvudet så kan man fundera över hur stor den svenska skogsproduktionen hade varit idag om vi inte haft skogsägareföreningar, som utgår från medlemsnyttan och har ett tjänsteutbud som spänner från att du som markägare knappt behöver veta var din skog ligger – det kommer bara in pengar på ett konto ibland – till att du själv levererar råvaran fritt bilväg.

Den kooperativa föreningen behöver inte heller ha egen industri. Det fungerar ungefär lika bra för Mellanskog, som inte kontrollerar egen industri, som hos Södra som levererar all råvara till egen industri, som hos Norra och Norrskog som ligger någonstans mittemellan.

Kärnan är istället att man sätter skogsägaren i centrum, och har ett tjänsteutbud för den skogsägare som har sin skog till nånting helt annat än företagande men ändå vill tjäna en slant, liksom för den engagerade företagaren.

Träffade nyligen representanter för Naturvårdsverket tillsammans med LRF Skogsägarnas nye ordförande Jan-Olof Thorstensson. Det var spännande, även om Naturvårdsverkets fokus mindre låg på skog och mera på uppdelningen av arbetsuppgifter för den nya Havsmyndigheten i Göteborg.

Men en sak som vi fick klart för oss var att höjningen av ersättningsnivåerna för intrångsersättning vid naturreservat uppskattas av våra medlemmar. Naturvårdsverket upplever att kartan för arbetet med markavsättningar har ändrats radikalt på kort tid. Skogsägarna är mera positiva och möjligheten att få ersättningsmark har minskat i betydelse. Kanske är ersättning nu så hög att man lika gärna kan kvittera ut den och sen köpa ny skog på den öppna marknaden för pengarna. Är det så kan man verkligen kalla ersättningen marknadsmässig!

Om detta stämmer med verkligheten så har vi uppnått något med en fråga vi drivit länge.

Gläd er ni som jobbat hårt för att få till bättre intrångsersättningar!