Linda Hedlund

Jag vet att långsiktiga trender om väder inte har nånting med vädret just nu att göra. Så jag betvivlar inte alls klimateffekten och den globala uppvärmningen. Men lite snöpligt känns det. I min värld är det enda positiva med vädret just nu att det är lite kul att galoppera i lössnö. Och kanske inte bara lite. Annars önskar jag mej lite värme. Gärna snabbt!

Nu börjar det årliga stora klimatmötet igen, i Cancun den här gången. Det skulle vara intressant att veta hur mycket t.ex. de svenska eller nordeuropeiska delegaterna påverkas av att det är extremt kallt hemma (för visst är det extremt kallt!). Jag är övertygad om att de på något sätt gör det. För så är det ju med allt annat. Man vet vad som gäller egentligen, men det påverkar känslorna ytterst lite.

Jag fick nån gång för länge sen lära mej att en människas rädslor i stort sett är omvänt proportionella mot risken att de inträffar. Vi är alltså mest rädda för det mest osannolika, och minst rädda för de verkliga farorna vi utsätter oss för. Som trafiken (eller en ridtur kanske?). Vargar är ju mycket farligare, eller hur? Nåja, kanske inte – men björnar!

Förmodligen är det nån form av självbevarelsedrift. Man kan inte gå och vara rädd för det man ständigt utsätter sej för.

Frågan är då hur det går med klimatet, eller dom andra stora miljöproblemen?! Jag säger det igen – vi har lösningarna. Det är kraften att fatta beslut som saknas.

November är inte min månad.

Normalt så sjunker jag djupare och djupare i leran tills jag börjar undra om hästhagen är bottenlös. I år är det kallt och snö redan. Många tycks gilla det, medan jag nästan saknar leran, om den är priset för plusgrader. Är det nån gång man borde lämna landet så är det i november.

På 90-talet jobbade jag med konventionen om biologisk mångfald. Den som just avslutat sitt partsmöte i Nagoya i Japan och bestämt att 17 procent av landmiljöerna ska skyddas. Partsmötena låg i november på exotiska platser redan på min tid. Jag har varit i Jakarta, Buenos Aires och Nairobi i november. Absolut inget att beklaga sej över. Även om det är regnperiod …

Jag kan förstå entusiasmen över det lyckade mötet i Nagoya. Flera frågor som levde ett intensivt liv redan på 90-talet har fått sin lösning. Men jag har undrat förr vad som menas med att skydda 17 procent. Skydda ”från exploatering” enligt texten från Nagoya. Då undrar vän av ordning är skogsbruk exploatering? Eller jordbruk? Hur kommer andra länder att tolka beslutet? Ska vi jämföra oss med andra så kanske vi ska ha en liknande tolkning också!

LRF Skogsägarna skrev ett brev till landsbygdsministern. Ett ganska hovsamt, på gränsen till tråkigt, påpekande av vikten att Skogsstyrelsen samverkar med skogsnäringen och inte helt lämnar vissa saker till oss. För även om vi gärna tar på oss mycket, och tar del i mycket, så kan vi (tyvärr!!!) inte säga att vi representerar alla skogsägare. Och det är ju viktigt att det finns stöd till dom som inte vill söka det stödet hos oss.

Ibland när vi skriver brev till statsråd eller myndigheter så tar vi aktivt kontakt med media för att försöka få lite uppmärksamhet kring en fråga. Just det här brevet bedömde jag som för tekniskt, inte möjligt att få nån uppmärksamhet kring.

Därför blir jag först rätt irriterad när jag ser en stor rubrik i ATL – Skogsägarna skäller på Skogsstyrelsen – eller nåt sånt. Dessutom var det ju fel. Så trots att nån sa ”all publicitet är bra” kändes det inte bra.

Men sen.

Det har varit massor av skriverier om detta brev, mera korrekta än den första artikeln, och vi har fått mycket beröm från många – inklusive Skogsstyrelsen – för att vi står upp för verksamheter som Skogen i Skolan och Säker Skog.

Sällan har vi lyckats så bra att nå ut med ett budskap!

Jag lärde mej ett nytt ord i förra veckan. Förvetenskapligande. Min sagesman använde det för företeelser som kanske kommer från forskarvärlden, men som definitivt inte är oomstridda eller tydliga resultat, men som man väljer att göra till en sanning som kallas ”vetenskaplig”.

Det är ganska vanligt faktiskt. Man väljer dom forskningsresultat som passar ens egen uppfattning och för fram dom, trots att man är väl medveten om att resultaten inte är oomstridda. Många gör det säkert omedvetet. Dom är så övertygade i sin tro att dom inte ser att det kan finnas ”vetenskapligt” stöd även för andra synsätt.

Jag har tänkt på företeelsen länge men inte haft nåt namn på den. Förvetenskapligande.

En annan sak på liknande tema som jag också länge irriterat mej på är att när forskare skriver under upprop av olika slag så får deras åsikter större värde än dina och mina – även om deras forskning ligger så långt ifrån det saken handlar om att deras sakkunskap rimligen inte är större än din och min.

Men det har jag inget nytt ord för.

Jag var på ett mycket spännande möte om biologisk mångfald och våra prioriteringar. En av slutsatserna från forskarsamhället var att det viktigaste är inte att rädda alla riktigt ovanliga arter, eftersom det kommer att kräva för mycket av oss. Det viktiga är att klara ekosystemfunktionerna och att satsa mera på vanligare arter, eller arter som har varit vanliga. Bakom slutsatserna ligger bl a genetik – vi förlorar mera arvsmassa ”för alltid” om vi t ex tappar delar av vanliga arter än om vi tappar en art som alltid varit ovanlig med litet utbredningsområde.

Men mera intressant än slutsatserna var ett tema som kom upp i diskussionen – klarar demokratier att fatta de beslut vi behöver fatta för att rädda världen? Hur fattar man för medborgarna obekväma men nödvändiga beslut om allt fokus är på att bli omvald?

Som ett exempel, varför förbjuder vi dubbdäck på Hornsgatan och inte biltrafik? Dubbdäck räddar enligt all statistik liv så fort man lämnar Stockholms city på vinterväglag. Mitt svar; ingen beslutsfattare skulle våga förbjuda biltrafik ens på Hornsgatan.

Jag är den första att förorda demokrati. Medlemsdemokratin i våra organisationer är nog främsta skälet till att jag gillar mitt jobb så mycket. Men allt kan förändras, allt måste förändras. Även den konkreta utformningen av demokratiska processer.

Jag tror alla som vill rädda världen har missat nåt. Vi vet egentligen vad vi skulle göra, vi har tekniken, men vi har inte instrumenten för att fatta rätt beslut. Där finns det nåt att göra.

Hallå Naturskyddsföreningen och andra demokratiska organsationer, hur gör vi?

På senaste tiden har media berättat att konsekvensanalyserna för många miljöåtgärder är helt otillräckliga. Miljöarbetet famlar i blindo var en slutsats.

Jag är den första att hålla med.

Ett exempel är statliga myndigheter som får i uppdrag att granska ett förslag samt göra en konsekvensanalys. Men i vanlig ordning följer inga pengar med uppdraget utan myndigheten är i princip hänvisad till att använda egen kompetens. Det säger sej självt att analysen då kommer att halta. En statlig myndighet varken har eller ska ha kompetens inom samhällets hela bredd, vilket ofta behövs för att göra en konsekvensanalys värd namnet.

Trots det förvånar jag mej över beslutet att inte ge dispens för växtskyddsmedel som riskerar att omöjliggöra t.ex. lökodling på rimliga villkor i Sverige. Resultatet av det torde inte vara att vi svenskar äter mindre lök. Inte heller blir resultatet att löken blir dyrare. Nej det sannolika resultatet är att vi får mer importerad lök, som i bästa fall inte odlats med värre växtskyddsmedel än dom som Kemikalieinspektionen inte gav dispens för. Men lite beroende på varifrån löken kommer så kan den mycket väl ha odlats med för miljön väsentligt värre medel. Till det kommer längre och dyrare transporter.

Är det miljönytta? Jag säger inte att vi inte ska gå före, det tycker jag absolut vi ska göra, men det får inte ske genom att vi ökar vår miljöskuld till andra länder. Det bör göras på ett sätt så det totalt ger miljönytta, och det får inte göras så det sammantaget ger negativa miljöeffekter.

Det stora globala mötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan är över. Resultatet anses positivt. 17 procent av landarealen och 10 procent av haven ska skyddas.

Jag bara undrar – skyddas från vad? Från oss människor? Som om vi inte vore en del av naturen?

Jag tror inte vi skulle vilja se ens fjällen helt skyddade. Från renbete till exempel. Renen får väl ändå ses som ett tamdjur idag. Det skulle definitivt inte finnas så många renar som det finns i dag utan människan. Däremot skulle det finnas varg utan människan. Vilket skulle ge färre renar. Och det skulle bli mindre betat, vilket skulle påverka fjällnaturen högst avsevärt. Och nu talar vi om den miljön i Sverige som sannolikt är minst påverkad av människan.

Tar vi skogen, så är den betydligt mera påverkad, överallt. Faktorer som betyder mycket för artsammansättningen och som människan reglerar även i skyddade områden är antalet älgar, antalet vargar, brist på bete av husdjur som det var förr (även i stora delar av Norrland) ….

Så jag vidhåller – skyddas från vad?