Linda Hedlund

Jag börjar se ett problem men ingen lösning. Frustrerande. För problem är till för att lösas.

Skogsstyrelsen håller på med en revision av miljöhänsynsparagrafen i skogsvårdslagen. Man vill göra saker och ting tydligare. Bra så. Problemet är att ”tydligare” ofta blir mera detaljer och mindre flexibelt. Då blir det lättare att följa upp. Lättare att följa upp har vi efterlyst. För vi bedömer nuvarande uppföljning som rättsosäker.

Men om man istället ser till naturen så är naturen inte betjänt av att alla gör lika alltid, vilket ”lätt att följa upp” inbjuder till. Naturen skulle må bäst av en uppföljning på måluppfyllnadsnivå, t ex att avrinningsvattnet ligger inom ett bestämt kvalitetsintervall eller att det häckar en gröngölig per x hektar i lämplig gröngölingsbiotop.

Och det är fullständigt ointressant hur många träd som lämnas på ett enskilt hygge. Det är helheten som räknas.

Men så fungerar det inte. För så går det inte att mäta rättssäkert om man har 30 ha skog, inte ens om man har 300 ha.

Vad blir då problemet?

Jo, vi skulle behöva utveckla helt nya uppföljningssystem. Som mäter måluppfyllnad och som går att mäta på 30 ha. Det måste gå om bara några vågar tänka annorlunda. Naturvårdsforskningen har alltid tänkt skog i ett brett landskapsperspektiv och glömt ägarstrukturen. Om man istället utgår från den ekonomiska kartan skulle man kanske kunna hitta andra lösningar.

Igår, onsdag, hade Landsbygdsdepartementet och Miljödepartementet gemensamt dialogmöte med skogssektorn. Landsbygdsministern vill lansera ett större projekt med arbetsnamnet Skogsriket, med inspiration från Matlandet Sverige och i syfte att stärka den ekonomiska utvecklingen på landsbygden. Samtidigt jobbar Miljödepartementet med projektidéer kring hållbart skogsbruk.

Vad händer?

För fem och ett halvt år sen lämnade jag Regeringskansliet. Skogsfrågorna låg då på Näringsdepartementet och där var vi tre heltidare på skog. På Miljödepartementet kanske en halv. Nu är dom en hel flock. Jag skulle ju kunna låtsas att det krävdes en hel flock för att ersätta mej, men … det är ju en helt annan regering.

Frågan är vad det kommer att betyda för oss i skogsnäringen, och för skogsägaren, med detta ökade engagemang för skogen i politiken? Det måste väl vara positivt! Men för att vara på den säkra sidan tror jag vi själva måste vara mera aktiva också.

Skogsriket måste bli lika mycket vårt projekt!

Regeringen vill se regelförenkling, och myndigheterna (i varje fall Skogsstyrelsen) tar detta på stort allvar.

Jag har all respekt för kritiken mot regelkrångel i jordbruket och då särskilt i djurhållningen, där måste det bli enklare för att näringen ska överleva! Men i skogen tror jag det finns en viss grad av acceptans för regelverket, och om man jämför med jordbruket så är det inte särskilt krångligt. Sen är ju allt relativt …

Men att samtidigt som det talas om regelförenkling börja krångla till det i andra ändan – det tror jag det kan vara lite svårt att förklara och ännu svårare att acceptera. Jag tänker på flera pågående processer, och främst på genomförandet av EU-direktiven om kriterier för biobränsle och illegal virkeshandel. Men även på Miljöstyrningsrådets arbete med upphandlingsregler.

I den värsta av världar skulle det kunna komma att bli ett flertal nya regelverk att förhålla sej till för den enskilda skogsägaren utöver skogsvårdslagen och delar av miljöbalken (som hanteras av andra myndigheter än Skogsstyrelsen). Till det kommer frivillig certifiering, med syfte att höja skogsbruket så att det blir bättre än lagnivån.

Jag tycker skogsvårdslagen i stort fungerar, men den behöver förtydligas, vilket Skogsstyrelsen arbetar med. Ska det nödvändigtvis till andra tvingande regler så måste dom in i skogsvårdslagen – allt annat vore förödande ur regelkrångelsynpunkt.

Men eget ansvar kräver frihet! Lagen måste gälla miniminivån – annars slår man undan benen för certifiering och frivilligt förbättringsarbete!

Förra veckan innehöll två av årets höjdpunkter.

Det nordiska skogsmötet är alltid spännande. Och där känner vi oss som en sista relikt av äkta nordiskt samarbete som verkligen bygger på mervärden. När jag började jobba för nu ganska många år sen och innan Sverige gick med i EU, då var det nordiskt samarbete inom alla fält. Nu tror jag familjeskogsbruket är den sista spillran. Jag skulle bli jätteglad att få andra exempel på aktivt fruktsamt nordiskt samarbete idag!

Därefter skogsägarrörelsens årliga sammankomst för alla föreningsstyrelser (och några till). Denna gång ett omvärldsseminarium i Sigtuna. Eftersom jag är ansvarig för tillställningen känns det lite väl egotrippat att säga att det blev lyckat, men …

Däremot drabbade Sveriges oförmåga att få kollektivtrafiken att fungera i kärva väderlägen en del av våra hemvändande förtroendevalda på väg söderut. Till Kalmar gick det t.ex. bara att ta sej med taxi. Märkligt att biltrafiken fungerar när bussar, tåg och flyg är inställda. Jag tror svensk kollektivtrafik har en bit kvar innan inbitna bilåkare väljer bort bilen ….

Jag har bloggat förr om våra regelbundna möten i nordiska skogsägarrörelsen. Läget för skogsägarna har i våra länder pendlat mellan topp och botten rätt rejält senaste åren. Nu är det topp igen. Väldigt god framtidstro överallt. Jätteroligt, men ännu roligare att det är så trots att man samtidigt ser väldiga osäkerheter i vad som kan hända både politiskt och på marknaden.

Politiskt står vi konstant inför stora utmaningar. I grunden handlar det om att en icke oansenlig mängd människor egentligen inte vill se något skogsbruk alls. Det senaste man gett sej på är biobränsle. Ja, biobränsle släpper ut lika mycket koldioxid som fossilt bränsle. Men det går väsentligt fortare för ett träd att växa upp och binda in lika mycket koldioxid igen än det tar att bilda in koldioxid i olja. För övrigt tror jag att merparten av den olja vi nu använder lagrats in via växter ….

Marknaden för sågat är ett rejält oroselement. Frågor som överkapacitet i sågverksbranschen och exportmöjligheterna till Nordafrika, med anledning av den senaste händelseutvecklingen där, gör att allt är väldigt osäkert. Och sågtimmer är gräddfilen för skogsägaren. Utan tvekan det bäst betalda virket.

Men trots detta alltså en stor optimism och framtidstro. Det bådar gott. Om man kan se möjligheter över problemen är hälften vunnet!

På det möte som jag refererar till i förra inlägget fick jag frågan av en gammal vän och forskare om vad jag tycker om varg. Jag sa vad jag tyckte, och fick till svar att det där kan du knappast säga offentligt. Tillsammans med ett tyst medhåll.

Och så har jag ju tänkt. Jag kan inte säga vad jag tycker om varg offentligt. Men om en person jag respekterar, forskare i närliggande ämne, delar min syn och samtidigt säger att detta kan man inte säga, då blir jag lite mörkrädd. Vart är världen på väg? Har vi en självcensur som trycker undan alla obekväma åsikter?

Så här tycker jag om varg: För inte så länge sedan fanns det 1 miljard människor på jorden. Då fanns det gott om stora rovdjur. Nu är vi 6-7 miljarder människor på jorden, och det finns betydligt färre andra stora rovdjur. Helt naturligt, rent ekologiskt, som jag ser det.

Om en art ökar kraftigt i antal sker det på bekostnad av andra arter som nyttjar liknande resurser. För resurserna är ändliga. Och blir vi ännu fler människor, ja då kommer det att påverka naturen omkring oss ännu mera.

Men det får man alltså inte säga.

Jag har varit på ett spännande möte om forskning om biologisk mångfald. En bra bit in i diskussionerna sa någon: talar vi om forskning om biologisk mångfald eller forskning om bevarande av biologisk mångfald? Nån som tycker det är samma sak? Absolut inte.

Möjligen är det första en förutsättning för det andra, men samma sak är det inte. I min värld blir dessutom bevarande av biologisk mångfald en motsägelse i sej. För biologisk mångfald är ju ett begrepp som förutom arter även innefattar processer och processer innebär förändring. Processer kan man bevara – det är nog ungefär det som börjar kallas att bevara ekosystemtjänster. Men processer är lika med förändring, och det innebär även förändringar i artstocken. Och då är vi tillbaka till det som de flesta håller synonymt med biologisk mångfald, nämligen arter, och med denna syn innebär bevarande av biologisk mångfald alltså förändring av antalet arter eller individer av arter.

Alldeles oavsett vad vi ska fortsätta forska om så är det bra synteser vi verkligen behöver, sammanställningar av olika forskares rön. För som det är nu får det fåtal forskare som engagerar sej i att föra ut sin syn till t ex politiker stort genomslag på bekostnad av merparten av alla forskare som inte intresserar sej för det. Det behöver naturligtvis inte vara fel, men det kan vara det.

Det betyder att vi i praktiken inte nyttjar merparten av den kunskap som vi betalar för att ta fram.