Linda Hedlund

Jag pratade nyligen skogspolitik och EU på ett skogsägarmöte och kom – ganska förutsägbart – i diskussion om EU som hot eller möjlighet. De flesta tycks se EU som ett hot.

Men som jag ser det så regleras det mesta som berör skogen redan idag av EU-politiken. Vi har t.ex. hållbarhetskriterier för biodrivmedel som förmodligen kommer att utökas till att gälla alla biobränslen. Givet att samma träd används till alla olika produkter som görs av skogsråvara så har det egentligen ingen betydelse vad kriterierna avser – hela skogen och dess ”hållbarhet” berörs. Vi har en timmerförordning som förbjuder handel med olagligt avverkat virke och som därför kräver spårbarhetssystem på råvaran.

Vad är då skillnaden mot gemensam skogspolitik? Jo att grunden till det som blir gemensam politik idag finns i andra gemensamma politikområden, som handel, energi eller miljö. Och därför utgår man inte från skogsbruket och de förutsättningar som gäller där.

Rädslan för en gemensam skogspolitik tror jag bottnar i problemen med den gemensamma jordbrukspolitiken. Men dom problemen härrör ju från de ekonomiska styrmedlen. Vem tror att EU skulle ha råd att införa en gemensam skogspolitik med den typen av ekonomiska incitament? Personligen tror jag det är helt orealistiskt.

Om skogspolitiken blir bra eller dålig tror jag hänger mera på de politiker som bestämmer när något viktigt ska beslutas, inte på om den är EU-gemensam eller svensk!

Jag har väldigt svårt att förstå dom som i debatten om djurskydd anser att vilda djur har det så himla bra. Om vilda djur har det så bra, varför bor vi då människor inte fortfarande i grottor och jagar och letar mat för dagen?! Jo, därför att vi har hittat ett sätt att leva som vi tycker är bättre och bekvämare.

Jag tror de flesta vilda djur – om de kunde välja – skulle byta med min fjording Sparris som får gå in i sin trygga box på kvällarna och som får maten serverad – dock inte så mycket mat som hon skulle vilja ha, för liksom oss människor har hon lite svårt att förstå sitt eget bästa och skulle rulla fram om hon fick bestämma matmängden själv.

Det är helt okej att ha åsikter om djurskydd, men sluta idealisera vilda djur om du själv vill leva ett bekvämt liv och känna dej säker på att du får lunch idag också!

För mej är det självklart att vi människor är djur och en del av naturen. Det går inte att tänka bort människan ur ekosystemen. Att tala om något som ”naturligt” för att det saknar spår av mänsklig påverkan tycker jag är direkt dumt. Vi har utvecklats med ekosystemen, vi är en naturlig del av dem. Sen kan man tycka det är intressant att bevara eller undersöka natur som saknar spår av mänsklig påverkan, det är en helt annan sak. Men det är inte mera ”naturligt” för det!

Efter fem år med skog i fokus växlar jag nu över för att jobba mera med energi.

Från början utbildade jag mej till zoolog med ekologisk inriktning, och jag började min karriär som jakthandläggare på Naturvårdsverket och hamnade sen efter många turer på Näringsdepartementet som ansvarig tjänsteman för skogsfrågorna – och sen på LRF Skogsägarna. Min doktorsavhandling om vattenödlornas kärleksliv har jag haft väldigt liten nytta av rent yrkesmässigt.

Hur kunde det gå så? Ärligt talat begriper jag det inte riktigt själv. Men två saker vet jag säkert. Jag har alltid nappat på alla utmaningar som jag tyckt verkat spännande. Och man måste våga hoppa även om det är högt. Det enda villkoret har varit att jag kunnat försörja mej (och så småningom några till).

Det är också det jag nu säger till mina döttrar – satsa på det du tycker är kul, bara du kan försörja dej.

Om jag tycker det är kul så engagerar jag mej och då blir det oftast bra. Att jag sen när en dröm att ”gå ner” till heltid är väl nåt jag får vänta med tills jag får ett jobb jag inte tycker är lika roligt …

Jag har varit på regionstämma i Gävleborg.

Efteråt fick vi som rest upp från Stockholm kommentaren ”ja det här var väl inte så roligt för er”. Helt enkelt därför att alla motioner gick igenom i stort sett utan diskussion och utan några som helst ändringar i styrelsens förslag. Och ja, jag erkänner, motionsdebatterna är det jag normalt tycker är roligast på stämmor.

Denna stämma hade en annan trevlig punkt, nämligen styrelsens presentation av verksamheten. Alla kom till tals, inklusive ungdomen, kul bilder och allt gav en livfull beskrivning av ett år med LRF Gävleborg.

Styrelsens skogsansvariga visade på WWFs hemsida. Där finns faktiskt starkare texter om skogsbrukets betydelse för Sverige än vad vi själva kan uppvisa. Något att tänka på!?

Och sen blev det debatt om en motion som handlade om renbete. I Gävleborg!! Men slutklämmen blev ändå att renar har det positiva med sej att dom inte tycks kunna samexistera med varg …. Ingen uttryckte riktigt tydligt varför.

Jag noterar att forskarna vid SLU har olika syn på vargjakten. Att forskare har delade meningar är stimulerande för debatten, och jag tycker det är bra att forskare med sin djupare kunskap i sina ämnen debatterar.

Men man måste skilja på forskning och tyckande.

Om en professor i ekologi eller zoologi har uppfattningar om EU:s regelverk (juridik) eller jaktens betydelse för acceptansen för vargstammen (samhällsvetenskap) så är chansen god att det handlar om ungefär lika mycket tyckande som om du och jag har synpunkter på samma frågor. Bara för att man är en internationellt erkänd storhet på vargars fortplantning eller genetik betyder inte det att man vet mera om EU:s regelverk än andra.

Tyvärr är detta väldigt vanligt. Jag har sett många debattartiklar undertecknade av ett antal professorer, där jag kan identifiera vem som skrivit, och står för innehållet. Och ett antal andra som jag faktiskt inte tror vet mera om sakfrågan än jag gör. Och det är inget fel i det. Felet uppstår om du och jag, eller politiker, tror att dessa forskare verkligen har en vetenskaplig grund för vad dom påstår.

Jag tror nämligen att professorn i zoologi inte är mer än normalkunnig i juridik, och vice versa.

Jag har alltid tyckt att det är slöseri att bränna upp en prima råvara som ved i första steget. Energi kan den gärna bli senare, i förädlingsledet eller återvinningsledet. Att elda upp det som kan bli fiber eller timmer känns intuitivt fel.

Av pengarna till skogsägaren, när hon eller han avverkar, är kanske 85 procent eller mer från timmer eller massaved. Utom lokalt och tillfälligt där vissa värmeverk tvingats köpa till högre priser än för massaved. Att sen stora delar av timret och massaveden ändå blir energi är inte det som är avgörande för priset till skogsägaren.

Jag har svårt att tro att den situationen kommer att ändras i en värld med en ökande befolkning – och en ökande andel köpstark befolkning som också vill ha hus, möbler, kläder och hygienprodukter. Jag tror produkter med ett högt förädlingsvärde kommer att vara prisdrivande för skogsråvaran under överskådlig tid.

Slutsatsen blir i alla fall i min värld att vi måste ha en inhemsk skogsindustri. Men den måste bli mera dynamisk och fronta i utvecklingen mot nya produkter. Virkespriset är globalt sett i varje fall inte lågt i Sverige, och om vi inte hade egen industri som kan betala utifrån ett högt förädlingsvärde så är det skogsägaren som skulle drabbas.

Värt att fundera kring just nu när mycket tyder på att konkurrensen om virket och affärer med skogsägarna kommer att nå ”all time high”.