Linda Hedlund

Jag kan inte helt sluta jobba med skog. Fast det gör jag ju inte för det är rätt mycket skog i mitt nya jobb också.

I vilket fall fick 17 stormfällen kring vårt stall mej att investera i en lunnarsax till mitt fjordsto Darita (och lite annat smått och gott till en inte helt ringa kostnad). Och nu har vi testat. Med risk för att Jan-Olof Thorstensson och andra intressenter i Säker Skog har synpunkter… Bildbevis saknas, för varken jag eller Kurt som hjälpte mej tänkte på det där med kamera.

Kan berätta att det går alldeles utmärkt att lunna med ett fjordsto. Av omtanke om hästen hade stockarna kapats ganska korta, helt i onödan. Ju tyngre desto mera spännande dragläge tyckte Darita. Däremot tyckte hon det var lite trist där det var för blött – samtidigt som jag blev förvånad att det inte blev mera spår där.

Men det är klart, lunna med häst ska man göra för att man tycker det är roligt. Handlar det om enstaka träd, som våra vindfällen, och det finns tillgång till häst så är det rätt praktiskt också!

För den som är nyfiken så är Darita en mycket välkörd häst, och jag har i alla fall gått kurs! Problemet vi har är att hon tycker att hon kan bättre än jag och vill lösa problemen på sitt sätt. Jag anser att hon ska lyda mej, fast ibland (ganska ofta) hinner jag inte riktigt med i svängarna och då blir det felkommandon … och så blir vi lite osams.

Jag började skissa på vad jag åstadkommit under de dryga fem år som jag jobbat på LRF Skogsägarna. Och då kan man se att det hänt mycket. Jag har bland annat fått vara med om att både starta och se resultatet av vårt fantastiska projekt Kraftsamling Skog som pågick i fyra år.

Dessutom tycker jag vi gjort en riktigt bra resa för att få LRF mera skogligt. Jätteskillnad sen jag började tycker jag själv.

Men med vissa frågor har det inte hänt någonting. Polytaxen om miljöhänsyn vid avverkningar är en sådan. En gång om året publicerar Skogsstyrelsen nya resultat, och därefter blir det en debatt om hur vi får bättre miljöhänsyn vid föryngringsavverkningar. Och därefter ingenting. Förrän nästa år när processen upprepar sej. Och nu menar jag inte att skylla allt på Skogsstyrelsen, vi sitter alla i samma båt. Frågan blir aktuell, man tycker man tar tag i den, och sen händer det nåt annat som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Ett av KG Burmans favorituttryck är ”håll i, håll ut”. Det skulle vi behöva lite mera av.

Det är så lätt att hela tiden hoppa på nya frågor, som är viktiga och man tycker att man måste. Men dygnet har 24 timmar, hur mycket jag än önskar mej bonusveckor regelbundet. Att prioritera är det svåraste som finns.

Så det är tur att många frågor ändå går framåt!

Skogsstyrelsen har levererat nya resultat för deras sk. polytaxinventering, som följer upp hur slumpmässigt valda avverkningar är genomförda. Resultatet visar på en försämring i miljöhänsyn jämfört med tidigare.

Som jag ser det har vi ett stort problem här.

Polytax har pågått i säkert 15 år. Nästan alla skogsägare tror att dom gör rätt när dom avverkar, och att de skulle få ett godkänt polytaxresultat. Några som medvetet gör fel finns säkert, men jag tror inte dom är många. Eftersom ingen får någon återkoppling gör man naturligtvis likadant nästa gång man avverkar, eftersom man tror man gjorde rätt förra gången. Här har vi alltså ett systemfel som näst intill omöjliggör att polytaxresultaten kommer att förbättras.

Nån gång ibland händer det att min bil går lite fortare än det står på vägskylten. Men då vet jag om det och kan göra något åt det, och jag kan också fastna i en kontroll och få böta för det. Allt detta är rimligt.

Men om det finns en lag som är så otydlig att inte ens tillsynsmyndigheten Skogsstyrelsen tydligt kan säga vad som är ett lagbrott, samtidigt som skogsägarna är helt övertygade om att de gör bättre ifrån sej än vad lagen kräver, då har vi ett problem. Ett problem som jag tror bara kan lösas av att vi tillsammans besöker ett antal hyggen och diskuterar utifrån vad som är praktiskt möjligt att mäta, kombinerat med vad som är bäst för miljön. Jag tror man måste utgå ganska mycket från vad som är praktiskt att mäta, för ingen vill väl ha en detaljreglering så alla måste göra exakt lika? Det senare skulle miljön förlora mycket på.

Men ett grundkrav tycker jag är att alla får veta om de gjort fel. Hur kan man överhuvudtaget tro att det ska blir nån förbättring om processen inte innehåller något lärande?

Det pågår en skoglig mediadebatt just nu om den s.k. skogskonventionen, som handlar om en gemensam europeisk skogspolitik. Det finns dom som ser den som ett stort hot.

Jag ser det istället som en möjlighet, alltså att förhandla om en all-europeisk (alltså inte EU utan bredare) skogskonvention. Fördelen är att konventionen kan ge oss gemensamma definitioner och kriterier för vad ett hållbart skogsbruk är som underlättar för handel och annan samverkan.

Det ger också en möjlighet att få in flera länder, särskilt Ryssland, i vårt skogliga samarbete. En möjlighet att få fokus på skogsfrågor utgående från brukandet, och inte från handel, energi eller miljö som är fallet nu i EU-samarbetet.

Bara Sverige är emot. Alla andra är för, även om Holland och England vacklar. Då ska man ha i minnet att Holland och England är de länder i EU-samarbetet som brukar ha mest avvikande åsikt mot Sverige i skogliga frågor i EU, helt enkelt för att de importerar mycket trä från sydliga breddgrader och har situationen i Brasilien och Indonesien i fokus när de diskuterar skog.

Jag är rädd att Sverige nu ställer sej så långt från mitten att man inte får vara med och diskutera. Som i CAP.

Skogen är alldeles för viktig för det.