Linda Hedlund

DN:s ledare idag tar upp den välbehövliga översynen, eller preciseringen om man så vill, av allemansrätten. Att vi måste ha någon form av gräns för vad som är kommersiell verksamhet och som inte ingår i allemansrätten. Det är bra. Men det mest anmärkningsvärda (i positiv bemärkelse) i artikeln är att man faktiskt diskuterar utifrån äganderätten och vad markens rättmätiga ägare kan förväntas acceptera på sin mark.

I mediadebatten om naturvård och vad som behöver göras för att värna biologisk mångfald sägs det aldrig att marken har en ägare som också kan ha ett intresse av den. Jo det sägs ibland om ägaren heter SCA eller Sveaskog. Men inte om det är Anna Andersson eller Pelle Persson, kanske bosatta i Stockholm, kanske på sin skogsfastighet. Därför gläds jag åt att läsa en diskuterande text om just ägandet. Det behöver diskuteras i flera sammanhang.

Hela debatten om den svenska modellen i skogen handlar om att bruka eller bevara. Eller att bruka och bevara. För det är ju det senare som var hela tanken med den svenska modellen när det kom till. Då var rådande internationell dogm just att bruka ELLER bevara. Bevara innebar att lämna orörd från mänsklig påverkan, och bruka avsåg att odla så effektivt som möjligt helt utan att tänka på naturvärdena. Att man skulle kombinera detta fanns inte i sinnevärlden. Förutom i Sverige. När jag träffade kollegor från andra länder förstod dom inte vad vi höll på med.

Nu ser bilden annorlunda ut. Många länder har följt efter? Eller kommit på idén själva? Och det pågår en debatt om hur mycket som ska sparas för att det ska kunna räknas som hållbart brukande.

Det är väl bra med debatt. Bara ingen kommer på den tokiga idén att det ska finnas ett svar på frågan. Precis som många tycks tro att det finns ett sätt (det bästa?) att sköta skogen både för produktion och miljö. Just det tror jag inte på. Ett svar. Det är alldeles för många parametrar för att det ska finnas ett svar. Det finns förmodligen ett svar för varje skogsdunge jorden över, och de flesta är olika.

Därför tror jag på mångfald. Ju mer folk gör olika, tillåts göra olika, vågar prova idéer, ju bättre tror jag det blir. Både för brukandet och bevarandet.

Jag läser att allmänhetens tilltro till forskare minskat. Och att det ses som oroande. Jag har varit inne på temat tidigare. Forskare som inte håller sej till sin roll, som går in i politiken. Självklart innebär det att tilltron till forskarna minskar, för då är det ju inte ”objektiv” forskning som redovisas utan tyckande.

Det är bra att forskare har åsikter och vågar dra slutsatser av sina resultat. Men det måste tydliggöras att det är just åsikter utgående från en expertkunskap. Och vi måste alla inse att en forskare som ”tycker” inom sitt ämne säkert har lite mera på fötterna än du och jag, men att det fortfarande är åsikter och inte fakta det handlar om.

Det är upp till dej och mej, att lära oss skilja mellan det ena och det andra, och det utan att förlora tilltron till forskarna när det verkligen handlar om nya ”objektiva” rön!

Nu är det sommar! Det säkraste tecknet är att då kommer dagstidningen på söndagar även på landsbygden på Öland …. Något oklart hur dags för jag tittade faktiskt inte på morgonen (förra söndan kom det ingen). Men när maken vittjade brevlådan frampå dan kunde man i DNs ledare läsa om det ekonomiska vansinne som Botniabanan utgör.

Jag inte låta bli att kommentera att om vi i Stockholm klagar på SJ och SL och tågens tidspassning, så verkar vi ha det rätt bra jämfört med dom som försökte tågpendla in till Umeå i vintras … men detta har jag ju bara på hörsägen ….

Vad gäller Botniabanan så är det symptomatiskt att när man ska göra satsningar som är positiva för miljön så tänker man inte i ekonomiska termer. Miljön är överordnad. På ett sätt är den ju det, för visst är vi helt utlämnade till naturen och dess villkor. Men att inte tänka ekonomi är ändå vansinne. Man kan t ex fundera över vilken miljönytta man fått av att satsa på återvinning, biobränslen, bättre internetuppkoppling … istället.

Men ekonomin är också begränsad. Både ekonomi och miljö begränsar oss, och då måste vi faktiskt optimera båda om vi ska överleva!

Läser om någon som med krystade argument försöker motivera fästingens existensberättigande. Det påminner mej om mina första universitetsår. Det började några tjejer på en kurs under mej som var extrema veganer, och som ständigt kom i allt knasigare diskussioner om t.ex. hur man skulle se på om man råkade äta upp en bladlus med sin sallad. Där handlade inte de moraliska frågorna om att t.ex. inte äta ägg från burhöns utan om att inte kunna döda en mygga.

Om det gick att utrota fästingar tycker jag vi skulle göra det. Med samma rätt som vi tror oss ha utrotat smittkoppor och med samma rätt som jag utgår från att vi skulle utrota malaria om det gick. Om det så skulle leda till att vi fick utrota den myggart som bär malarian. Och även om vi skulle se jorden ”ekologiskt” så är det kanske dessa arter/parasiter/virus som vi skulle vara mest rädda om, för dom har förmågan att hålla den mest hotande arten, människan, i schack ….

Nu har min yngsta dotter tagit studenten. Det känns lite vemodigt, nu har jag inga barn längre. Annars har vi haft ett väldigt trevligt firande, både med och utan henne!

En annan sak som är värd att fira är att svenska regeringen i sista minuten gett upp sin i mitt tycke tokiga position att inte bejaka ett bredare skogssamarbete i Europa. Nästa vecka samlas Europas (ja, Europas, inte bara EU:s!) skogsministrar i Oslo för att bl.a. diskutera möjligheten att förhandla fram en europeisk skogskonvention. Den skulle kunna betyda att vi fick hållbarhetskriterier för skogsbruket som även omfattar andra stora länder än inom EU, t.ex. Ryssland. Vilket är grunden för att vi inte låser in oss i EU-kriterier som inte är gångbara utanför EU och som skulle bli till stort förtret för exportberoende branscher som skogsnäringen. Med den nya svenska hållningen finns det hopp för att vi slipper en sådan inlåsning! Jag hoppas och tror att regeringen lyssnat lite på oss – vilket är väldigt roligt.

Så vill jag hälsa bloggkompisen Marianne Eriksson välkommen tillbaka till LRF-bloggen. Nu får jag lite flås i nacken att skriva oftare igen ….

Jag sitter sen ett år som ledamot av Formas forskarråd. Det kan vara frustrerande, för det känns så viktigt och det är så många olika viljor som ska samsas. Forskningen är definitivt med och skapar vår framtid!

I handlingarna till nästa möte finns en lång lista på avslutade projekt som Formas finansierat. När jag läser den inser jag att det forskas på saker jag inte hade en aaaaning om, även inom fält som jag tycker mej ha hyfsad koll på.

Ett av skälen till att det inte blivit känt att vissa saker beforskas är säkert att det inte gick nåt bra. Att idéen visade sej inte hålla. Men just det är ju ett jätteviktigt resultat, för oss som sitter och ska ta ställning till vad som kan vara värt att satsa på inom ett fält.

Att få veta att ”det här går nog inte”, eller ”det här gick inte, men man skulle kunna pröva att göra så här istället, men det har jag inte pengar till just nu” kan vara minst lika viktigt som att få reda på vad som funkar.

Jag är lite orolig för att det saknas kanaler att kommunicera såna ”negativa” resultat.