Linda Hedlund

Det som hänt i Norge är fruktansvärt. Dessutom kan det hända igen, och det har hänt förut i våra västerländska kulturer, och det höll på att hända i Stockholm för mindre än ett år sedan.

Jag tror bara det finns ett sätt att stoppa denna typ av galna människor, och det är att vi alla ändrar attityd och bryr oss. Inte tittar bort, inte går förbi, inte tycker att man inte ska lägga sej i. Utan har koll på våra grannar och medmänniskor, frågar om allt man inte begriper, lägger sej i och säger ifrån om nåt verkar tokigt.

Då kan vi skapa sociala nätverk som ger en möjlighet att upptäcka galningar i tid. SÄPO har inte en chans. Dessutom skulle världen bli en bättre värld om vi alla tog ansvar för våra medmänniskor.

Men visst skulle det kosta lite, av dej och mej och vår tid.

Jag var nyligen på skogsdag nästan granngårds här på Öland. Södra var medarrangör. Riktigt trevligt och alldeles lagom med folk.

Temat var väl egentligen kulturmiljön, men naturvården hänger ju nära ihop med kulturmiljön. Eller som nån uttryckte det i ett orört bestånd, ”mycket natur men ingen vård”….

Glädjer mej att jag börjar få vatten på min kvarn. Ny forskning säger att rätt utförda hyggen (med lämpliga mängder död ved kvar) är viktiga för många arter, även hotade dito. Men naturvårdarna, som per definition tycks tycka att hyggen är negativa, lyssnar inte på det örat.

Undrar vad som biter mest på folk i allmänhet: slutsatser från forskningen att hyggen även kan ha positiv betydelse för naturvården, eller min tes att hyggen är trevliga för dom öppnar upp och plötsligt ser man hur landskapet verkligen ser ut (för att sen åter få se det växa igen…).

Förmodligen forskningen.

För ska man gilla hyggen för förändringens skull förutsätter väl det att man gillar förändringar. Och vi som gör det lär fortfarande enligt forskningen vara i minoritet – flertalet människor gillar inte förändringar.

Fortsätter debatten om allemansrätten. Det verkar hett.

Vill bara först påpeka att jag tycker grunden i allemansrätten är helt självklar – dvs att man ska få vistas på annans mark så länge man inte gör skada. Och utan att betala för det. Det ifrågasätter jag överhuvudtaget inte!

Men sen kommer vi till äganderätten.

En miljöpartist som gett sej in i debatten ondgör sej över att ”våran” Robert Larsson i ett debattinlägg jämfört skog och trädgårdar. Och där tycker jag kärnan ligger. Vad skiljer ägandet av en skog och en trädgård? Det är ju där nånstans vi måste ta ställning. Om vi inte anser att man även ska få plocka vinbär och tomater i andras trädgårdar.

Grundfrågan blir själva ägandet! Jag tycker man kan jämföra med hus, bilar och handväskor (plånböcker) också. Vad innebär ägandet? Vilka skyldigheter och rättigheter har man, som ägare av en skog, trädgård, bil, pengar …. Och vilka rättigheter har mina medmänniskor till det jag äger?

Jag tycker tolkningen av allemansrätten är solklar (läs mitt förra blogginlägg). Men att debattera allemansrätt utan att klargöra vad som skiljer skogsägandet från trädgårdsägandet eller bilägandet tycker tycker jag leder fel

Tar del av debatten om allemansrätten och känner hur historielösa, eller urbana, vi blivit. Ingen nämner det enkla faktum att när allemansrätten myntades så undantogs allt som DÅ innebar inkomster för markägaren.

Ett talande exempel är att man får plocka bär men inte nötter. Nötter var en monetär tillgång för markägaren, alltså undantogs det. Liksom ved. Man får plocka blommor = örter, men inte ens bryta kvistar av någon vedartad växt. För det kunde användas som brännved = monetär nyttighet för markägaren.

Vitsen med allemansrätten är ju just att man får vistas på annans mark. Men jag är helt övertygad om att hade tredje person kunnat tjäna pengar på att någon vistades på annans mark när allemansrätten grundades hade det inte ingått i allemansrätten.

Vad jag vet så går man till förarbeten och urkunder om något är otydligt när man ska tolka lagar i. Jag tycker tolkningen verkar solklar. Man kikar på vad som var syftet och vad undantagen betydde typ på 1800-talet, och så uppdaterar vi det till 2000-talet – voila! Då får vi en modern allemansrätt som knappast kommer att medge att tredje person tjänar pengar på något som pågår på privat mark.

Perspektiven på semester är olika. Det SMHI uttrycker som ”risk för regn” ser jag som ”hopp om regn”. Jag tycker det är jättetråkigt när all sommargrönska torkar bort. Även om jag som fjordhästägare tycker att betet gärna kan torka lite till …. alla fjordisarna i hagen uppvisar kraftig övervikt just nu … och ändå tycker vi dom går på nästan inget gräs alls.
 
Perspektiven är som sagt olika. Ett av problemen med synen på skogsägaren är synen på ägandet. I vissa kulturer har man traditionellt ansett att mark inte kan ägas, och det är helt klart att många människor har en annan syn på ägande av mark än ägande av en Volvo eller en handväska. Men det är också skillnad på mark och mark. Tomtmark har man mycket större äganderätt till än skogsmark. Nånstans däremellan kommer jordbruksmark.
 
Skillnaden torde ligga i nån form av vildmarksideal. Ju mer hävdad mark desto mera äger ägaren den också. Eller ju större rätt har ägaren att hävda sitt ägande. Skogen anses inte hävdad (eller man anser att den inte ska hävdas) och därför blir ägandet svagare. Vatten och kanske även fjällen ägs i än mindre grad än skogen. Har jag fel? Debatt vore kul.
 

Årets sommarresa gick till Örebro, och SM för fjordhästar. Och en underbar samling människor – hästägare, ryttare, kuskar och rena entusiaster – med patos för denna skandinaviska urhäst som har allt (jag är helt partisk där!).

Det är i hästvärlden jag får min dos av ideellt arbete och föreningsliv. Utesluter inte att dosen kommer att bli hiskeligt stor nästa år när fjordSM anordnas av Kalmar läns fjordhästförening – även om jag formellt tillhör Stockholm-Uppsala är det i sydost jag kan tänka mej att göra en större insats!

I efterdyningarna av Almedalen ser jag debatten om greenwash-företag som spelar på miljötrender men inte lever som dom lär. Och noterar att Greenpeace hängt ut IKEA, som icke miljövänligt för att man är drivande i att bygga externa köpcentra, som ofta ligger på värdefull jordbruksmark. Och tänker mej då att miljövänligheten nog ligger i betraktarens öga. Personligen tycker jag att det är värre att driva utvecklingen från gamla stadskärnor mot externa köpcentra än att t.ex. inte ha koll på råvarukedjan för trävaror. Men jag tror inte alla håller med mej.

Att lägga så mycket krut på att skogsbruk ska vara hållbart samtidigt som man lugnt accepterar att massor av prima mark tas ur prodution – rimmar det?

Almedalen är inte riktigt som vanligt. Det som främst skiljer är VÄDRET. Jag har varit helt inbäddad i kall dimma sedan jag kom hit känns det som, och det är nog bara i Bryssel jag frusit så här mycket i juli tidigare.

Vi har försökt att värma oss i diverse debatter, nu senast tillsammans med WWF, där vi målade upp våra visioner för den svenska skogen.

Det blev naturligtvis många förutsägbara kommentarer, men jag tycker ändå att det har ett stort värde att vi har en dialog, och där vi visar upp familjeskogsbruket och skogsägarna. Det gjorde Jan-Olof Thorstensson och Anna Andersson på ett alldeles lysande sätt. Utgående från sej själva och sin egen skog.

För det är där vi måste hitta dialogen. Skogen får inte vara något opersonligt ”det”. Skogen är någons, denna någon har egna och ofta unika tankar om sin skog. Därför måste dialogen, liksom rådgivning och utbildning, utgå från individer och inte från schablonartade skötselråd, varken om produktion eller naturvård.

Mångfald är bra, och det är lika enfaldigt att säga att man alltid ska spara det eller det som att säga att man alltid ska plantera det eller det, eller gallra si eller så.

Almedalen öppnade med kall dimma på oss sommarklädda ”stockholmare”. Men nu har solen också hittat hit, liksom ”alla andra” i mina politiska nätverk. Almedalen har verkligen blivit en samlingsplats.
 
LRF:s lada i hamnen har också återkommit i ny skepnad, med förbättrade funktioner jämfört med förra året. T.ex. en gärdsgård som inhägnar en yta lämplig för mingel. Och försäljning/ smakprov på gotländska produkter. Hoppas den blir en bra samlingsplats för intressanta människor inför våra skogliga övningar som tar sin början imorgon eftermiddag.
 
Vi kommer att debattera landsbygdsministerns satsning ”Skogsriket” med bl.a. landsbygdsministern själv imorgon 15.15 i LRF:s lada och sen följer mera naturvårdsinriktade diskussioner i samarbete med WWF på onsdag. Det ska bli spännande. De seminarier jag hunnit med hittills har varit välbesökta och med bra diskussioner. Vilket kanske är naturligt med tanke på att alla debattglada människor i opinionsbildningskretsar ändå är här!
 

Borgeby fältdagar var en för mej ny upplevelse, där det bestående intrycket blir stora maskiner. Men där fanns mycket mera. Väldigt seriöst och uppbyggt för lärande och demonstration, och då inte bara maskiner.

Vår egen insats av LRF Skåne var proffsig. Spännande visningar, och jag åker gärna dit igen.

Men varför ”korvkiosker” när man istället kan bjuda in lokala näringsidkare som har tydlig profil i sina råvaror? Varför inte visa resultatet av jordbruket också? Jag gillar visserligen en grillad med bröd eller hamburgare med pomme frites ibland, helt klart, och svensk råvara garanterades – men ändå! Och även om vi som sagt garanterades schysst upphandlade råvaror blev jag lite upprörd av att se lastbilen med stor Servera-logga som servade restaurangtältet …