Linda Hedlund

Läser om våra nya statsråd och de kommentarer som fälls om Centerpartiets miljöpolitik. Att den inte får handla om att driva särintressen för Sveriges bönder.

Jag undrar varför inhemsk matproduktion (eller annan ”grön” produktion) ses som ett särintresse för Sveriges bönder? Är det mera miljövänligt att importera maten och göra naturreservat av vårt land? I min värld handlar medias sätt att vinkla saken som att en ren miljö är viktigare än mat för oss.

Jag delar inte den uppfattningen.

Men inte heller kan jag se att det finns nån motsättning. Men då måste man kanske höja blicken och inte stirra sej blind på kväveskatten. Jag hoppas och tror att vår nya miljöminister står upp för svensk grön produktion, och tydligt markerar att det inte är ett särintresse för Sveriges bönder.

En hållbar mat- och energiproduktion är väl den viktigast miljöfrågan, och här ligger vi i framkant i Sverige. Det ska vi ta vara på och utveckla, inte förhindra!

En syn som jag verkligen hoppas Lena Ek delar!

I regeringens höstbudget aviseras lite mer pengar i stöd till solceller. Bra, även om det är med betoning på lite, för ännu behövs stöd. Man kan inte räkna hem affären utan. I varje fall inte på rimlig avskrivningstid… Men utvecklingen går blixtsnabbt. Min gissning är att det snart kommer att gå att räkna hem affären. Så nu gäller det att hänga med.

Men det betyder inte att inte stödet behövs. För det är viktigt att utvecklingen inte stannar. Efterfrågan är viktig för att tillverkarna ska vidareutveckla!

Så nu undrar jag – finns det verkligen mera pengar i stödet eller är de nya miljonerna redan intecknade av alla dem som det gamla stödet inte räckte till? Törs man investera? Jag är nämligen ägare till ett stort lämpligt svart tak och huset som det sitter på värms huvudsakligen med el. Perfekt läge alltså!

Idag har jag lärt mej att lärk är tyngre än tall. Genom praktisk tillämpning.

Lillhästan och jag började med att släpa ut tall i lagom längder till körväg. Därefter kom en lärk i lika lagom längder. ”Det här går inte matte”, sa lillhästan. ”Det gör det visst det”, sa jag, och då hade hon redan börjat röra sej framåt så att det gick kunde hon inte neka till.

Men halva lärken ligger kvar. Dagens hästar är bara vana att jobba nån timme om dan, sen blir dom trötta. Annat var det förr. Det försöker jag tala om för lillhästan men hennes syn på saken är att då skulle hon vilja jobba långa dagar varje dag så hon vänjer sej …

Den stormfällda tallveden vi släpar ut blir husbehovsved. Lärken tycker dock ägaren är lite syndigt att elda upp. Frågan blev då: vem vill ha en stormfälld lärk (stor) och i så fall till vad?

Halva finns vid bilväg mellan Märsta och Sigtuna, och den andra halvan också så småningom …

Apropå bioenergi så har jag genom erfarenhet också lärt mej att inte uppröras över insändare. Alla har rätt att tycka vad dom vill. Men lite upprörd kan man väl få bli över Skogslands debatt i fredags? ”Biobränsle kräver uppodling vilket minskar fotosyntesen …” Och jag som trodde det var tvärtom. Att odling ökar fotosyntesen. Eller snarare, att allt grönt som växer gör det med hjälp av fotosyntes, som är den ”naturliga” vägen att binda solenergi här på jorden.

Tillbaka i verkligheten efter en helg i ett iskallt ridhus. Dock årets verkliga begivenhet – hingstpremiering och riksutställning för fjordhästar i Vetlanda. Dottern och jag bodde på ett helt ok B&B, hos ett holländskt par som uppenbarligen förälskat sej i den småländska landsbygden. För med fjord-riks i Vetlanda och speedway i Målilla var det rätt fullbokat i Vetlandatrakten – minnesnotering, boka till nästa år redan nu.

Måste erkänna att jag missat helgens nyhetsflöden – det viktiga var ändå unghingstarna och 3-årsstona – men gladde mej åt dagens debatt i DN av Hans Rosling. Har knappast sett en så tydlig slutledning av våra verkliga miljöproblem med en historisk återblick och koppling till den mänskliga populationsstorleken. Tänk om detta kunde vara början på att vi diskuterar utifrån vad vi måste göra för att försörja oss människor utan att föröda den jord vi lever av. Och då t.ex. fokusera på de goda biologiska förutsättningar för produktion som finns i vårt land och hur vi ska bidra till försörjningen ….

Jag läser i Dagens Nyheter om en tidigare Greenpeaceaktivists syn på miljöfrågorna.

Inser att jag hade säkert platsat som Greenpeaceaktivist som ung.

Historien bygger på att när ingen såg miljöfrågorna, då för 40 år sen, behövdes mediafriande aktiviteter för att väcka världen.

Eftersom relativt få människor har djupare kunskaper om miljöfrågor måste man – för att få med så många som möjligt – skapa någon form av religion kring just dessa frågor.

Och jag tolkar historien så att det var när denne Greenpeaceaktivist insåg att de började lyckas med just det som han hoppade av. För att istället börja propagera för t.ex. jord- och skogsbruk som verksamheter som gör den största miljönyttan och verkligen behövs i det hållbara samhället. Han gick från religion till verkligheten med andra ord.

Slutet gott allting gott?

Bara det att religionen kring många miljöfrågor består.

Kanske dags för aktivister av annat slag?

Kan inte riktigt hålla mej från att kommentera diskussionerna efter Föreningen Skogens höstexkursion om att Sverige skulle vara dåligt på naturhänsyn i skogen.

Jämförelser är alltid vanskliga, om man inte har alla parametrar klara för sej. T.ex. använder nästan alla andra länder den internationella skogsmarksdefinitionen, där merparten av de skogsklädda impedimenten (lågproducerande skog) ingår. Om vi räknar så i Sverige så kommer man till rätt höga procentsiffror på skyddad skog. Det intressanta är att vi dessutom gör så officiellt numer, räknar efter den internationella skogsmarksdefinitionen alltså, men det tycks i stort sett alla alltid glömma.

Sen kan jag tänka mej att just Kanada är rätt duktiga på naturhänsyn, dom har spottat upp sej på senare år. Inspirerade av Sverige …

Nu kommer hösten. Maken målar fönster, och det blir lite för kallt inne, dvs han gör det som han lyckats skjuta till in i det sista. Vi tvekade till och med lite innan projektet började förra helgen – kanske är det trots allt för sent och måste sparas till nästa år ….

Ea och jag tvättade hästar i dag. Det var nog sista dan man kan göra det och låta dom ”självtorka” i hagen utan att behöva oroa sej för att dom fryser. En av våra stallkompisar hade för övrigt kommit på samma lysande idé.

Varför skjuter man allt framför sej så länge det bara går? Och när man nu gör det, varför har ingen kommit på nåt sätt att utnyttja denna vår uppenbarligen hopplösa och medfödda egenhet till något positivt?

Ett uppslag för nya idéer till er som jobbar med ledarskap eller effektivisering!