Linda Hedlund

Miljöfrågor är ett svårt område. Det största problemet är alla som tror att det är enkelt. Att det bara är att skydda något. Men så enkelt är det ju inte.

I Sverige, där vi har ett fungerande rättsystem med sanktioner, så går det t ex att skydda en skog. Och den står kvar. Men vad blir avtrycket i miljön för att vi skyddar den skogen? Vad gör vi i stället för att hugga ner den skogen och producera möbler, blöjor och andra intimhygienprodukter och energi (vanligen värme och el) från just den skogen?

Om man gör motsvarande tankeövning i ett land utan fungerande rättssystem blir problemet ännu tydligare. För då kanske inte ens skogen står kvar några år senare. Dessutom finns risken att pengarna använts så att miljöskadan blir än värre, t.ex. genom korruption.

Ungefär denna tankeövning gjorde en person som jag haft förmånen att jobba med innan jag landade på LRF, Reidar Persson. Han var nyligen i tidningen Skogsaktuellt där man skrev om REDD, dvs att rika länder betalar fattiga länder för att stoppa avskogningen.

En god tanke – som förmodligen inte kommer att fungera. Inte om man inte hittar system att bruka skogarna, så att de långsiktigt och regelbundet genererar inkomster. Regelbundet är förmodligen viktigare än långsiktigt, kanske borde man till och med använda ordet snabbt, om det är fattiga människor det handlar om.

Jag var på en inspirationsdag för salix-odlare. Lärorikt och kul! Barnet i mej vaknar av stora häftiga maskiner, men egentligen är det ju mer spännande att höra hur man får affären att gå ihop. För där verkar de flesta vara ense nu – att det är lönsamt att odla salix. Kanske inte hur och när som helst, men å andra sidan – vilken gröda är lönsam hur och när som helst?

Jordbruksverket driver ”antikampanjen” Salix: enkelt, lönsamt, vackert. Det gör man för att svara upp mot den vanligaste kritiken mot salix att det är krångligt, fult och med frågetecken för lönsamheten.

Frågetecknen för lönsamheten tycks alltså vara uträtade. Vackert eller inte får var och en avgöra. Men nog tycker jag att mångfald är vackert, nästan i alla lägen. Dvs att bryta av ett öppet landskap med salix. Mot ån, mot vägen, mot järnvägen kanske. Och skördetekniken – det finns i alla fall olika lösningar och kul maskiner och en optimism kring utvecklingsmöjligheterna.

Intresset är det inget fel på. Soppan som serverades var slut redan innan jag – som dessutom gillar tidig lunch – kom till skott. Så om man tar det som en intressemätare var intresset mycket större än någon vågade hoppas!

Utanför fönstret faller snön tätt. Det är nog första gången denna säsong som jag tittar ut i ett tätt snöfall. Ska ut till lillhästan och hoppas på en galopp i nysnö. Men det är ungefär det enda positiva jag ser med snö. Att rida i den, och det är bara kul så länge det är lössnö. Sen kan det vara …

Ur konsumenternas perspektiv har vintern varit bra så här långt. Uppvärmningskostnaderna ligger på ungefär hälften jämfört med förra året. Superbra för mej som lever ett dyrt och icke miljövänligt liv med dubbelt boende – hus på två ställen. Men i det fallet kan perspektiven vara olika. För den som säljer energi är det kanske inte lika positivt med en mild vinter. Särskilt för pellets och ved, sånt som ofta säljs direkt till konsument, är marknaden svag just nu.

Mina funderingar bottnar i att LRF vill kunna mäta och följa sina insatser på olika områden. Bl a hur vi lyckas med vårt energiarbete. Viktigt och naturligt. Men om man då jämför detta året med förra – så skulle vissa branscher gå klart utför. Och nästa år är ett nytt år… Långa tidsserier skulle hjälpa, men i en bransch där utvecklingen går så fort som i energibranschen just nu känns det också svårt.

Tips på bra mått – någon???

Tänk vad lite som kan göra en glad. Att DN skriver om att skydda skogen, tom med rubrik på förstasidan, och det handlar om att upparbeta Dagmars stormfällen innan virket blir förstört. Och innan skadegörarna sprider sej till den stående skogen. Att riksmedias journalister faktiskt kan ta parti för skogsägarna nån gång!

Jag gissar att det kan vara risk att skadeläget efter Dagmar kan bli betydligt värre än efter Gudrun. I delar av de skogar som påverkats av Dagmar fanns rätt stora angrepp av granbarkborre redan innan stormen. Medan utgångsläget före Gudrun var gott.

Så det gäller att glädjas åt det lilla. Som att storstadsjournalister faktiskt kan se problemet, och ta parti för att skydda skogen mot nåt annat än skogsbruk …

En evig fråga tycks vara försvaret och vindkraften. Jag förstår inte hur det svenska försvaret kan komma undan med argument om att vindkraften stör för flygvapnet. Om inte flygvapnet klarar vindkraftverk, då tycker jag vi lika gärna kan lägga ner försvaret. För vindkraft finns, och kommer att finnas, i Sverige och i andra länder.

Skulle det komma en situation där försvaret verkligen behövs, så vore det ju helt värdelöst om man inte klarar vindkraft. Nu ska vi väl verkligen hoppas att vi inte hamnar i sådana situationer, men ska vi ha ett försvar måste man väl ändå rigga det för att klara en skarp situation?!

Om man nu behöver utbilda piloter där det är lätt att flyga (utan master) så torde det räcka med en enda flygplats för att klara det. Förmodligen är det billigare samhällsekonomiskt att göra som våra grannländer som satsar på vindkraft – att utbilda piloterna utomlands. Vad jag vet skickar inga andra länder piloter till Sverige på utbildning så varför vi skulle avstå bra vindlägen, inkomster och förnybar energi för detta ändamål ter sej för mej obegripligt.

Jag håller fortfarande på att jobba in mej på energiområdet. Har inte kommit så mycket längre än till Sverige än. Det är steg ett. Sen kommer EU. Och sen resten av världen.

När man börjar titta på EU så inser jag att det är nästan bara vi som tänker oss en omställning till fossilfritt. Resten av EU har accepterat målsättningarna med utgångspunkten att det måste gå att avskilja koldioxiden när man förbränner kol. Vilket alltså betyder att man tänker sej att fortsätta använda kol i stora anläggningar där man hoppas att det kommer att löna sej att avskilja koldioxiden och pumpa ner den under jorden igen.

Ungefär så resonerade jag själv om kärnkraft tidigare. Det är klart vi löser tekniken med säker förvaring av avfallet. Tänkte jag i början av 1980-talet. Det är ganska länge sen. Och frågan är inte löst. Jag kan säga att jag är betydligt mera negativ till kärnkraft nu. Men huvudskälet till det är trots allt ekonomi. Givet alla fantastiska nya möjligheter till förnybar energi finns det inte en chans att räkna hem ny kärnkraft ekonomiskt. Särskilt inte om den ska bära alla sina kostnader …

Nytt år nya tag. Ja, men vågar man ens hoppas? Läser dels Land där en av alla våra fantastiska förtroendevalda travesterar på temat ”hur dum får man vara” och att ”såga av den gren man sittar på”. Om att vi minskar vår livsmedelsproduktion i landet och den roll som politiker och andra beslutsfattare har i det. Sårbarhet. Som uppenbarligen inte är värd att beakta i vår globaliserade värld.

Dels noterar jag en av mina favoritkrönikörer i DN som skriver om Sveriges klimatavtryck. Apropå att vi minskar (eller inte!) våra utsläpp i landet men att ingen räknar på vårt faktiska klimatavtryck, dvs inklusive de produkter vi importerar (och som ofta produceras med större klimatpåverkan än motsvarande produkt skulle haft om den producerats i Sverige).

Men inte ens hon tycks våga ta steget fullt ut och säga att vi inte betalar för vårt klimatavtryck. För om vi importerar t.ex. kött till en väsentligt högre klimatkostnad än det vi producerar i landet, det svenska köttet som många konsumenter tycker är för dyrt, då är det väl just det vi gör? Låter andra betala för vårt klimatavtryck. Frihandel i all ära, men vem förlorar? Miljön, klimatet, den svenska företagsamheten?

Det jag önskar mej av 2012 är att vi åtminstone kunde ha en öppen debatt och benämna saker med deras rätta namn!