Linda Hedlund

DN Debatt hade i helgen ett stort uppslag om att rädda det svenska Artprojektet.

Ja, jag stödjer att Artprojektet ska få leva vidare. Det är viktigt att dokumentera det vi har omkring oss i naturen, särskilt som en del av det riskerar att försvinna i en nära framtid. Dock kan jag känna mej tveksam till att prioritera ett bokverk i papper. Intresset för många kryp är nog tämligen begränsat, och att kunna hitta dem digitalt torde räcka. Här finns en slant att spara, även om jag som sagt ser den vetenskapliga delen av projektet som viktigt.

Men det finns saker som gör mej betänksam. Och som nog kan tänkas göra även andra (beslutsfattare?) betänksamma. Det handlar om objektivitet. Vetenskap ska vara objektiv, i varje fall så långt det går.

Därför ska man kanske inte ha en text som denna på sin hemsida (inklippt från Artdatabanken):

”Det industriella skogsbruket präglar nästan all produktiv skogsmark i landet, och bara några enstaka procent är skyddade. Naturskogar och andra skogar med höga naturvärden avverkas i snabb takt, och ersätts med enahanda planteringar, ogästvänliga för folk, djur och växter.”

Inte objektivt. Fullt av värdeladdade ord (och inte ens korrekt). Om forskningen bedrivs i samma anda, ja då kan man gärna lägga ner den! För då är det inte naturvetenskaplig forskning enligt mitt synsätt. Möjligen kulturhistoria …

Självklart måste vi vara väldigt noga med vad vi använder att gödsla åkrarna med. Gödseln får inte innehålla farliga ämnen som kan hamna i maten.

Men var finns kretsloppstänket!?

Här har vi nästan en bokstavlig ”man kan inte både ha kakan och äta upp den”-fråga. Om vi inte ska fylla på med ”fossila” – alltså icke-förnybara – produkter i växtnäringen så måste ju i princip allt som tas från åkern tillbaka dit efter att det gjort sin resa genom livsmedelskedjan, där energin tillvaratagits. Annars får vi aldrig ett hållbart jordbruk. För det enda som egentligen nyproduceras av växterna är just energi, genom fotosyntesen. Allt annat cirkulerar vi.

Det vi måste lösa är frågan hur vi får bort tillräcklig mängd av oönskade ämnen innan vi återför biogödseln på åkern. För i matens kretslopp ackumuleras ämnen som stannar i biogödseln. Vi måste alltså få till bättre och kostnadseffektiva tekniker för att få bort olämpliga ämnen. För annars måste, som jag ser det, alla rester tillbaka i kretsloppet – oavsett om det handlar om stallgödsel, toalettavfall eller annat livsmedelsavfall. Men först är det lämpligt att röta det och ta ut biogasen och därmed ta vara även på den energi vi inte redan ”ätit upp”.

Utan att ha någon bestämd uppfattning om hur länge vi bör jobba så blir jag störd av ensidigheten i debatten om höjd pensionsålder. Vart tog ungdomsarbetslösheten vägen? Personer med utländsk bakgrund som har svårt att komma in på arbetsmarknaden? Personer med funktionshinder som nästan står utanför arbetsmarknaden?

Ärligt talat – ska det bli nåt vettigt tror jag man måste titta ut från det stuprör som för närvarande råkar vara mitt i debatten, annars hittar man inga lösningar som håller hela vägen.

Precis som med skogs- eller jordbruksdebatten. När diskuterades skydd av skogar tillsammans med våra behov av råvaror? Jag har i hela mitt yrkesverksamma liv väntat på att någon ska ta sig an siffor om hur mycket odlad mark, eller kubikmeter timmer, eller vad vi nu ska mäta i, som vi verkligen behöver för att leva på den nivå vi tycker är skälig.

Men det är klart, kan man inte ens se kopplingen mellan arbetslivets båda ändar och ha ett samlat grepp om ungdomar och pensionärer ”to be” så är det väl alldeles för mycket begärt att det ska gå att se nåt samband mellan skydd av skog och mänskliga behov …

Det har blivit lite – och jag vill betona lite – debatt om att medicinsk forskning lämnar Sverige. Jag sitter i Formas forskarråd, utsedd av regeringen som en av fyra representanter för ”avnämare”, och jag funderar ofta på forskningens villkor i Sverige. Det händer rätt ofta att jag inte tycker som de som representerar forskarkåren.

Förutsatt att intelligens eller forskartalang är någorlunda jämt fördelade över jordens befolkning, så kan vi i Sverige inte räkna med att få fram varken fler eller färre forskare per invånare än andra länder. Totalt sett alltså ganska få. Sen kan vi kanske locka hit en del duktiga forskare från andra länder. Men att vi, ett litet land på 9 miljoner invånare, ska kunna hålla internationellt högklassig forskning inom flertalet discipliner, det ser jag därför som inte särskilt sannolikt.

Alltså behöver vi prioritera.

Då kan man välja att utgå från de duktiga forskare som spontant etablerar sig med en forskargrupp, och satsa på dem. Eller man kan aktivt välja att satsa på det som vi anser är viktigt på något sätt.

Det enda behöver ju inte utesluta det andra. Problemet med det andra är att någon måste göra prioriteringarna. Om då forskarkåren och avnämarna är oense, vem gör det?

Har noterat att det skrivits en del om regeringens arbete med att nå noll nettoutsläpp av koldioxid till 2050. Och att jordbruket inte kan minska lika mycket som andra branscher.

Kände att jag måste gå tillbaka till källan, Naturvårdsverkets rapport i ämnet. Där står mycket riktigt att jordbruket inte kan minska sina utsläpp lika mycket som många andra branscher. Men det står också tydligt att om vi ska producera mat så kommer det att bli utsläpp. Matproduktion är nämligen biologiska processer som man inte kan ändra hur som helst. Och ja, det står OM vi ska producera mat. Möjligen menar skribenten om vi ska producera mat i Sverige eller på andra ställen, men det klimatavtryck vi gör genom att importera behandlas också i rapporten.

Däri tror jag kärnan i problemet ligger. Att det finns folk som på allvar diskuterar OM vi ska producera mat. Försörjningstrygghetsfrågorna lyser helt med sin frånvaro.

Vad gör man som värmeälskare när temperaturen går långt under noll? Jo, man åker till Östersund, för där känns det inte lika kallt. Där ska det liksom vara kallt, i varje fall tycker mitt östgötska hjärta det.

Hemkommen efter två fantastiska dagar med vårt regionala energinätverk, eller åtminstone delar av det. För alla som är mera intresserade av livsmedel än energi kan jag säga att vi förutom energi fick väldigt god mat. Jämtland är fantastiskt! Mitt i obygden (i min sydsvenska värld i alla fall) låg ett gårdsmejeri där förutom ost även en fantastisk middagsmeny serverades, som bl a innehöll kantareller som vår värdinna själv plockat.

Energi då?

Jo, det var ju det som var fokus, och mycket diskussion blev det. Och jag förstår dom som är intresserade av andra energislag som tycker att vi i LRF mest pratar vind och biogas. Så blir det lätt, för det är ju där det finns problem! Ju mer problem det blir i en verksamhetsgren desto mer kommer den i fokus.

Problem tenderar att vara självprioriterande, även om det är möjligheter vi vill jobba med. Och självklart finns det möjligheter i vind och biogas också – utan möjligheter inga problem ….