Linda Hedlund

Jag blir lite störd av att läsa Maciej Zarembas svar på kommentarer till hans artiklar – där allt byggs upp kring ett säger ett fall där en person inte fått tillstånd att bedriva hyggesfritt skogsbruk. Och skälet nämns överhuvudtaget ingenstans i artikelserien, nämligen att skogsägaren i fråga vill ta ut mera virke ur skogen än vad som anses rimligt. Dvs han lämnar för lite för att Skogsstyrelsen och skogsvårdslagen ska anse att det fortfarande är en skog. Enligt lagen blir det typ ett kalhygge. Det finns alltså ett skäl, som man kan tycka att naturvården borde bejaka, i detta fallet.
 
Jag tycker att det är rimligt att om man ska bedriva hyggesfritt skogsbruk så ska där finnas en nedre gräns för hur mycket skog det ska stå kvar. Annars öppnar man lagen för det som för några år sedan kallades ”skogsklippare”, dvs människor som avverkade maximalt och sedan lämnade skogen åt sitt öde. För en av idéerna med hyggesfritt är ju att man inte ska behöva plantera eller göra något för att säkra återväxten, utan det ska naturen sköta. Och om vi då inte vill tappa alltför mycket tillväxt till gagn både för landet och skogsägaren så måste man åtminstone utföra ingreppen så att man sörjer för god återväxt.
 
Men det är så med journalistiken – alla väljer att vinkla det efter sina åsikter. Jag fasar för hur mycket dumheter jag tror på inom ämnen jag inte alls känner till – för att jag läst det i tidningen – eller för den delen nu allt oftare på nätet.

Jag var på nationell vindkraftskonferens i Kalmar. LRF var partner i arrangemanget. Trevligt, lärorikt, och fantastiskt väder i vackra Kalmar.
 
Men markägarperspektivet kom oftast bort.
 
Själv deltog jag i en debatt om vindkraft i skogen. Efteråt är jag lite tveksam till vad jag gjorde där. Det handlade inte om skogsägarens förutsättningar att få tjäna pengar, fördelningsmodeller för arrenden eller samägarformer, vägdragningar eller andra markägarnära frågor.

Det handlade nästan uteslutade om höjden på verken. I skogsmark måste vindsnurran mycket högre upp för att fånga vinden än på öppen mark. Alltså behövs högre torn. Med andra lösningar för flygsäkerheten. Och större kranar för att sätta upp verken. Och kanske andra krav för att accepteras i landskapet.
 
En annan session handlade om planering för vindkraft. Där gjordes ingen skillnad mellan markägarna och övrig berörd allmänhet. Och det var inte bara en person som deltog, utan ett kollekivt jämställande mellan markägare och övriga berörda. Tyvärr ett alltför vanligt syndrom vid planering, som inte bara gäller vindkraft. I planering av markanvändning måste den som äger marken få vara med och påverka. Eller är äganderätten till mark helt marginaliserad?
 
Men jag lärde mej mycket, träffade många trevliga människor och gjorde förhoppningsvis några flera uppmärksamma på markägarfrågorna!

Vatten på min kvarn. Så känns det efter att ha skrivit mitt förra inlägg här och sen läsa DNs ledare i söndags. Det är faktiskt en sak om Maciej Zaremba skriver på kultursidorna skrönor eller epos om skogen som står för honom. Det är hans personliga bild som färgats av intryck från människor han valt – tämligen ensidigt enligt min världsbild.

Men det är en helt annan sak när DN på ledarplats okritiskt köper hela Zarembas koncept.
 
Jag hugger på en detalj, men vill först säga att jag skulle kunna välja ungefär en detalj i varannan mening i texten och skriva lika kritiskt.
 
Sexveckorsregeln. Ett utmärkt, obyråkratiskt, regelförenklande (helt i alliansregeringens anda) verktyg som snarare borde användas i andra sammanhang än att som Zaremba klanka på. Att myndigheten, i det här fallet Skogsstyrelsen, har en fast tidsgräns när man måste svara om man har synpunkter på ett företag ger rättssäkerhet för medborgarna. Att inte ha en sådan tidsgräns (vilket gäller merparten tillståndsärenden) ger möjlighet för myndigheter att förhala processer. Jag tänker på alla företagare som vill utöka verksamheten. Jag vet många som får vänta i två år på besked.
 
Nej, en sexveckorsregel (högst) för all tillståndsverksamhet, möjligen med nån ekonomisk gräns uppåt, är i stället att rekommendera. Sex veckor kan för en skogsägare vara väldigt lång tid om man får klart för sej att grannen ska avverka, och dyra maskiner kommer på plats, men man hinner inte nyttja dem för beslut dröjer. En situation som skulle bli mycket vanligare med hyggesfritt skogsbruk, som Zaremba gillar, där man måste gå in mycket oftare med maskiner.

DNs ledarskribent borde ha lyssnat mer på vad Skogsstyrelsen faktiskt menar än vad Zaremba tycker.

DN Debatt berör en viktig fråga som jag tror har stor påverkan på skogsdebatten – nämligen den förändring som pågår i vår nyhetskonsumtion.

Det finns ett allt större utbud av nyheter, och de flesta är tämligen vinklade. Själv brukar jag halvt på skämt halvt på allvar säga att Facebook är min främsta källa för nyheter numera. Jag får i alla fall för det mesta reda på allt först via Facebook!
 
Alla kan välja att läsa nyheter som bekräftar den världsbild man själv har. Och risken är att alltfler gör det. Jag känner en oro för att det kommer att leda till ett alltmer segregerat samhälle. Nu tänker jag i första hand på boende på landet resp i storstan, människor som formar olika subkulturer och väljer att ta till sej information om omvärlden via likasinnade. Som ger helt olika bilder av samma verklighet. Men principen kan säkert gälla för mycket annat, etniska grupper t.ex.
 
Att läsa nyheter skrivna av någon oliktänkande ”på motståndarsidan” hjälper knappast. Då får man bara sina egna fördomar bekräftade. Det som behövs är verkligt neutrala nyheter. Men var finns numera de journalister som kan skriva utan att ta ställning? Kanske blir det för tråkigt, men såna journalister borde få journalist-priser!

Zarembas femte artikel om skog i Dagens Nyheter väcker intressanta frågor. För vem skyddar vi skog? Och vem äger skogen?
 
I Sverige och större delen av Europa har vi en månghundraårig tradition av att mark ägs av privatpersoner. I Norden lite uppluckrat såtillvida att vi har allemansrätt. Stora delar av Europa har inte det, där är marken alltigenom privat. I många andra delar av världen finns inte den traditionen. Där är mark allmän egendom. Något som inom parentes ofta bidrar till problem för ingen tar riktigt ansvar för det ingen riktigt äger.
 
Naturvård är ingen svensk företeelse. Det är en global ide och delar av föreställningen om naturvård kommer från kulturer utan äganderätt, delar från kulturer med äganderätt.
 
När den naturvårdssyn som fortfarande är förhärskande i vårt samhälle grundades under sent 1980-tal var Sverige internationellt en stor u-landsvän, fortfarande i Olof Palmes skugga. Sverige stod bakom många tänkesätt som bottnar i mark som allmän egendom. Samtidigt som man i hela världen bedömt oklara ägandeeförhållanden som ett av de största hoten mot ett hållbart markutnyttjande.
 
Här nånstans skulle jag vilja börja diskussionen. Allemansrätten har varit flitigt debatterad, men vad betyder äganderätten av mark? Var går gränsen för markägarens beslutsrätt? Utan att gå in på paragrafer i skogsvårdslagen eller andra detaljer – hur ser du på det? Får man själv bestämma om man vill hugga ner sin skog eller inte?
 
Och naturvården. Var ska besluten fattas? Hos markägaren, hos de människor som valt att bo och leva i eller nära naturen, eller som nu av de människor som valt att bo i stan och bara nyttja naturen på fritiden eller inte alls.

För med vår syn på demokrati är det stadsborna som bestämmer över landsbygden – dom är så många fler!

Kanske har jag lessnat på att kommentera DN:s skogsskrönor, även om de har många inbjudande teman. Men i gårdagens långa epos fastnade jag för en detalj.
 
Det handlade om gödsel. Gödslet var slam, och andemeningen var att det innehåller allt möjligt. Man får inte lägga det på åkern utan dumpar det i skogen. Det borde istället läggas på tippen.
 
Där ser jag rött. Hur kan man tänka sej att inte återföra det vi människor lämnar ifrån oss i växtkedjan? Med så många människor som vi redan är sätter vi i oss en försvarlig del av jordens produktion, och om vi inte ska ingå i kretsloppet når vi aldrig hållbarhet. Visst, det kommer kanske att kosta lite att få till system som säkrar att biogödseln inte innehåller något skadligt, men det måste göras! Det borde vara en av de högst prioriterade frågorna för att nå ett hållbart samhälle.
 
Problemet är nog precis detsamma som för skogen. Det handlar inte om biologi utan om känslor. Skog är fint och det vi spolar ut i toaletten är äckligt. Så är det bara. Och kring det bygger vi vår värld … inte kring hur vi borde bygga den utifrån den kunskap om hur ett hållbart samhälle skulle kunna se ut som vi trots allt har.
 

Läser fortsatt skogsdebatten i Land och i DN. Det jag verkligen kan sympatisera med är ökad frihet för skogsägaren. Men då får man inte idealisera.

Vi skulle säkert få mera variation i våra skogar med större frihet för skogsägarna att själva bestämma. Men man kan ”hugga sönder” en skog även med ett kontinuerligt skogsbruk, det är ju det skogsvårdslagen är till för att försöka förhindra. Den kan huggas sönder både ur naturvårds- och produktionssynpunkt. Kontinuerligt skogsbruk ger t.ex. regelbunden körning i skogen, vilket kan vara väldigt negativt på vissa marker.
 
Frihet under ansvar för skogsägaren är ett fint begrepp. Ansvaret regleras delvis i lagen för att förhindra för höga uttag, ”rovdrift”, oavsett om det görs genom traditionellt skogsbruk eller ett mera kontinuerligt skogsbruk. Även om ”baggböleriet” ligger en tid bakom oss har det under min aktiva tid varit flera diskussioner om ”skogsklippare” som på olika sätt försökt undgå lagen och maximera virkesuttaget.
 
Men det som stör mej mest är historielösheten. En skog är en skog är en skog. Då tänker man förmodligen på Norrland, även om man är stockholmare. Söder om Dalälven har de flesta skogar (utom de på väldigt mager mark, t.ex. många impediment) inte alltid varit skog. De har varit huggna för brukens energibehov eller uppodlade eller halvöppen betesmark.

För mej som ”sörlänning” är en skog inte alltid något positivt. Många skogar har långt mindre än 100 år på nacken. Dom döljer ett tidigare öppet landskap. Ärligt talat, jag skulle inte ha nåt emot större öppenhet i landskapet både här och där – och framförallt, en större öppenhet i debatten!

Skogsdebatten i DN avspeglar sej i nyhetsinslag på TV. Och då blir det plötsligt helt onyanserat. Bara en part, Naturskyddsföreningen, får komma till tals. Bra journalistik?
 
Jag kan hålla med om att vi kanske passat lite för vissa delar i debatten. Nämligen det faktum att man inte kan äta kakan och ha den kvar. Produktionsskogar blir inte så gamla. Annat än att man kan lämna enstaka träd. Produktion skapar en dynamik i skogen – hyggen, ungskog, äldre skog – och så vidare.
 
Däremot sparas ganska mycket skog, möjligen mindre än i en del andra länder, men det måste alltid ställas mot hur produktionsskogen hanteras. Om produktionsskogen är rena ”plantager” förväntas mera skog lämnas orörd, än om produktionsskogen är som våra skogar oftast är – dvs skogar som många tycker är för fina för att avverkas när de når avverkningsmogen ålder…  
 
Sen finns ett problem till – den sparade skogen är oftast inte så gammal, i alla fall inte i södra Sverige. Stora delar av södra Sverige var nämligen mer eller mindre kalt för bara dryga 100 år sen. Där är gamla skogar ”naturligt” sällsynta.
 
Min slutsats: vi är beroende av skogen för att få de produkter vi behöver i ett hållbart samhälle. I Sverige har vi mycket skog per capita och måste producera mer än vi behöver själva om världen ska vara någorlunda rättvis. För att få balans i diskussionen kan man inte bara diskutera skydd av skog.