Linda Hedlund

garanterat olönsamma betesdjur

Fyller man 200 år ska det firas ordentligt. Flera gånger under året. Denna delen bestod av dels ett framtidsseminarium, som blogg-kollegan Marianne kommenterat. Dels några olika exkursioner, varav en till Hargs bruk. Som har en historia som sträcker sej över många hundra år och där skogen tidigare främst var en energikälla till järnbruket. Nu är skogen mera i fokus för inkomsterna på Harg.

Men det som visas upp är inte i första hand de inkomstbringande verksamheterna, utan bevarandet av kulturmiljöer. Byggnader, och framför allt halvöppen betesmark. Garanterat skog enligt EU:s definitioner, men inte enligt vår svenska traditionella syn. Snarare vackra hagar. Som betas av 100tals kor som enligt presenterade kalkyler går med brakförlust. Och som garanterat skapar livsmiljöer för massor av arter som har svårt att hitta sin plats idag.

Jag blir helt tagen av hur mycket pengar och engagemang enskilda människor kan lägga för att bevara kulturhistoria och i det här fallet också biologisk mångfald. Visst, en del går det att få bidrag för, men långt ifrån allt. Varför lyfter vi inte upp naturvårdens verkliga hjältar bättre?

Jag blir så trött på alla människor som tycks tro att det bara är att mångdubbla jordens mänskliga befolkning, men naturen ska se ut och fungera som den gjorde innan människorna ökade drastiskt i antal. Människan räknas inte in i naturen? För vi bor ju i stan? Är det så folk resonerar? För de flesta vet väl att om vi fördubblar älgstammen, ja då ser skogen inte ut som innan. För att inte tala om hur det går med jordbruket om man fördubblar vildsvinsstammen….

Nu vet jag inte hur mycket antalet människor runt Östersjön ökat de senaste 100-150 åren, men rätt drastiskt torde det ändå vara. Och att då tänka sej att denna ökning ska kunna ske utan att vi måste acceptera en rätt rejäl påverkan på Östersjön tycks mej naivt. Och då importerar vi ändå hälften av maten vi äter i Sverige, låt gå att lite importeras från andra länder runt Östersjön … Men den större mängden importerat kött (om man nu tycker kött har stor miljöpåverkan…) kommer från helt andra delar av världen.

Innan man sätter orealistiska mål för hur mycket vi får påverka Östersjön så skulle jag vilja se en analys av hur mycket vi skulle påverka Östersjön om vi försörjde oss själva med mat och energi i Sverige – ett rätt rimligt mål med tanke på att vi är ett av världens glesast befolkade länder som samtidigt har bland världens bästa odlingsbetingelser. Ett ”rättvist” mål om vi ska tänka globalt borde vara att vi är stora nettoexportörer även av mat …

Funderar lite över hur det kunnat gå så illa att jord- och skogsbruk, gamla basnäringar sen stenåldern, ses som särintressen. Näringar som skapat (nästan) alla de naturvärden som vi uppskattar mest, och som är en förutsättning för vår överlevnad. Hur resonerar människor som talar om arbetstillfällen eller välfärd utan att vår mat har en tung del i diskussionen? Maten borde utgöra en bas för både arbeten och välfärd.

Tanken väcktes av ett kommungruppsmöte i en del av landet där jordbruket och djurhållningen är som tätast. Och finns nära alla, även de som bor i lite större tätorter. Trots det finns samma behov här av att få ut barn för att se var maten kommer ifrån och få klappa levande djur. Om jag hade nån förhoppning om att fjärmandet från våra basnäringar är ett storstadsproblem så har den grusats.

Jag tror att känslan av att ha kommit till något bättre när vi människor lämnade självhushållningen på landet och flyttade till ”stan” för jobb inom industri eller service för sådär 100 år sitter kvar i väggarna i stan. Det är det som måste övervinnas om vi ska få en bättre dialog mellan land och stad.

blir bättre än sin mor?

Glädjer mej åt den debatt om ”GMO” som varit i lantbruksspressen den senaste veckan. Där man sett lite mera nyanserat på avel och förädling. Det är resultatet som räknas, inte vägen dit. Och det sägs rent ut att det som drivit debatten snarare är hur stora företag hanterat sina patent på nya sorter, och inte problem med växtförädlingen i sej. T.ex. fattiga bönder som inte får använda utsäde från patenterade sorter utan att betala, eller att förädlingen syftar till att tåla bekämpningsmedel som därmed ”överanvänds”.

Växtförädlingen har varit en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna försörja jordens befolkning idag. Och fortsatt växtförädling är nödvändig, både för att jordens befolkning kommer att växa ett tag till och för att klara anpassningar till ändrat klimat och andra nya förutsättningar.

Sen kan man ju fråga sej hur det ska gå för Europa om resten av världen går en väg och vi en annan. Det torde bli Europa som blir ”isolerat”. Vill vi det i en globaliserad värld?

ingår inte i köttproduktionen

Vår köttkonsumtion är fortfarande i fokus, och nu syns även en debatt om närproducerat är bra eller dåligt i media. Hela problemet är att problem alltid förenklas. Det finns alltid en massa om och men som gör att allt ”kött” eller allt ”närproducerat” inte kan generaliseras in i en fålla. Att producera kött är enda sättet att ”odla” mat på många marker, som t.ex. många av de strandängar som jag har förmånen att njuta av till vardags. Även om hästarna kanske hjälper till med några strån så skulle dessa marker inte se ut som de gör utan kor och får. Som betar på sommaren och äter den slagna vallen på vintern.

Samma med närodlat. Hur lång transport grödan ”tål” klimatmässigt beror bl.a. av hur mycket energi det gått åt för att producera den. Olika produktionsmetoder använder olika mycket energi. Och ibland blir storskaliga, ”ensartade” odlingssystem väldigt energisnåla, och då kanske det är mera effektivt att producera så och sen transportera produkten. Något vi ska vara glada för om vi med gott samvete t.ex. vill fortsätta dricka kaffe och äta bananer. För om inte klimatförändringen blir väldigt extrem lär vi aldrig hitta närodlat kaffe i Sverige.

Inser att dagens datum är 1 april och att man om man är lika lättlurad som jag måste passa sej ordentligt. Dock kom jag på problemet genom att läsa Staffan Danielssons (riksdagsman c) blogg, om fördelarna med importerade livsmedel. Tydligare än så kan det inte bli. Självklart är det en fördel för miljön om vi i Sverige för att rädda Östersjön planterar gran eller salix i rejält tilltagna zoner runt Östersjön och istället importerar maten. Det kommer att läcka mycket mindre, kanske inte alls. Och på köpet blir det säkert mindre attraktivt att vistas längs Östersjöstränderna, så påverkan från enskilda avlopp och den belastning som turismen utgör kommer också att minska. Om flera svenskar reser utomlands på semester och färre kommer hit minskar vi ju också miljöbelastningen i Sverige..

Sen får vi passa oss för att importera maten från t.ex. Polen eller Danmark. Och istället se till att välja länder längre bort så inte Östersjön blir direkt drabbad av växtnäringsläckage från jordbruket. För Danmark och Polen släpper ut mera per producerat kilo livsmedel än det svenska jordbruket gör … Och, som Staffan så träffande säger, om vi väljer länder tillräckligt långt bort så har vi sämre koll på hur jordbruket bedrivs. Det kan ju rentav vara mycket bättre än vi tror!

välanvänd ....

Om man flyttar söderut förväntar man sej att våren ska komma tidigare. Men denna våren känns nästan som den segaste våren jag upplevt sen den allra första våren jag tillbringade på Öland – 1984 … Då skulle jag göra fältarbetet till mitt examensarbete, vari bl.a. ingick att kolla när vattenödlorna vaknade ur sin vintersömn. Normalt i slutet av mars. Dock inte det året. Det blev till att vänta på våren. Och nu har jag inte kollat, men eftersom allt är fruset är jag övertygad om att vattenödlorna fortfarande sover i år också.

Då väntade en kurskamrat och jag ganska rastlöst på våren. Och vattenödlornas uppvaknande. Jag inser att jag faktiskt är betydligt mindre rastlös nu, även om det börjar klia i fingrarna att få stängsla hagen, fixa i trädgården, och köra med vagn ute … Och blev jag inte avskräckt 1984 så ska jag väl inte bli det nu heller. Våren kommer. Förr eller senare.

Ett säkert vårtecken är alla stämmor. Hade förmånen att få närvara på LRF Sydosts dito, en välbesök och mestadels trevlig tillställning. Och jag kan bara konstatera att det är som det alltid har varit – det som verkligen berör oss och som vi ibland har svårt att samlas kring är djur. Alltid djur. I detta fallet vildsvin.

Läser i DN om att det hittas en hel del rester av bekämpningsmedel i grödor. Finner dock artikeln ganska ointressant eftersom ursprunget på de produkter som kontrollerats inte anges. En tanke med ursprungsmärkning är väl att man ska kunna välja produkter efter t.ex. olika länders kemikalielagstiftning eller djurskyddsregler. Eller tänker jag fel?

För att göra det ännu mera ospännande låter man Naturskyddsföreningen kommentera resultatet. Skulle det gå att hitta någon vars syn på bekämpningsmedelsrester är mera förutsägbar? Om jag påstår att det vore betydligt intressantare att låta LRF kommentera, så kanske en och annan tänker att det är väl lika förutsägbart. Men jag kan inte ens gissa vad LRFs officiella uttalande skulle vara (har inte tjuvkikat på hemsidan så jag vet inte om det är kommenterat) och jag tror dessutom att det skulle kunna variera mellan olika personer som uttalade sej.

Eller varför inte låta någon med intressen i vår alltmer borttynande växtförädling uttala sej. Om hur bristande växtförädling och lagstiftning försenar en utveckling mot effektivare odlingsmetoder och sorter som skulle kunna minska bekämpningsmedelsbehovet. Mycket mera spännande, kanske för spännande …

Vidja Grönkulla ... inte livsmedel

Fick ett uppdrag som gjorde mej lite ställd. Och jag hoppas jag har fel. Jag fick frågan om jag kunde hitta några namn på forskare som skulle kunna tänkas intressanta för en offert på en studie om den framtida livsmedelsförsörjningen i Kalmar län i ett 20-årsperspektiv. Självklart utifrån de gröna näringarnas perspektiv. Vad bör man satsa på i regionen, givet ett helhetstänk som utgår från hur det ser ut nu. Hur ska man tänka kring miljö, energi- och matförsörjning, småskaligt resp. import/export till regionen, arbetstillfällen och samlad nytta för regionen. Med fokus livsmedelsförsörjning.

Det borde väl krylla av forskare som jobbar med så viktiga frågor. Typ det mest väsentliga för vår gemensamma framtid.

Jag har inte hittat en enda. Och om man t.ex. googglar på livsmedelsförsörjning så blir träffarna nästan 100% krisrelaterade. Det verkar inte finnas nåt som heter livsmedelsförsörjning om vi inte drabbas av stormar, elavbrott eller krig.

Så det enda jag hoppas nu är att jag bara har missat nåt viktigt. Att jag får en massa kommentarer med tips om engagerade och bra personer ….

Snön på vägen - mellan stenmurarna. Vallarna snöfria

…eller just nu i alla fall. Snödrivorna är fortfarande gigantiska samtidigt som vallarna är i stort sett snöfria. Och i solen har temeraturen krupit upp så att jag just nu premiärsitter ute med datorn i knäet. Nästan i varmaste laget, fast då är jag välklädd! Kalla nätter gör det ganska behagligt, eller bedrägligt!, torrt i markerna.

Men med våren kommer kanske en sjunkande arbetsmoral. För datorarbete alltså. Jag vill ju röja hagen utanför huset och stängsla så Vidja och fölet kan gå där så fort det blir bete. Mocka vinterhagar börjar kännas som prioriterat arbete, och snart kommer Malins lamm …

Så nu har jag kommit på vad vintern är bra för. Min ekonomi. Tid att jobba. Känns bra att kunna se nån mening med snö.