Linda Hedlund

eller så njuter man helt enkelt av sommaren...

Jag har jobbat i många år med skog och skogsbruk och skogsägare. Människor som inte har så nära relation till skogen själva har ofta en väldigt konstig inställning till skogsbruk. Negativ. Verkar tycka att skogen bara skulle stå där. Saknar känsla för vad som är grundvalarna i ett hållbart samhälle – att nyttja och leva av naturresurserna. Jag tycker det är både tråkigt och konstigt, men kan se att det ändå finns ett mellansteg i förståelsen för att skog måste brukas.

Nu ägnar jag en del av min tid åt jordbruk. Jag har inte skolat om mej. Jag vet väldigt lite om praktiskt jordbruk, men vattenskydd har hamnat på mitt bord. Och då möter jag människor som inte ens tycks förstå att vi behöver mat. Människor som verkar tycka att jordbruk är en miljöskadlig verksamhet som helst borde förbjudas, eller åtminstone åläggas så mycket restriktioner att det knappast finns ekonomiska förutsättningar för verksamheten. Och då förstår jag verkligen ingenting. Är folk så dumma att dom tänker att mat köper man på ICA? Eller tror att det går att producera mat till alla människor som jorden numera hyser utan att påverka miljön?

Jag kanske snarare borde engagera mej  i skolpolitik, för nåt grundläggande måste ha missats. Och det under en lång följd av år.

Jag funderar appropå Naturskyddsföreningens ”tågkampanj” mot svenskt skogsbruk om Naturskyddsföreningens företrädare lever som dom lär och åker tåg? I alla fall kan dom inte ha åkt Kustpilen, för den som åker Kustpilen mellan Kalmar och Linköping kan knappast ha några invändningar mot de vackra bondeskogar som syns utanför fönstren. Mycket löv, varierade skogar, men självklart skötta! Urskogar torde helt lysa med sin frånvaro i de ådalar Kustpilen trafikerar. Där har människor levt och haft sin utkomst bl.a. i skogen i tusentals år. Många små hyggen, ända fram till spåret så det skapar lite utsikt så man faktiskt ser skogen och inte bara trän.

Men det är klart, Kustpilen går ju på diesel så den kanske inte räknas till tåg i en miljöväns värld? Å andra sidan i ett behagligt tempo så man verkligen kan njuta av utsikten. Kan faktiskt rekommenderas, både för den som är intresserad av skog och den mera allmänt natur- och kulturintresserade. Sen säger mej min egen samlade erfarenhet hittills att det blir mycket driftsäkrare och punktligare med diesel än med el, men det är väl också som att svära i kyrkan….

Jag blir väldigt beklämd när jag läser Mariannes salva Svartmålning som metod. Ja, det finns rötägg. Det finns det i alla branscher. Men de allra flesta skogsägare som jag känner brinner för sin skog och vill göra nåt bra av dem. De flesta (men långt ifrån alla!) vill tjäna lite pengar på den också. Men samtidigt sköta den så att den kan lämnas över till nästa generation, gärna lite ”bättre” än nu. Till skillnad från de flesta andra verksamheter i vårt samhälle, med våra politiker i spetsen, där kortsiktig lönsamhet är fokus så tänker de flesta skogsägare långsiktigt, typ i ett 100-års perspektiv.

Dessutom försöker de flesta skogsägare hänga med och ta till sej nya rön och metoder. Inklusive om naturvårdande arbete.

Tänk istället om vi kunde vända på det, och få alla, inklusive politiker, att tänka som skogsägare. Att tänka i ett 100-årsperspektiv. Då skulle vi fixa alla miljö- och klimatproblem på nolltid, tro mej. Så istället för att misstänkliggöras borde bl.a. Naturskyddsföreningen ta skogsägaren som förebild i arbetet för ett hållbart samhälle!

Så har hon då äntligen kommit, min dröm om lycka. Med mycket hög gosfaktor, alldeles lurvig som en teddybjörn. Och ännu så länge snäll och håller sej med mamma även om galoppcirklarna runt omkring redan tredje dan i livet ökat. Fjordhästföl måste höra till det sötaste som finns!

Jag har valt min livsstil för att kunna ha och ha tid att ägna mej åt mina hästar. Hållbart? Ja, ska man börja ifrågasätta det så handlar det om hela vår ”västerländska” livsstil, med resor, husdjur som inte bidrar till kosthållet, fritidshus, slit-och-släng, upplevelser … Kort sagt allt man kan unna sej om man har mera pengar än man behöver för att klara livhanken. Och som i sin tur är en förutsättning för försörjningen för oss alla. Jag har inte hittat nåt hållbart sätt att ifrågasätta grunden får vår ekonomi, och därmed väljer jag att se mina hästar som bidrag till ett öppet landskap … och min livskvalitet.

Och att tillräckligt många vill och väljer att bo på landsbygden så att vi kan få en levande landsbygd – DET är en förutsättning för livsmedelsproduktionen, och även övrig råvaruproduktion – dvs för vår överlevnad!

Fick en länk till en heltokig artikel i ansedda The Economist av omtänksamma kollegor. Läste och har sällan läst nåt med så mycket sakfel i en välrenommerad tidning. Handlar om hur vi i EU eldar upp prima virke i våra värmeverk, och dessutom importerat sådant. Det importerade avser bl.a. de barkborredödade kanadensiska skogarna som inte kan användas till annat än bioenergi. Och i Kanada nyttjas knappt bioenergi för uppvärmning, för gasen är för billig. Om detta står inget utan läsare lämnas att tror att vi importerar och bränner prima kanadensisk skog. Till detta kommer flera andra påståenden i samma klass – helt fel. Tänkte att detta borde besvaras.

Så kom maken hem från ett besök hos sin mor i Västerås, och ställde lite frågor om hur hållbart det är att använda skogsråvara som bioenergi. Han hade läst en kritisk artikel i VLT. Jag nämnde helt appropå den vansinniga texten i The Economist. Ja, det var The Economist dom citerade i VLT, replikerade maken. Ridå.

Hur många läsare av The Economist, och alla andra tidningar som citerar den spektakulära artikeln har någon i sin närhet som kan berätta hur det egentligen är?

Jag läser om Skogsstyrelsens uppföljning av miljömålet Levande skogar, där det konstateras som ett faktum att skogsbruket inte når målet. Men när jag läser texten förstår jag faktiskt inte var skogsbruket missar målet. Att det inte  finns pengar att skydda tillräckligt mycket skog kan knappast skyllas på skogsbruket. De frivilliga avsättningarna är med råge uppnådda. Att alla kulturmiljölämningar inte klaras må delvis vara skogsbrukets fel, men har väldigt lite med miljö och biologisk mångfald att göra. Körskador kan man bli bättre på att undvika, helt klart, men mej veterligen finns ingen målbild för det i miljömålet. Och allt annat, död ved, gammal skog, löv … det som det finns en målbild för, där verkar ju uppföljningen peka på att vi når målen.

Så frågan återstår; vad ska skogsbruket göra för att nå målen? Är det bara slentrian, det har alltid varit så att målen inte ska kunna nås? Eller har jag missat nåt?

Jag glädjer mej åt att läsa att Skogsstyrelsen har kollat sina egna inventeringar av hänsynskrävande skogsbiotoper och funnit att det kan skilja upp till 50% på vilka objekt två olika inventerare hittar. Det är naturligtvis helt fel att glädja sej åt det. Men så mycket skit som jag fick från Skogsstyrelsen när jag jobbade för LRF Skogsägarna och påpekade att det fanns godtycke i inventeringarna så tycker jag att jag har rätt att glädja mej. Vad-var-det-jag-sa, typ …

Dessutom påpekas att det är Skogsstyrelsen som har utvärderat sej själva. Om det hade varit en extern utvärderare kanske resultatet blivit ännu sämre. För även om inte Skogsstyrelsen medvetet försökt påverka utvärderingen så borde väl myndigheten ansträngt sej för att olika tjänstemän ska ha så lika syn som möjligt.

Vore klädsamt om detta togs upp av riksmedia också. När bristerna i skogen (som alltså sannolikt inte finns) påpekats har riksmedia inte varit sena att hänga på. Riksskogstaxeringens siffror visar istället genomgående på förbättringar.

dotter med häst hämtad till mörket för helgfirande

Den enda gången jag ”brukar” summera året är när jag i egenskap av ordförande för skogsavdelningen på KSLA får göra det på KSLAs traditionella decembersammankomst. Men just nu känns det som att det har hänt väldigt mycket det här året.

Jag vågade ta steget att lämna en trygg anställning sen ett helt liv tillbaka och starta eget och flytta till mitt drömboende – mitt i en kohage där det är alldeles mörkt i december. Det var boendet som var det primära. Hade tänkt att visst borde jag kunna få ett jobb i Kalmar? Men när jag tittar mej omkring inser jag att jag är inte ensam om att välja en mörk kohage framför Stockholm. Så man får väl säga att det är tur att det ser ut som att  jag inte kommer att behöva söka jobb i Kalmar.

I skogspolitiken har Maceij Zaremba satt avtryck – även om jag håller med Marianne om att många gjort stora insatser som bör äras. Men kanske har ändå Maceij Zaremba gjort oss en stor tjänst – genom att vända skogsdebatten mot oss människor istället. För jag tror inte det är småkryp och lavar vi vill skydda när vi inte vill att skog ska avverkas. Det är skogen. Det personliga eller drömmen som skogen står för hos de flesta av oss. Och jag tycker alltid debatter blir rakare och ärligare om man nämner saker vid deras rätt namn. Kanske kommer flera att göra det i skogsdebatten framöver!

fastbunden julgran

Nu blåser det igen. Men så länge det inte snöar blir vi inte insnöade, för den gamla snön ”sitter fast” med en rejäl skare. Å andra sidan har vi allt vi behöver för julen så låt det blåsa. Om bara julgranen står kvar. Den har blåst bort två gånger redan, tänkte den skulle klara julen nu …

Blåsa tycks det göra i skogen också. Senast ut (?) Naturskyddsföreningen om skatt på papper, som dels skulle minska pappersförbrukningen och därmed skydda skogen och dels återföras till skogsskydd.

Det är alltid lätt att ta till en skatt. Köttskatt har också diskuterats. Alkohol- och tobaksskatt har vi redan, liksom energiskatter. Varför inte godis, kolhydrater eller fett (beroende på vilken bantingsstrategi man bekänner sej till), eller betong, metaller och andra ickeförnybara produkter?

Ibland håller jag med Finansdepartementet. Punktskatter är krångliga. Men ska vi ha dem så måste vi börja med det minst önskvärda – dvs det icke-förnybara eller det direkt hälsoskadliga, innan skatter på ”allt möjligt” som vi behöver göra mindre av eller är icke önskvärt. Precis som vid upphandling, man kan inte börja med förnybara produkter och låta de icke-förnybara gå fria från kriterier.

God Jul!

Landskap, landskapsbilder och skönhet börjar komma i ropet när man diskuterar skog och skogsskydd. Det är bra tycker jag. Landskap är en mycket bättre utgångspunkt än ”detaljer” i landskapet som enskilda arter eller strukturer. Och skönhet – ja det är väl det som egentligen styr? För handen på hjärtat – det är inte biologisk mångfald, baggar eller lavar som de människor som vill skydda en skog är ute efter. Det är helt enkelt själva skogen man vill ha. Och då spelar det ingen roll om arterna klarar sej i grannskapet om skogen avverkas. Man vill ha skogen kvar ändå.

Problemet med att ta ett landskapsperspektiv är ägarstrukturen. Hur hitta rätt former utan att ”tvinga” markägare till något som gör att staten måste betala. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att få tillräckligt många markägare med på tåget. Att ta ett landskapsperspektiv och se till så att t.ex. skyddsvärda arter alltid har nånstans att vara. Eller att det alltid ska gå att plocka kantareller i närområdet. Och se tilltalande ut. Utan att staten ska behöva betala. Men då måste formerna för ”landskapsskyddet” vara sådana att merparten (lite svinn får man alltid räkna med!) av markägarna är med – av eget intresse.

Särskilt viktigt tror jag är att markägarna har en särställning i en sån dialog. Övriga boende och turister i all ära, men själva ägandet – rådigheten, ansvaret och möljgheten till inkomst - ger en annan sits. Som ett medskick (julklapp!) till miljömålsberedningen…