Grått grått grått. Lera lera lera. Och så lite snö, men jag vet inte om den tillför något. Idag kunde i alla fall Darita och jag ta oss en någorlunda trevlig tur, igår var vi båda överens om att vädret var vidrigt. Framförallt så tycker Darita att när man varit ute en sväng så ska man få gå in i boxen i stället för ut i hagen i regnet. Kan det inte räcka med att man är i hagen en liten stund på morgonen när det regnar?

Mina urbaniserade hästar har lärt mej att inte romantisera vilda djur. Djur är som vi människor (och för övrigt, enligt mitt förmenande, är vi människor djur) och när dom vant sej vid bekvämligheter så vill dom inte vara utan dom. I varje fall inte dom hästar jag haft förmånen att lära känna.

När Darita och jag är ensamma ägnar vi oss inte åt hästhållning enligt instruktionsboken. Jag brukar släppa ut henne ur hagen och sen följer hon med mej upp till stallet. Finns det gräs på vägen får jag övertala henne med t ex en morot för att hon ska följa med. Höet som förvaras ute vet hon att det är förbjudet när man inte blir serverad.

Någon frågade mej om jag inte är rädd att hon ska rymma. Jag förstod knappt frågan. Varför skulle hon rymma? Någon enstaka gång går hon ut ur hagen när gräset är grönare på andra sidan, men då står hon bara där och äter. I hennes värld finns inte tanken att lämna fem serverade mål näringsriktig mat om dan och egen box. Och en matte som ibland är lite jobbig men ibland hittar på rätt kul saker …