Äntligen läser jag klarspråk om vad skogsdebatten i själva verket handlar om. Sveaskogs Herman Sundqvist sätter fingret på problemen med hyggen, varför de ogillas samtidigt som de flesta av oss vill ha öppningar i trädväggen för att kunna njuta av naturen.
 
Jag har alltid varit övertygad om att det utbredda ogillandet av hyggen handlar om vår inneboende rädsla för förändringar. Man vet vad man har men inte vad man får. Huggs en skog ner kommer jag knappast att få uppleva en gammal skog på samma plats igen.
 
Naturligtvis har jag samma reservationer som Herman. Det finns, och framför allt FANNS, massor av hyggen som inte är fina. Men det är inte dem vi pratar om, varken jag eller Herman. Utan om alla vanliga små hyggen, med lagom mycket kvarlämnade träd och utan allvarligare körskador.
 
Vilket påminner mej om en annan fråga som det blev en mycket kortvarig debatt om för en tid sedan. Enligt Skogsstyrelsens statistik hade antalet hyggen ökat drastiskt sen vår nuvarande skogspolitik infördes 1992. Fruktansvärt tyckte vissa en kort tid. Innan sanningen blev uppenbar. Hyggena har helt enkelt blivit mycket mindre. Något som i varje fall inte de som främst ser naturvärdena i skogen borde ha nåt emot.
Hyggesstorleken har inte nödvändigtvis nåt samband med hur mycket virke som tas ut ur skogen. Debatten dog som sagt snabbt. Synd, för det vore intressant att titta lite mera på vad alla mindre hyggen betyder.