Läser fortsatt skogsdebatten i Land och i DN. Det jag verkligen kan sympatisera med är ökad frihet för skogsägaren. Men då får man inte idealisera.

Vi skulle säkert få mera variation i våra skogar med större frihet för skogsägarna att själva bestämma. Men man kan ”hugga sönder” en skog även med ett kontinuerligt skogsbruk, det är ju det skogsvårdslagen är till för att försöka förhindra. Den kan huggas sönder både ur naturvårds- och produktionssynpunkt. Kontinuerligt skogsbruk ger t.ex. regelbunden körning i skogen, vilket kan vara väldigt negativt på vissa marker.
 
Frihet under ansvar för skogsägaren är ett fint begrepp. Ansvaret regleras delvis i lagen för att förhindra för höga uttag, ”rovdrift”, oavsett om det görs genom traditionellt skogsbruk eller ett mera kontinuerligt skogsbruk. Även om ”baggböleriet” ligger en tid bakom oss har det under min aktiva tid varit flera diskussioner om ”skogsklippare” som på olika sätt försökt undgå lagen och maximera virkesuttaget.
 
Men det som stör mej mest är historielösheten. En skog är en skog är en skog. Då tänker man förmodligen på Norrland, även om man är stockholmare. Söder om Dalälven har de flesta skogar (utom de på väldigt mager mark, t.ex. många impediment) inte alltid varit skog. De har varit huggna för brukens energibehov eller uppodlade eller halvöppen betesmark.

För mej som ”sörlänning” är en skog inte alltid något positivt. Många skogar har långt mindre än 100 år på nacken. Dom döljer ett tidigare öppet landskap. Ärligt talat, jag skulle inte ha nåt emot större öppenhet i landskapet både här och där – och framförallt, en större öppenhet i debatten!