Stefan Hellstrand
14 december, 2009
Intressant, synpunkten verkar rimlig, att var och en värnar sitt område, och att man undviker det övergripande ansvaret.
Om Östersjön, utifrån officiella trender användning av proteinfodermedel till nötkreatur 1991-2006 följer att man kan klara ca hälften av merbetinget att minska Östersjöns övergödning med ca 10 miljoner kg kväve inom den s k BSAP, genom att helt enkelt ändra några algoritmer (beräkningsregler) när man gör foderstater till mjölkkor.
Detta innebär på ett djupare plan att åter ta in marginalutbytet och kunskaper om första begränsande faktor (från Liebig, ca 1840) i utfodringsläran till mjölkkor på samma sätt som gällde fram till början av 1990-talet, och som ännu gäller inom växtodlingen i Jordbruksverkets gödslingsråd.
De data och vetenskapliga puiblikationer som finns inom området föreslår att man denna väg kan
Stärka ekonomin mjölkbönder med1,2 miljarder kr, nära 40 öre per kg mjölk;
Minska totala nationella utsläpp av ammoniak, ca 15%, eller 8,4 miljoner kg;
Minska tryck skogar i Brasilien för odling av soja, ca 160 000 ha;
Minska överskott kväve i det svenska jordbruket med 22,8 miljoner kg;
Minska avgång kväve i form av lustgas med 1,8 miljoner kg (stark klimatgas och också uttunnare av ozon);
Minska läckade av kväve till havet med ca 6 miljoner kg;
Stärka global livsmedelssäkerhet med 6,6 miljoner människor;
Minska bidrag växthuseffekt med 112 miljoner ton som engångshändelse, dvs nära två årsutsläpp hela Sverige.
Vissa av dessa vinster är antingen eller; behåller man tropiska skogar kan man binda kol. Odlar man upp dem, kan sojaproteinet istället försörja människor.
För jordbruket och Östersjöns övergödning innebär detta att man med detta skulle kunna ta bort de ca 6 miljoner kg kväve i beting i minskat läckage till hav som nu kostar samhället och jordbruket mest, och istället införa en åtgärd som också stärker lönsamhet för jordbruket.
Tyvärr kan denna möjlighet ej dislkuteras i Sverige, eftersom, min bild, Svensk Mjölk äger normfrågan, och indirekt styr forskningspengar inom området till bl a SLU. Därmed kan ej SLUs forskare inom området bidra med kritik, eftersom de då biter den hand som föder dem. Samt Jordbruksverket i sitt arbete med att minska kväveläckage saknar egen husdjurskompetens, utan köper in den från Svensk Mjölk. Varmed de köper in rådgivningen från den organisation vilkens råd från början skapade problemen, min bedömning.
De som betalar priset för detta är havet och de svenska växtodlingsbönderna, som riskerar att få onödiga, hårda och kostsamma åtgärder ålagda sig.
Om man nyttjade denna möjlighet, skulle svenskt jordbruk spara stora pengar inom mjölkproduktion och inom växtodling, samt bidra med stora hållbarhetsvinster knutna till
Livsmedelsförsörjning;
Areal för bioenergiproduktion;
Klimat;
Övergödning;
Försurning;
som man offensivt kunnat kommunicera.
Nu kan detta ej göras eftersom ingen tar det övergripande ansvaret.
Jag efterlyser detta ansvar inom både näringen och bland myndigheter.
Stefan Helllstrand
