Bengt Eks senaste ledare i tidningen Skogen handlar om hur skogsbruket ser ut för dem som har Internet som främsta informationskälla. Rätt många alltså. Ledaren pekar på hur viktigt det är att ha hemsidor som Google och andra sökverktyg hittar nyckelord på och länkar till. Det som kallas sökordsoptimering. Annars hamnar den som är intresserad av skogsbruk lätt hos Greenpeace eller på udda hemsidor med ägarens uppfattning och bilder. Som i Bengts exempel en skördare som kört ner sej i en våtmark (kan i och för sej vara ganska kul bilder, men säger inget om normalt skogsbruk).

Jag har länge ansett att det viktigaste vi har att göra, om vi vill påverka synen på skogsbruk, är att nå barn och unga. Och hur vi än gör når vi dem inte om inte Google hittar de informativa skogssidorna.

Jag kanske till och med är gammalmodig som använder Google? Mina egna döttrar som jag brukar ha som referens använder Google, men de har ju nått den aktningsvärda åldern av 18 resp 22 år …

Jag har på sistone sett flera ifrågasättanden av möjligheten att påverka med konsumentmakt i media. Tanken är att det i slutändan är plånboken som styr, även om man vet hur man ”borde” agera. Jag betvivlar inte dessa slutsatser, men jag tror ändå det är i människors attityder vi måste landa.

För fungerar inte konsumentkraft, så torde inte politiska beslut i en demokrati fungera heller. Det är samma människor som röstar. Och handlar man med plånboken så tror jag man röstar med den också. Det ser vi ju tydligt. Politiker törs inte fatta de beslut som borde fattas, inför hotet att inte bli omvalda.

Så jag tror egentligen bara vi har två val för ett hållbart samhälle, för konsumentkraft – att vi frivilligt väljer att göra rätt och för det måste mycket klokare och genomtänkta helhetslösningar på ett hållbart samhälle fram.

Eller att styra lite mera som Kina. Jag tänker inte slå vad, men jag tror ändå att Kina kommer att vinna ligan om att först nå ett mera hållbart samhälle. Helt enkelt för att man måste. Och man har kraften att genomföra det.

P.S. Jag tror givetvis stenhårt på demokrati, min poäng är att vi måste hitta bättre vägar framåt, som människor tror på! D.S.

Företrädare för en i mitt tycke extrem naturskyddssyn i skogen har debatterat i Skogsland i senare nummer. Att som dom hävda att bara 2-3 procent av skogsmarken i Sverige är skyddad tycker jag är ett hån mot alla skogsägare, stora som små, som avsätter 5 procent eller mer av sin inkomst orörd, och därtill tar minst 5 procent generell hänsyn.

Nu betvivlar jag i och för sej inte att dessa naturvårdare också sätter av mer än 10 procent av sin egen inkomst till naturvård, allt annat vore väl omöjligt, men det visar ju tydligt att dom är ganska få. För vore dom många torde merparten av den svenska skogsarealen varit uppköpt av naturvårdare och skyddad idag.

All heder åt alla skogsägare som mer eller mindre frivilligt avsätter mer än 10 procent av sin inkomst till naturvård. När ni inte får kredit för detta, trösta er med att dom som klagar är ganska få. Vore dom lika många som ni, sådär 340 000, borde 10 procent av deras årsinkomst under en 10-20 år räckt till att köpa en tillräckligt stor areal skog att skydda i Sverige så kanske t.o.m. dom vore nöjda!

I varje fall med dagens ränteläge….

Jag sitter med i styrgruppen för Artdatabanken. Där sitter människor från Sveriges Lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket och andra verksamheter som ligger Artdatabanken nära – och så Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson och jag från skogsägarrörelsen. För att representera olika sakintressen (utgår jag från!).

Det är i alla fall spännande människor i gänget, och ibland drar diskussionen iväg från ämnet. Som idag.

Jag tror det började med ren information om Artdatabankens årliga konferens, som går av stapeln den 4 maj och har skogstema, med FN:s skogsår 2011 som inspiration. Och fortsatte i att allt, inklusive merparten av all forskning, är värdeladdad, laddad av sakägarens (t.ex. forskarens) åsikter.

Därifrån till hur det urbana kontra det rurala finns som grund till de konflikter vi ser i naturvårdsfrågor idag. Huruvida det är så eller inte kan vara osagt (dock tror jag personligen att det är så).

Intressantare var att höra att Naturhistoriska riksmuseet tänker ägna FN:s skogsår åt att initiera debatter i bl.a. denna fråga. Inbjudan utlovades. DET ser jag fram emot!

Man kan diskutera rimligheten att ur klimatsynpunkt använda torv som energi. Det är självklart en engagerande fråga, men själv är jag mera engagerad i den ägaderättsliga aspekten. Om man äger torvmark, och vill bryta den, då äger man torven – om man tänker använda den som jordförbättring eller stallströ. Om man däremot tänker använda den till energi så gäller koncession, alltså som för mineraler. Vem som helst kan begära koncession för torvbrytning på din eller min mark. Samma torv.

Denna lagändring kom till under den första energikrisen på 70-talet, när staten ville ha kontroll över torvresurserna. Som man får förmoda då sågs som en viktig energikälla för landet. Men så har det ju inte riktigt blivit.

Sedan många år ligger ett förslag från oss på regeringens bord att se över lagstiftningen så att samma torv blir lika behandlad oavsett vad man ska ha den till. Och vår syn är självklart att torven är markägarens oavsett slutanvändning. Men inget händer. En liten fråga? Kanske, så länge inte 70-talsresonemanget blir verklighet.

I vilket fall ska jag vara moderator på en dialog om torv på KSLA idag. Det ska bli spännande.

Jag har aldrig varit socialdemokrat. Men jag säger inte att jag aldrig skulle kunna bli. Det beror ju helt på politiken. För jag tror (s) står inför något omvälvande och nytt.

En tanke jag vill väcka handlar om arbetslinjen. Självklart ska alla kunna arbeta. Men det är väl inte arbetet som är målet? Varför värderar vi i så fall fritid så högt?

Målet måste väl vara att alla (som kan) ska försörja sej själva och helst kunna bidra till samhället. För att bidra till att försörja dem som inte kan försörja sej själva.

Samma sak?

I praktiken är det nog för det mesta det. Men ideologiskt tycker jag det är en stor skillnad. Särskilt om man vill ha väljare utanför den kategori som traditionellt kallat sej arbetare. Det är en kategori som minskar stadigt i vårt samhälle. Fler och fler blir, och måste bli, företagare och entreprenörer och det är mot den andan människor måste utvecklas. För traditionellt känner sej många svenskar som just arbetare. Men den typen av jobb som ”arbetare” vill ha kommer att fortsätta minska!

Och i våra gröna näringar är företagande och entreprenörskap ”norm”!

DN har rapporterat om lobbyisters påverkan på riksdagsledamöter. Jag har inte sett LRF nämnas i sammanhanget. Man kan fundera över om det är bra eller dåligt. Vår självbild är att vi är duktiga i vårt påverkansarbete.

För några veckor sen gick det ett drev mot moderaternas partisekreterare för att ha ”mutats” med resa i samband med ett föredrag. Då pratade jag med en annan riksdagsledamot som jag regelbundet har kontakt med (bl a i min roll som lobbyist). Hon berättade att journalisten i fråga också ringt upp henne och förhört sej om vad hon blivit bjuden på. Hon berättade sanningsenligt att hon blivit bjuden både på Föreningen Skogens höstexkursion och ett trevligt gårdsbesök ordnat av LRF.

Men si det var inte intressant för journalisten ifråga. Varför göra skillnad på företag och organisationer? Organisationerna har ju så mycket mera direkt att vinna av sin påverkan än vad ett företag har. Företaget som bjöd partisekreteraren på resa kan inte haft annat att vinna än möjligen PR av just att hon valde att vara med i deras debatt. En organisation (som vår t ex) däremot har ju direkta fördelar av att riksdagsledamöter lyssnar och lär av vad den har att säga.

Att stå upp för svensk mat eller svenskt familjeskogsbruk tycker jag i och för sej inte är ett särintresse. Jag tycker det är ett samhällsintresse. Men jag ställer mej ändå lite frågande till hur journalisterna värderar sin information, och hur de resonerar i denna i sej väldigt viktiga debatt.

Hur som helst måste det råda total öppenhet i vad som påverkar våra folkvalda!

Jag vet att långsiktiga trender om väder inte har nånting med vädret just nu att göra. Så jag betvivlar inte alls klimateffekten och den globala uppvärmningen. Men lite snöpligt känns det. I min värld är det enda positiva med vädret just nu att det är lite kul att galoppera i lössnö. Och kanske inte bara lite. Annars önskar jag mej lite värme. Gärna snabbt!

Nu börjar det årliga stora klimatmötet igen, i Cancun den här gången. Det skulle vara intressant att veta hur mycket t.ex. de svenska eller nordeuropeiska delegaterna påverkas av att det är extremt kallt hemma (för visst är det extremt kallt!). Jag är övertygad om att de på något sätt gör det. För så är det ju med allt annat. Man vet vad som gäller egentligen, men det påverkar känslorna ytterst lite.

Jag fick nån gång för länge sen lära mej att en människas rädslor i stort sett är omvänt proportionella mot risken att de inträffar. Vi är alltså mest rädda för det mest osannolika, och minst rädda för de verkliga farorna vi utsätter oss för. Som trafiken (eller en ridtur kanske?). Vargar är ju mycket farligare, eller hur? Nåja, kanske inte – men björnar!

Förmodligen är det nån form av självbevarelsedrift. Man kan inte gå och vara rädd för det man ständigt utsätter sej för.

Frågan är då hur det går med klimatet, eller dom andra stora miljöproblemen?! Jag säger det igen – vi har lösningarna. Det är kraften att fatta beslut som saknas.

November är inte min månad.

Normalt så sjunker jag djupare och djupare i leran tills jag börjar undra om hästhagen är bottenlös. I år är det kallt och snö redan. Många tycks gilla det, medan jag nästan saknar leran, om den är priset för plusgrader. Är det nån gång man borde lämna landet så är det i november.

På 90-talet jobbade jag med konventionen om biologisk mångfald. Den som just avslutat sitt partsmöte i Nagoya i Japan och bestämt att 17 procent av landmiljöerna ska skyddas. Partsmötena låg i november på exotiska platser redan på min tid. Jag har varit i Jakarta, Buenos Aires och Nairobi i november. Absolut inget att beklaga sej över. Även om det är regnperiod …

Jag kan förstå entusiasmen över det lyckade mötet i Nagoya. Flera frågor som levde ett intensivt liv redan på 90-talet har fått sin lösning. Men jag har undrat förr vad som menas med att skydda 17 procent. Skydda ”från exploatering” enligt texten från Nagoya. Då undrar vän av ordning är skogsbruk exploatering? Eller jordbruk? Hur kommer andra länder att tolka beslutet? Ska vi jämföra oss med andra så kanske vi ska ha en liknande tolkning också!

LRF Skogsägarna skrev ett brev till landsbygdsministern. Ett ganska hovsamt, på gränsen till tråkigt, påpekande av vikten att Skogsstyrelsen samverkar med skogsnäringen och inte helt lämnar vissa saker till oss. För även om vi gärna tar på oss mycket, och tar del i mycket, så kan vi (tyvärr!!!) inte säga att vi representerar alla skogsägare. Och det är ju viktigt att det finns stöd till dom som inte vill söka det stödet hos oss.

Ibland när vi skriver brev till statsråd eller myndigheter så tar vi aktivt kontakt med media för att försöka få lite uppmärksamhet kring en fråga. Just det här brevet bedömde jag som för tekniskt, inte möjligt att få nån uppmärksamhet kring.

Därför blir jag först rätt irriterad när jag ser en stor rubrik i ATL – Skogsägarna skäller på Skogsstyrelsen – eller nåt sånt. Dessutom var det ju fel. Så trots att nån sa ”all publicitet är bra” kändes det inte bra.

Men sen.

Det har varit massor av skriverier om detta brev, mera korrekta än den första artikeln, och vi har fått mycket beröm från många – inklusive Skogsstyrelsen – för att vi står upp för verksamheter som Skogen i Skolan och Säker Skog.

Sällan har vi lyckats så bra att nå ut med ett budskap!