Valet är över men fortfarande är många frågor om hur landet ska styras oklara. Spännande fortsättning följer …

För oss som jobbar med näringspolitik och skog så kan vi nog, i varje fall tillfälligt, avföra kilometerskatten från agendan. Jag betonar tillfälligt, för kilometerskatt är en fråga som kommit och gått genom åren. Först när den varit död minst fem år tänker jag avskriva den!

Mera oklart känns hur miljömålsfrågorna kommer att hanteras. Här finns rätt olika syn även inom de två blocken, och SD är ju ett helt oskrivet blad i dom frågorna. Nån som hört talas om SD:s miljöpolitik? Håll Sverige rent möjligen…

Det jag hoppas på är att de försök med ökat markägarinflytande över naturvården får fortsätta, och med rätt grogrund så att de kan utvecklas och utökas. Ingen har verkat vara emot.

I övrigt hoppas jag mest på enighet kring en större utvärdering av vad vi uppnått hittills. Någon sådan samlad utvärdering har inte gjorts sedan miljövårdsberedningen 1997. Det har hänt mycket sen dess så det är verkligen på tiden. Vad betyder skyddade områden i relation till vardagshänsynen? Vilken form av skydd lämpar sej bäst för olika organismer/miljöer? Kan man optimera samspelet mellan det brukade landskapet och skyddade områden med storlek/avstånd/antal/omloppstider/skogsbruksmetoder? Det finns ett oändligt antal frågor som vi inte kan svara på. Och sannolikt mycket naturvård och pengar att tjäna på att kunna optimera resurser bättre.

Bläddrade genom det senaste numret av tidningen från Det Stora Statliga Skogsbologet. ”Jämställdhet i fokus” säger den (manlige) vdn i ledaren. Sedan visar tidningens stora blickfångande bilder nästan bara män. Flera av bilderna är dessutom enligt mitt (kvinnliga) synsätt inte så lite ”macho”. Sist kommer en kvinna. I kontorsmiljö.

Funderar på att kontakta den (kvinnliga) informationschefen och höra hur dom tänker. Men då inser jag att det händer i alla fall nånting på jämställdhetsfronten. För jag undrar om inte manliga informationschefer börjar bli lika sällsynta som kvinnliga vdar.

PS Förlåt Sveaskog, men rubriksättningen i ledaren gjorde det oemotståndligt att skriva den här bloggen. Egentligen är jag inte säker på att vi är så himla mycket bättre själva. DS

Har varit i Vetlanda för hingstpremiering och riksutställning för fjordhästar. Nörd? Ja, det är jag väl. Men det är verkligen roligt att titta på alla vackra hästar. Det värsta är att man blir köpsugen – visst vore det kul med en unghäst! Och fjordhästar är fortfarande alldeles för billiga. Men sen ska man ju hålla dom också….

Och så blev det en lillsemester med dottern, för vandrarhemmet var fullbokat så det blev Vetlanda stadshotell och rum med jaccuzzi – kul leksak det där. Dock hotade dom med disco, men dottern och jag var ense om att vi ville sova.

Minns när vi var här för ett år sen. Då gick vi över en vackert öppen mark som jag plötsligt insåg var ett enormt stormfälle efter Gudrun. Nu ser man inte spåren längre. Ungskogen är på god väg. Det ser alldeles normalt ut. Fem år. Längre tid tar det inte. Mannaminnet lär vara ungefär 10 år sägs det. Frågan är om det verkligen är så långt?

Jag har just återvänt från Norge och det årliga nordiska mötet med ledande representanter för våra länders skogsägarrörelser.

Vilken skillnad från mötet för ett år sedan. Nu finns framtidstro igen i alla våra fyra länder, inklusive Island som deltog med en representant. Han berättade att det nu är 700 bönder som arbetar med skogsplantering på Island och att man i år för första gången sålt timmer efter fasta prislistor. För första gången lite inkomster på ansträngningarna! Vilket dock också medförde att staten kanske skulle minska bidragen till plantering något.

Det är alltid givande att träffa nordiska kollegor och utbyta erfarenheter. Vi är både lika och olika. Tillräckligt lika för att kunna enas om näringspolitiken vi vill driva i Bryssel, men tillräckligt olika för att ha många intressanta och lärande samtalsämnen. Den här gången handlade det om skogsförsäkringar där vi har relativt olika lösningar.

När jag började min yrkeskarriär för nu rätt många år sen samverkade vi nordiskt om nästan allting. Nu verkar vi skogsägare höra till dom sista resterna av aktivt givande nordiskt samarbete. Jag tycker det är en stor förlust att inga fler gör som vi skogen: håller fast i en värdefull gemenskap.

I den närbelägna trädgårdsaffären med välkänt firmamärke säljer dom ut trädgårdsmöbler. Vanligt fenomen så här års.

Jag gladde mej väldigt åt en tjusig trägrupp, med tydligt PEFC-märke, där det tydligt angavs att det var äkta norrländsk fura i den. Borde vara ett bra säljargument tycker jag. Och vill man ha dom mörka så finns ju tom miljövänliga metoder att få furan (eller granen) mörk.

Kan man sälja svensk mat måste det väl gå att sälja svensk fura? Eller?

Läser en artikel av en välrenommerad forskare om fågelfaunans förändringar och tänkbara förklaringar till att många arter minskar. Svenskt skogsbruk nämns överhuvudtaget inte som faktor. Tvärtom är flera arter som uppges öka skogsberoende; två hackspettsarter, ringduva och blåmes. Visst, fåglar är speciella för dom kan lätt förflytta sej till önskad miljö. Men samtidigt används dom ofta som signalarter på miljötillstånd.

Tänker på alla genomhuggna skogar som nu nått avverkningsmogen ålder men innehåller så många rödlistade arter att dom anses skyddsvärda. Jag tycker man kan tolka det tvärtom. Nämligen som att om dessa skogar innehåller en massa rödlistade arter så skulle det kunna bero på att arterna hinner hitta tillbaka under en skoglig rotationsperiod. Alltså behöver vi egentligen inte skydda skogar.

Jag säger inte att det är så, bara att det skulle kunna vara så.

Men intresset är minimalt för att undersöka alternativa metoder till passivt bevarande för att nå skogens naturvårdsmål. För de flesta naturvårdare tycks ha en vildmarksromantiskt eller antroposofisk hållning som går ut på att spara skogen som den är, inte att hitta effektiva sätt att nå målen om att bevara biologisk mångfald.

Alla ni forskare och andra som tänker framåt och ser möjligheter och inte tänker bakåt och vill bevara ett museum, jag vet att ni finns, kan ni inte höja er röst!

Bland det mera spännande på jobbet just nu är alla anställningsintervjuer. Och inte bara intervjuerna i sej, utan att vi ska välja ut så många nya att anställa. Som ska passa in och trivas här, men samtidigt som vi ska ge nya spännande perspektiv och ny kompetens.

Intresset för våra tjänster har varit mycket stort, och det är jätteroligt. Men det gör det ännu mera pirrigt att sätta ner foten och välja. För mej handlar det om att känna sej trygg i att göra ett val, och kunna motivera det för sej själv och andra, även om man får kritik. Dels måste jag ju kanske direkt tala med andra som inte fått jobbet, och dels så har kollegor, och i vårt fall även förtroendevalda, kanske synpunkter på de val man gör.

För mej handlar det också om respekt för alla dem som lagt kraft och energi på en ansökan, respekt för alla dem som verkligen vill jobba här men som inte kommer att få plats. Då är det viktigaste att kunna motivera sina ställningstaganden för sej själv, för det är människor vi talar om, individer, och det blir inte alltid riktigt som man tänkt sej, även om det kan bli bra ändå!

Har varit på Föreningen Skogens höstexkursion. En årlig begivenhet som i år hade den lilla extra knorren att vi åkte inlandsbanan mellan Östersund och Vilhelmina och stannade och klev av tåget ”mitt i skogen”. Helt klart ett udda sätt att bedriva skogsexkursion och mycket bra reklam för inlandsbanan. För det funkade bra!

Middagen första kvällen med underhållning av Patrik’s Kombo som bl a spelade Lena Ph:s ”Det gör ont” som Lasse Stefanzs …. Läs en gång till långsamt om du inte hängde med … det var en höjdare! Fast vi som satt nära var lätt lomhörda efteråt. Varför ska det spelas så högt? Mina döttrar har öronproppar på konserter.

Själva exkursionen då. Många olika frågor debatterades. 180 deltagare begränsar dock debatten något. Roligast var nog att det var vältaliga politiker från alla sju riksdagspartier närvarande. Och det blev förvånansvärt mycket debatt. Även om varken skogs- eller miljöfrågorna varit stora i valrörelsen hittills tycker jag man tydligare än vanligt kan se skillnaden för skogsägaren av de olika potentiella alternativen efter valet. Men visst är det tråkigt att det i praktiken bara finns två alternativ! Tänk om man istället hade sju alternativ och det fanns en öppenhet i vilka som skulle bilda regering efter valet.

Jag har just kommit hem från det underbara Sånga-Säby efter att ha varit med på ”kick-off” för LRFs nya organisation.

Det var ett jättebra program som slutade med höjdaren att få lyssna på några av våra företagare i dom gröna näringarna som berättade framgångssagor (mest). Sånt ger energi!

Som vanligt var det mycket god mat och väldigt trevlig samvaro, även om jag tyvärr missade dansen eftersom jag totalt förlorade rösten. Det går väl att dansa även med tappad röst, men dans kräver ändå ett visst mått av konversation…

Däremot var middagskonversationen mycket spännande så länge rösten hängde med. Vi pratade bland annat om naturvård i skogen, och jag insåg snart att vi måste kommunicera vår syn på skog och markavsättningar mycket bättre. Med mer kunskaper är det lättare att förstå alla de skogsägare som är så djupt engagerade i dessa frågor.

Just nu känns det viktigt att slå fast att i våra nordliga län är riksdagens mål för areal skyddad skog uppnått. Ytterligare skyddad mark där får bara avsättas i samförstånd med markägaren. I söder däremot måste vi acceptera att ytterligare mark skyddas.

Den viktiga frågan för oss blir då hur man ska kunna ”flytta” den mark Sveaskog avsatt söderut. Dvs hur man kan få till markbyten så att de i södra Sverige kan få ersättningsmark vid permanent intrång via den mark Sveaskog äger men som främst finns i norr.

Mitt på min morgonlöprunda avverkas det för fullt. Och nu talar vi väldigt tätortsnära även om jag bor några mil från city, områden där massor av ”stockholmare” rör sej dagligen i en liten flik av natur mellan Märsta, Sigtuna och Mälaren. Till och med en tidig söndagsmorgon slipper jag känna mej ensam.

Det ser riktigt snyggt ut. Men tidigare när det avverkats så tätortnära i kommunen så har det stått stora skyltar som talat om vad man gör. Nu mötte jag en skotare som gav sej rakt ut i geografin, som sagt söndagsmorgon. Antar att den tänkte fortsätta jobba och därmed synas av många flanörer.

Bärigheten är bra men det har regnat så visst syns det där den går fram. Det syns ganska mycket.

Jag tycker inte man ska skydda stockholmarna (eller andra tätortsbor) från skogsbruk. Tvärtom. Det ska visas upp. Men för den som inte har en aning om vad som pågår kan det se ganska dramatiskt ut, och kanske orsaka rubriker som den jag såg för några år sedan. ”Skogsskövling på Järvafältet.” Det var precis som detta, en helt vanlig avverkning, ganska snyggt gjord.

Ett par skyltar runtom som berättar vad som pågår kostar så lite. Och kanske leder det till att några fler urbana människor förstår att skogsbruk inte är det stora hotet mot naturen.