Kanske har jag lessnat på att kommentera DN:s skogsskrönor, även om de har många inbjudande teman. Men i gårdagens långa epos fastnade jag för en detalj.
 
Det handlade om gödsel. Gödslet var slam, och andemeningen var att det innehåller allt möjligt. Man får inte lägga det på åkern utan dumpar det i skogen. Det borde istället läggas på tippen.
 
Där ser jag rött. Hur kan man tänka sej att inte återföra det vi människor lämnar ifrån oss i växtkedjan? Med så många människor som vi redan är sätter vi i oss en försvarlig del av jordens produktion, och om vi inte ska ingå i kretsloppet når vi aldrig hållbarhet. Visst, det kommer kanske att kosta lite att få till system som säkrar att biogödseln inte innehåller något skadligt, men det måste göras! Det borde vara en av de högst prioriterade frågorna för att nå ett hållbart samhälle.
 
Problemet är nog precis detsamma som för skogen. Det handlar inte om biologi utan om känslor. Skog är fint och det vi spolar ut i toaletten är äckligt. Så är det bara. Och kring det bygger vi vår värld … inte kring hur vi borde bygga den utifrån den kunskap om hur ett hållbart samhälle skulle kunna se ut som vi trots allt har.