Linda Hedlund

Jag kan inte låta bli att ta upp ämnet allemansrätten igen. Jag frågar mej varför vi är så rädda för att diskutera historiska aspekter? Normalt vid lagtolkning så brukar man vad jag förstår gå tillbaka till gamla förarbeten och källor för att se hur det var tänkt från början.

Vad gäller allemansrätten så var det ett kristallklart tänk från början. Det handlade om att alla fick tillträde till det som inte hade någon ekonomisk betydelse för markägaren. Därför ingår bär- och svampplockning i allemansrätten, men inte nötter som hade ett större ekonomiskt värde. Och inte jakt. T.ex.

I det perspektivet känner jag mej helt övertygad om att hade det funnits möjligheter för markägaren att tjäna pengar på kommersiell bärplockning hade inte heller det ingått. Men det fanns det inte. Turism fanns överhuvudtaget inte.

I dagsläget skulle man kanske kunna tänka sej att låta även nötplockning ingå i allemansrätten. Istället tror jag många vill undanta bl.a. tryffel från svampplockning … Kanske t o m att man skulle få kunna bryta kvistar av t.ex. björk som påskris. Men däremot inte ta betalt för grupper som vistas på annans mark, oavsett vad de sysslar med.

Fortsätter debatten om allemansrätten. Det verkar hett.

Vill bara först påpeka att jag tycker grunden i allemansrätten är helt självklar – dvs att man ska få vistas på annans mark så länge man inte gör skada. Och utan att betala för det. Det ifrågasätter jag överhuvudtaget inte!

Men sen kommer vi till äganderätten.

En miljöpartist som gett sej in i debatten ondgör sej över att ”våran” Robert Larsson i ett debattinlägg jämfört skog och trädgårdar. Och där tycker jag kärnan ligger. Vad skiljer ägandet av en skog och en trädgård? Det är ju där nånstans vi måste ta ställning. Om vi inte anser att man även ska få plocka vinbär och tomater i andras trädgårdar.

Grundfrågan blir själva ägandet! Jag tycker man kan jämföra med hus, bilar och handväskor (plånböcker) också. Vad innebär ägandet? Vilka skyldigheter och rättigheter har man, som ägare av en skog, trädgård, bil, pengar …. Och vilka rättigheter har mina medmänniskor till det jag äger?

Jag tycker tolkningen av allemansrätten är solklar (läs mitt förra blogginlägg). Men att debattera allemansrätt utan att klargöra vad som skiljer skogsägandet från trädgårdsägandet eller bilägandet tycker tycker jag leder fel

Tar del av debatten om allemansrätten och känner hur historielösa, eller urbana, vi blivit. Ingen nämner det enkla faktum att när allemansrätten myntades så undantogs allt som DÅ innebar inkomster för markägaren.

Ett talande exempel är att man får plocka bär men inte nötter. Nötter var en monetär tillgång för markägaren, alltså undantogs det. Liksom ved. Man får plocka blommor = örter, men inte ens bryta kvistar av någon vedartad växt. För det kunde användas som brännved = monetär nyttighet för markägaren.

Vitsen med allemansrätten är ju just att man får vistas på annans mark. Men jag är helt övertygad om att hade tredje person kunnat tjäna pengar på att någon vistades på annans mark när allemansrätten grundades hade det inte ingått i allemansrätten.

Vad jag vet så går man till förarbeten och urkunder om något är otydligt när man ska tolka lagar i. Jag tycker tolkningen verkar solklar. Man kikar på vad som var syftet och vad undantagen betydde typ på 1800-talet, och så uppdaterar vi det till 2000-talet – voila! Då får vi en modern allemansrätt som knappast kommer att medge att tredje person tjänar pengar på något som pågår på privat mark.

DN:s ledare idag tar upp den välbehövliga översynen, eller preciseringen om man så vill, av allemansrätten. Att vi måste ha någon form av gräns för vad som är kommersiell verksamhet och som inte ingår i allemansrätten. Det är bra. Men det mest anmärkningsvärda (i positiv bemärkelse) i artikeln är att man faktiskt diskuterar utifrån äganderätten och vad markens rättmätiga ägare kan förväntas acceptera på sin mark.

I mediadebatten om naturvård och vad som behöver göras för att värna biologisk mångfald sägs det aldrig att marken har en ägare som också kan ha ett intresse av den. Jo det sägs ibland om ägaren heter SCA eller Sveaskog. Men inte om det är Anna Andersson eller Pelle Persson, kanske bosatta i Stockholm, kanske på sin skogsfastighet. Därför gläds jag åt att läsa en diskuterande text om just ägandet. Det behöver diskuteras i flera sammanhang.