Linda Hedlund

Almedalen är en riktigt häftig företeelse. I vilket land kan man gå omkring på en liten yta och garanterat träffa riksdagsledamöter och med lite tur ett statsråd, och till och med kunna växla några ord med dem? Var har man 1800 seminarier, de flesta av hög kvalitet, att välja och vraka mellan under en vecka inom alla upptänkliga ämnen?

Jag är förvånad att inte flera tar chansen att helt enkelt vidareutbilda eller utveckla sej själva gratis under en vecka. Under trevliga former och med möjlighet till massor av stimulerande debatter med kända och okända människor.

Allt gratis. För som nån sa, sporten är att dessutom inte behöva öppna plånboken utan att äta och dricka gratis …. Utom boendet. Det kostar och måste bokas långt i förväg. Men om man kan tänka sej att bo en bit utanför Visby är det ”normala” sommarpriser.

Med några års erfarenhet av företeelsen Almedalen tycker jag dessutom att det har blivit seriösare och bättre. Mera sakfrågor och mindre partipolitik. Mera kunskap och fakta och mindre påhopp och spektakulära utspel. Helt enkelt en väl använd vecka. Professionellt eller för en aktiv semester!

Eller mat och skog. Två debatter i LRF:s lada i Almedalen idag. Skillnad som natt och dag. På en relativ skala är vi helt eniga med Naturskyddsföreningen när det gäller mat (och jordbruk). Obs på en relativ skala. Det betyder inte att vi är eniga i allt. Det hettade till en stund mellan vår ordförande och Naturskyddsföreningens generalsekreterare.

När det gäller skog är vi på total kollisionskurs.

Jag förstår egentligen inte vad som är den stora skillnaden. Det borde vara lika mycket känslor inblandade i mat, lika mycket tyckande, lika mycket ovetenskap till följd av just känslor och tyckande.

Den enda skillnad jag ser är att skog jämförs mot nån form av ”naturtillstånd”. Som som jag ser det inte finns, för människan är en del av naturen. Och har dessutom ”danat” skogen ganska exakt lika länge som jordbruk har bedrivits. Medan i mat/jordbruksfrågan går det inte att ta bort människan. Och det är uppenbart för alla att vi inte klarar oss utan mat. Men utan skogsbruk kan vi klara oss så länge vi tär på de ändliga ”fossila” resurserna?

Almedalen fortsätter med mera biogas – idag i LRF:s lada – trångt, trevligt, lärorikt och med lagom het och seriös debatt.
 
Det är mera än vad man kan säga om det jag hört av skogsdebatten hittills. Jag blir så upprörd när människor envisas med att dra argument som dom själva vet inte är sanna. Även om någon tycker att sådana argument är sanna ”utifrån sin egen världsbild” så tycker jag det hör till god ton att medge att det finns andra synsätt.

Och det jag menar är polytaxinventeringen – igen. Att tjurskalligt hålla fast vid att en tredjedel av avverkningarna inte når upp till lagens krav är inte seriöst. Att säga det som ett faktum är inget annat än en medveten lögn, alldeles oavsett om man själv TYCKER att en tredjedel av slutavverkningsytorna är ”underkända”.
 
När sedan samma person fortsätter med att biologisk mångfald är en förutsättning för överlevnad (säkert helt sant) men ger begreppet innebörden att alla arter behövs för fungerande ekosystem. Därtill en person som presenterar sej som biolog. Då blir jag riktigt upprörd. All forskning visar motsatsen – att alla arter inte behövs. Allt har inte en ”funktion”. Däremot kan det ofta vara svårt att bedöma vad som behövs och vad som inte behövs. Men det är en annan sak.
 
Att Naturskyddsföreningen tycks ha tolkningsföreträde när det gäller vad folk i allmänhet och storstadsbor i synnerhet tror om naturbruk är beklagligt när dom konsekvent kör med medvetna osanningar.

Almedalen – verkar bara bli större och större. Och ett perfekt tillfälle för den som vill ha gratis vidareutbildning. Det enda som kostar är boendet – som är dyrt den här veckan…
 
Jag började dagen med Kairo Futures frukostseminarium om Sveriges förutsättningar för tillväxt, med mycket diskussioner om stad och land. Konkurrens eller samarbete. Landsbygden som närande eller tärande och staden som närande eller tärande. Jag gillar att frågan kommer mera i centrum, särskilt när det gäller transporterna.
 
För även dagens fortsättning, med bl.a. vårt eget biogasseminarium tillsammans med Eon och Volkswagen, belyste just stad – land. Då i förutsättningarna för mobilitet. Var behövs bilen, och biogasen, bäst?
 
Vad betyder en fossiloberoende fordonsflotta? Helt klart är att det inte finns en lösning, utan flera. Biogas är en dellösning. Men som någon så klokt sa; om man sätter upp ett långsiktigt mål blir det mycket lättare att se vilka steg som behöver tas på vägen, och vilka konsekvenser de får. Biogasen behöver helt klart en puff, men ännu viktigare är de långsiktiga politiska målen, och att de blir vassare.

Almedalen är inte riktigt som vanligt. Det som främst skiljer är VÄDRET. Jag har varit helt inbäddad i kall dimma sedan jag kom hit känns det som, och det är nog bara i Bryssel jag frusit så här mycket i juli tidigare.

Vi har försökt att värma oss i diverse debatter, nu senast tillsammans med WWF, där vi målade upp våra visioner för den svenska skogen.

Det blev naturligtvis många förutsägbara kommentarer, men jag tycker ändå att det har ett stort värde att vi har en dialog, och där vi visar upp familjeskogsbruket och skogsägarna. Det gjorde Jan-Olof Thorstensson och Anna Andersson på ett alldeles lysande sätt. Utgående från sej själva och sin egen skog.

För det är där vi måste hitta dialogen. Skogen får inte vara något opersonligt ”det”. Skogen är någons, denna någon har egna och ofta unika tankar om sin skog. Därför måste dialogen, liksom rådgivning och utbildning, utgå från individer och inte från schablonartade skötselråd, varken om produktion eller naturvård.

Mångfald är bra, och det är lika enfaldigt att säga att man alltid ska spara det eller det som att säga att man alltid ska plantera det eller det, eller gallra si eller så.

Har varit på matseminarier i Almedalen. Man måste ju se lite mera än skog!

Det första som slår mej är hur svårt det verkar vara att hålla isär olika frågor, som faktiskt inte nödvändigtvis hänger ihop. Som t.ex. god och hälsosam mat resp. miljö- eller klimatnytta. Eller djurskydd resp. klimatnytta resp. biologisk mångfald. Biologisk mångfald och klimatnytta kanske t.o.m. motverkar varann.

För jag tror, skogen i all ära, att det största hotet mot biologisk mångfald i Sverige är att vi äter för lite av svenskt nöt- och lammkött. Eller så har vi inte betalningsvilja. Tappar vi betesmarkerna och vallproduktionen för vinterfoder till köttdjur och får så tappar vi också väldigt många arter och uppskattade naturmiljöer.

Det andra är det där med offentlig upphandling av mat. Jag lever i tron att man ställer rätt höga krav när man upphandlar byggnation, vägar, bilar m.m. och det är inte alls alltid som det billigaste alternativet vinner. Miljöstyrningsrådet vill ha strikta offentliga upphandlingsregeler för produkter från skogen.

Men maten då, som sammantaget säkert har större påverkan på både miljö, klimat och vår hälsa än allt det andra tillsammans?! Att man överhuvudtaget kan tillåta att offentliga institutioner får köpa kött som producerats med sämre djurskydd än det som är lagstadgat i Sverige, det övergår faktiskt mitt förstånd.

Ett varmt och soligt Almedalen. LRFs fina lada vid hamnen har gjort det extra trevligt att vara här. En tydlig mötesplats för alla LRFare som också lockade många besökare med utställning och levande djur. Och alla engagerade gotlänningar som bidrog till trevlig stämning förutom allt jobb som dom la ner.

Vi hade ett skogsseminarium, ”Skogen – klotets möjlighet”. Där visades på allt nytt som redan är på gång eller som ligger färdigt att använda vedråvaran till. Det är mycket. Vår duktiga moderator jobbade hårt på att få deltagarna att prioritera vad som är viktigast att använda skogen till, för alla var överens om att skogen knappast kommer att räcka till allt. Men där tog det stopp. Det enda som fick någon form av samsyn var att man inte bör elda upp råvara som kan användas till annat direkt. Då är det effektivare att först använda den till annat och sen låta den bli energi. För energivärdet finns ju kvar.

Själv är jag lite inne på att förorda träfiber till kläder. Dagen till ära var jag klädd i viskos. Det finns flera andra kommersiella träfibrer för textil, men svårt att hitta kläder i vanliga butiker. En av föredragshållarna var angelägen att hitta en fiber med den rätta bomullskänslan. För nog är träfiber bra mycket miljövänligare än bomull. Bomull är en värsting både när det gäller åtgång av bekämpningsmedel och vatten.

Och om vi nu ska ha en debatt om vi ska odla mat eller energi på åkermarken, så är jag övertygad om att mycket bra odlingsmark skulle frigöras om vi klädde oss i träfiber istället för bomull!

Vi exponerade oss väl i Almedalsveckan och för min del slutade den med att vi presenterade ”förnybart.nu”. Även om vi inte är överens med Naturskyddsföreningen om varje detalj så är vi faktiskt överens om huvuddragen – och att det går! Det senare tror jag själv stenhårt på – att det går! Flytande drivmedel kanske tar lite längre tid, men även det kommer att gå.

Att värma upp bostäder och andra lokaler med fossila bränslen anser vi i Sverige redan nu vara helt onödigt. Att generera el med fossila bränslen borde vara lika onödigt. Ändå kommer merparten av elen i ett globalt perspektiv från kolkraft. Och jag läser i utlandsnyheterna att Världsbanken satsar hur många miljoner som helst på att modernisera indiska kolkraftverk.

Det är lika ”lätt” att göra el av biobränslen som att göra värme. Varför satsar man inte på biobränsleeldade kraftverk istället för på koleldade?

Jag ser ett problem för Sverige här. Vår el är ”ren” ur klimatsynpunkt, så i vårt land kan vi glatt använda el, t.ex. elbilar, och känna oss klimatvänliga: Men i de flesta andra länder kan man inte göra det. Där är elen en av de största klimatbovarna. Och hur kommer teknikutvecklingen att gå då? För vi är ett för litet land för att driva utvecklingen själva.

Alltså – vår viktigaste uppgift kanske är att missionera för el baserad på biobränslen eller vind, eller …???”

Almedalen - fullt med folk. ”Alla” som jag brukar ha med att göra i näringspolitiska sammanhang är här. Att gå på gatan och prata i telefon var helt fel – då missade jag flera spontana möten.

Almedalen tycks bli större och större. Konkurrensen om åhörarna på aktiviteterna är stenhård. Vi hade fullt hus på dagens två seminarier – må vara att det ena hade draghjälp av Maud Olofsson, men i alla fall. Med rådande konkurrens (över 1000 aktiviteter under veckan!) tycker jag vi har all anledning att vara stolta över vad vi gör.

Jag deltog även i Skogsindustriernas klimatseminarium – i ett spektakulärt trähus i hamnen. Jag vet att några misslyckades med att hitta dit, men det var ändå nästan bara hälften så många som på våra seminarier. Men diskussionerna var spänstiga och bra. Kanske kommer vi att göra framsteg i att skapa en samsyn i hur vi ska rädda klimatet med hjälp av våra skogar.

Bland det klokaste som sagts till oss är att vi måste skapa förståelse för att våra gröna näringar har en särställning och verkligen måste vara lösningen, om inte hela så i varje fall en stor del. Tyvärr tror jag att just det måste vi ha draghjälp med – vi kommer alltid att ses som partiska i den frågan – och det är vi ju! Här kan bl.a. politikerna verkligen hjälpa till – om vi kan få fram vårt budskap klart och tydligt.

Mycket papper går det i alla fall åt. Det känns oartigt att tacka nej till alla som vill locka en på just deras aktivitet. Men det är ju förnybart och bra!

Sista rycket inför semestern. Men först bär det av till Almedalen i Visby, för att visa politiker och andra var vi står i viktiga frågor. Temat blir även i år klimat och energi. Vi vill öka trycket och visa att vi vill gå längre än regeringen när det gäller möjligheter att använda förnybar energi. Vi vet att vi kan klara det. Och att våra medlemmar dessutom kan tjäna pengar på det!

Sen kommer det svenska EU-ordförandeskapet. För oss är det en möjlighet att visa vad vi står för. Och det behöver vi. Både när det gäller skog och jordbruk. Det finns tyvärr alltför många i andra EU-länder som ser vår svenska skog som Europas sista vildmark som ska bevaras och inte brukas. Det finns de som tror att vi hugger ner orörd naturskog. Människor som inte ser att stora arealer måste skötas för att behålla naturvärdena – att mycket av vår skog faktiskt är en kulturskog, påverkad av människor och betande djur sedan generationer.

Vår erfarenhet är att får vi bara en chans att ta ut människor i skogen och visa vad vi gör så ökar förståelsen. Till och med en granskog planterad i rader och gödslad blir en ”urskog” för en engelsman när den börjar närma sej avverkningsmogen ålder … Jag lovar! Och det är dessa människor vi möter i Bryssel när vi till exemepel ska diskutera den gemensamma naturvårdspolitiken.

Kollegan Anders tog ut en holländsk forskare i Roslagen, nån timmes bilresa från Stockholm, härom veckan. Hon tyckte hon hade hamnat ”in the middle of nowhere” och undrade hur det skulle gå om bilen gick sönder i denna obygd … I dessa oändliga skogar!