Linda Hedlund

Nu har vi människor blivit fler än 7 miljarder. Takten i ökningen har minskat, men vi förväntas fortsätta öka ett bra tag till. Hur många tror att det är rimligt att jorden ser ut/ kommer att se likadan ut när en art ökar så kraftigt? Hur många tror att det rimligen måste ske på bekostnad av andra arter?

Utmaningen framöver kan inte vara att BEVARA allt utan att SKAPA någonting NYTT som kan ge oss alla ett drägligt liv. Och detta utan att föröda viktiga resurser eller förutsättningar för biologisk produktion.

Det enda alternativet torde vara att komma till rätta med befolkningsökningen, precis som vi försöker minska klimateffekten. Och jag är tämligen övertygad om att den vägen inte är framkomlig, i vilket fall inte inom ramen för en demokratisk process …

Läser om någon som med krystade argument försöker motivera fästingens existensberättigande. Det påminner mej om mina första universitetsår. Det började några tjejer på en kurs under mej som var extrema veganer, och som ständigt kom i allt knasigare diskussioner om t.ex. hur man skulle se på om man råkade äta upp en bladlus med sin sallad. Där handlade inte de moraliska frågorna om att t.ex. inte äta ägg från burhöns utan om att inte kunna döda en mygga.

Om det gick att utrota fästingar tycker jag vi skulle göra det. Med samma rätt som vi tror oss ha utrotat smittkoppor och med samma rätt som jag utgår från att vi skulle utrota malaria om det gick. Om det så skulle leda till att vi fick utrota den myggart som bär malarian. Och även om vi skulle se jorden ”ekologiskt” så är det kanske dessa arter/parasiter/virus som vi skulle vara mest rädda om, för dom har förmågan att hålla den mest hotande arten, människan, i schack ….

Jag var på ett mycket spännande möte om biologisk mångfald och våra prioriteringar. En av slutsatserna från forskarsamhället var att det viktigaste är inte att rädda alla riktigt ovanliga arter, eftersom det kommer att kräva för mycket av oss. Det viktiga är att klara ekosystemfunktionerna och att satsa mera på vanligare arter, eller arter som har varit vanliga. Bakom slutsatserna ligger bl a genetik – vi förlorar mera arvsmassa ”för alltid” om vi t ex tappar delar av vanliga arter än om vi tappar en art som alltid varit ovanlig med litet utbredningsområde.

Men mera intressant än slutsatserna var ett tema som kom upp i diskussionen – klarar demokratier att fatta de beslut vi behöver fatta för att rädda världen? Hur fattar man för medborgarna obekväma men nödvändiga beslut om allt fokus är på att bli omvald?

Som ett exempel, varför förbjuder vi dubbdäck på Hornsgatan och inte biltrafik? Dubbdäck räddar enligt all statistik liv så fort man lämnar Stockholms city på vinterväglag. Mitt svar; ingen beslutsfattare skulle våga förbjuda biltrafik ens på Hornsgatan.

Jag är den första att förorda demokrati. Medlemsdemokratin i våra organisationer är nog främsta skälet till att jag gillar mitt jobb så mycket. Men allt kan förändras, allt måste förändras. Även den konkreta utformningen av demokratiska processer.

Jag tror alla som vill rädda världen har missat nåt. Vi vet egentligen vad vi skulle göra, vi har tekniken, men vi har inte instrumenten för att fatta rätt beslut. Där finns det nåt att göra.

Hallå Naturskyddsföreningen och andra demokratiska organsationer, hur gör vi?

I Skogsland upprepar Carl Henrik Palmér, frilansskribent och debattör, att det behövs en Artkommission för att oberoende granska behovet av att skydda hotade arter. Hans tes är att ”naturvårdssidans” argument aldrig ifrågasätts. En hotad art är en hotad art och den ska räddas. Kan hotet hänföras till skogsbruk så måste man skydda mera skog. Punkt.

Jag är inte övertygad om att en Artkommission är lösningen. Hur skulle man sätta ihop en verkningsfull sådan? Men i sak håller jag med Carl Henrik. Vi måste vända lite mer på argumenten när vi talar om att rädda hotade arter. Det måste gå att ifrågasätta en statisk syn på bevarande av miljöer och vad som är rimligt att bevara med tanke på att jorden ska rymma ett mycket större antal miljarder människor än vad den rymde under människans tidiga historia.

Som jag ser det kan man antingen bejaka typ den nya influensan och hoppas att den tar död på merparten av mänskligheten och därmed skapa livsutrymme för alla andra arter – eller så accepterar man att jorden ska föda fler miljarder människor och då KAN VI INTE ha en natur som ser ut som på 1800-talet och tro att vi kan försörja oss på den.

Jag menar inte att vi ska ge upp, men vi kan inte blicka bakåt och tro att ”urskogar” eller hundraårsgamla jordbrukslandskap är räddningen. Vi måste blicka framåt och hitta nya lösningar – nya landskap – som kan rymma både de arter vi vill rädda OCH försörja oss med mat och andra nyttigheter. Jag tror det går, men de landskap vi lever i om femtio år kommer att se helt annorlunda ut.

Vi måste acceptera det – för att överleva.