Linda Hedlund

Biologisk mångfald - norska fjordhästar - så nära urhästen man kan komma?

Konventionen om biologisk mångfald håller just på att avsluta det senaste i raden av partsmöten i indiska Hyderabad. Jag hoppas där har fattats kloka beslut. Något begripligt av vad som hänt där har inte förmedlats i media. Och detta är ingen kritik mot media. Eftersom jag varit med på ett större antal av konventionens partsmöten är jag väl medveten om hur svårt det kan vara att förklara vad det handlar om, och värdet i mötena.

Men – när jag ser tillbaka till före 1992 när konventionen blev till i Rio – vad har egentligen hänt? Väldigt mycket – och väldigt lite. När jag jobbade med internationella förhandlingar i regeringskansliet brukade jag försvara mitt engagemang med att det är en fredsbevarande process. Jag tror jag står för det fortfarande.

Det som händer sker på hemmaplan, med eller utan konventioner. I Sverige har det hänt mycket. Hållbarhet är nästan en självklarhet idag. Jag lovar, det var det inte för 20 år sen. Det är synd att mannaminnet (och kvinnominnet också för den delen) är så kort, annars skulle det vara roligt att verkligen kunna jämföra lantbrukarens syn på hållbarhetsfrågorna 1992 och 2012! Jag är övertygad om att det har hänt jättemycket!

Vi har 25 svalbon – hussvalor – på huset. Vårt bidrag till biologisk mångfald? Eller enfald, för det är bara hussvalor. Och dom bor bara hos oss. Förmodligen för att vi låter dem vara ifred. Och tålmodigt ”mockar” efter dem när de drar söderöver i augusti. Det är som ingen idé att ta sej an mockandet så länge dom är kvar. Att sitta utanför huset sker på egen risk. Det är svalor överallt. Men dom är gulliga och mysiga och låter trevligt. Utom tidigt på morgonen, då låter dom inte lika trevligt. Även om det förmodligen är mina öron som hör annorlunda, inte svalorna som låter annorlunda.

Lite så är det väl ofta med ”biologisk mångfald”. På lite håll är det bara positivt, men har man djuren för nära så passar de inte alltid in i vår vardag. Men var skulle hussvalorna bo om inte på hus? Det hörs ju på namnet …

Riktigt lika positiv är jag inte till sniglarna. Av varierande arter. Inte bara de spanska mördarsniglarna. Definitivt en mångfald arter. Men jag är för blöt för att göra som grannen, gå med saxen och klippa itu några hundra per kväll. Sniglarna får också vara. Och ska jag vara riktigt ärlig gör dom nog mindre ”skada” än hussvalorna. I varje fall här, där det ändå är för torrt för att odla något. Men till skillnad från svalorna räknar jag sniglarna som ”äckliga”. Fick jag välja skulle dom inte vara här. Detsamma gäller en massa andra djur – förmodligen en stor del av det som kallas biologisk mångfald – flugor, fästingar, getingar …

Jag har varit på ett spännande möte om forskning om biologisk mångfald. En bra bit in i diskussionerna sa någon: talar vi om forskning om biologisk mångfald eller forskning om bevarande av biologisk mångfald? Nån som tycker det är samma sak? Absolut inte.

Möjligen är det första en förutsättning för det andra, men samma sak är det inte. I min värld blir dessutom bevarande av biologisk mångfald en motsägelse i sej. För biologisk mångfald är ju ett begrepp som förutom arter även innefattar processer och processer innebär förändring. Processer kan man bevara – det är nog ungefär det som börjar kallas att bevara ekosystemtjänster. Men processer är lika med förändring, och det innebär även förändringar i artstocken. Och då är vi tillbaka till det som de flesta håller synonymt med biologisk mångfald, nämligen arter, och med denna syn innebär bevarande av biologisk mångfald alltså förändring av antalet arter eller individer av arter.

Alldeles oavsett vad vi ska fortsätta forska om så är det bra synteser vi verkligen behöver, sammanställningar av olika forskares rön. För som det är nu får det fåtal forskare som engagerar sej i att föra ut sin syn till t ex politiker stort genomslag på bekostnad av merparten av alla forskare som inte intresserar sej för det. Det behöver naturligtvis inte vara fel, men det kan vara det.

Det betyder att vi i praktiken inte nyttjar merparten av den kunskap som vi betalar för att ta fram.

Jag var på ett mycket spännande möte om biologisk mångfald och våra prioriteringar. En av slutsatserna från forskarsamhället var att det viktigaste är inte att rädda alla riktigt ovanliga arter, eftersom det kommer att kräva för mycket av oss. Det viktiga är att klara ekosystemfunktionerna och att satsa mera på vanligare arter, eller arter som har varit vanliga. Bakom slutsatserna ligger bl a genetik – vi förlorar mera arvsmassa ”för alltid” om vi t ex tappar delar av vanliga arter än om vi tappar en art som alltid varit ovanlig med litet utbredningsområde.

Men mera intressant än slutsatserna var ett tema som kom upp i diskussionen – klarar demokratier att fatta de beslut vi behöver fatta för att rädda världen? Hur fattar man för medborgarna obekväma men nödvändiga beslut om allt fokus är på att bli omvald?

Som ett exempel, varför förbjuder vi dubbdäck på Hornsgatan och inte biltrafik? Dubbdäck räddar enligt all statistik liv så fort man lämnar Stockholms city på vinterväglag. Mitt svar; ingen beslutsfattare skulle våga förbjuda biltrafik ens på Hornsgatan.

Jag är den första att förorda demokrati. Medlemsdemokratin i våra organisationer är nog främsta skälet till att jag gillar mitt jobb så mycket. Men allt kan förändras, allt måste förändras. Även den konkreta utformningen av demokratiska processer.

Jag tror alla som vill rädda världen har missat nåt. Vi vet egentligen vad vi skulle göra, vi har tekniken, men vi har inte instrumenten för att fatta rätt beslut. Där finns det nåt att göra.

Hallå Naturskyddsföreningen och andra demokratiska organsationer, hur gör vi?

Jag har läst några naturvårdsintressenters förslag om hur man ska bevara biologisk mångfald. Det handlar om seriösa, delvis statliga instanser. Jag vill inte hänga ut nån, men om man som en av ganska få punkter anger att minska bullret i fjällen som extra viktigt för att bevara biologisk mångfald – hur tänker man då? Fjällen torde vara bland de mest bullerfria landskap vi har, och om det just där är extra viktigt att minska bullret för att bevara biologisk mångfald – hur är det då i resten av landet?

Nu tror jag inte att avsändaren till budskapet har tänkt så. Man vill bevara stora ”orörda” vildmarkslandskap i fjällen och då vill man också att det ska vara så bullerfritt som möjligt.

Men det är en helt annan sak än att bevara biologisk mångfald. Här använder man ett legitimt bevarandeskäl för något som faktiskt handlar om ett tyckande. Så vill inte jag att mina skattepengar ska användas.

Följdfrågan jag ställer mej känns viktig. Hur ofta används osakliga argument, där inte jag eller andra kan genomskåda dem?

Har haft kontakt med en forskare (biolog) som tror att hyggen kan vara värdefulla miljöer för många hotade arter. Gissar att han inte ens törs säga det till sina kollegor, än mindre få några pengar att undersöka det.

Naturvård handlar nämligen i mångt och mycket om tyckande om att naturen ska vara ”orörd”, inte om fakta.

Jag läste med stort intresse Dagens Nyheters stort uppslagna utvärdering av Alliansens miljöpolitik. Men det jag fastnade mest för har egentligen inget, eller väldigt lite, med Alliansens miljöpolitik att göra.

En man hävdar att på hans äng fanns det 40 arter för ett antal år sen. Nu finns bara 20. I en bisats nämns för lite bete som orsak till att biologisk mångfald minskar.

Hur kan man vinkla på det viset? När det så uppenbart är uteblivet bete som är orsaken!

Och det är klart, det finns nog en hel del att göra politiskt för att få flera betande djur. För det är kor och får vi behöver. Ledsen att behöva säga det till alla medmänniskor med betande hästar, men hästarna gör det inte lika bra som kor och får om man ser till den biologiska mångfalden.

Jag kan bara upprepa. Gör en insats för biologisk mångfald! Ät mera svenskt nöt- och lammkött. För jag tror vi konsumenter har större möjlighet att påverka detta än politikerna. Det räcker inte med att dricka mjölk. Mjölkkorna betar bara närmast gården. Ska vi behålla landskapet och dess arter behöver vi köttkor och får. Dom behöver inte vara ”ekologiska”. Dom betar lika bra ändå.