Linda Hedlund

Regeringens förslag på vägen mot målet ”en fossilfri fordonsflotta” lämnar en del frågetecken. Det största frågetecknet är fortsatt skattebefrielse för förnybara drivmedel.
 
För att stimulera innovation, utveckling och produktion av förnybart, oavsett om det handlar om etanol, olika varianter av biodiesel eller biogas, så krävs en långsiktig trygghet i att produkten kommer att ha ett konkurrenskraftigt pris på marknaden. Så länge inte oljan är ännu dyrare kräver det skattefrihet. Och vi ska väl inte önska oljan ännu dyrare …
 
Med en sådan trygghet tror jag det kan hända mycket. Det är många som är intresserade att utveckla produktion av biogas, och av syntetdiesel.
 
Inblandning är en bra och effektiv väg att få oss alla att ha en del förnybart i tanken. Men om styrmedlen blir så att den vanliga bensin- och dieselmarknaden blir dominerande uppköpare av de förnybara alternativen, och samtidigt dessa blir beskattade för den som blandar i, så kommer det att bli ett väldigt negativt incitament för fortsatt produktion.

Om skattad etanol är dyrare än motsvarande olja, kommer inte bensinbolagen att stimuleras öka inblandning utöver det som lagkravet stadgar. Och ska vi ha en fossilfri fordonsflotta och gå ”inblandningsvägen” så måste väl målet vara 100% inblandning – på sikt!
 
Nu hör jag t.ex. att Göteborg lägger sina nya satsningar på anläggningar för storskalig produktion av biogas på is eftersom de långsiktiga spelreglerna är så oklara. Det tolkar jag som att regeringen sänder fel signaler om man verkligen vill ha en fossilfri fordonsflotta – och inte bara ökade skatteintäkter på drivmedel.

Stora tankar tänks och skrivs om vårt oljeberoende. Kanske var det Folk och försvars seminarium här om veckan som fick fart på debatten.

Att krisberedskapen är dålig anade väl de flesta. Det verkar inte finnas någon bra plan på hur Sveriges befolkning ska få mat om oljeleveranserna stryps. En grundförutsättning för en sån plan torde också vara hur mycket mat vi producerar i landet! Och även för att producera mat krävs olja…

Däremot bär tankarna iväg när det gäller ”peak-oil” och hur länge oljan kommer att räcka. Inte bara räcka rent fysiskt utan hur länge det kommer att finnas lönsamhet i att utvinna den. En del av återstående lager består tydligen av ”oljesand” där utvinningen är långt kostsammare än i traditionell oljeutvinning.

Som jag ser det är det både positivt och negativt. Negativt för att oljan kommer att bli dyrare och kanske till och med bristvara snarare än vi förutsett. Men positivt för att alternativen kanske blir lönsamma på egna meriter tidigare. Och dom alternativen bör våra gröna näringar ligga i framkant på att ta fram. Både mat och biodrivmedel borde rimligen vara Sveriges största framtidsbranscher!

Jag håller fortfarande på att jobba in mej på energiområdet. Har inte kommit så mycket längre än till Sverige än. Det är steg ett. Sen kommer EU. Och sen resten av världen.

När man börjar titta på EU så inser jag att det är nästan bara vi som tänker oss en omställning till fossilfritt. Resten av EU har accepterat målsättningarna med utgångspunkten att det måste gå att avskilja koldioxiden när man förbränner kol. Vilket alltså betyder att man tänker sej att fortsätta använda kol i stora anläggningar där man hoppas att det kommer att löna sej att avskilja koldioxiden och pumpa ner den under jorden igen.

Ungefär så resonerade jag själv om kärnkraft tidigare. Det är klart vi löser tekniken med säker förvaring av avfallet. Tänkte jag i början av 1980-talet. Det är ganska länge sen. Och frågan är inte löst. Jag kan säga att jag är betydligt mera negativ till kärnkraft nu. Men huvudskälet till det är trots allt ekonomi. Givet alla fantastiska nya möjligheter till förnybar energi finns det inte en chans att räkna hem ny kärnkraft ekonomiskt. Särskilt inte om den ska bära alla sina kostnader …

Styrmedlen räcker inte för att nå målen om ökad andel förnybar energi, läser jag på webben. Energimyndigheten är avsändare .

Det kan kanske stämma, men framför allt måste målen vara högre i relation till där vi står idag för att vi ska ha något att kämpa för. Om att t.ex. öka andelen förnybar energi från 49 procent till målet på 50 procent på åtta år säger väl alla vettiga människor att då behöver man inte anstränga sej. Den där futtiga procenten fixar väl nån annan? Eller?

Jag är helt på att vi ska ha bra styrmedel för att nå en högre andel förnybar energi. Det är jätteviktigt att t.ex. behålla skattefriheten på förnybara drivmedel och ett metanreduceringsstöd för att få fart på biogasproduktionen. Men om regeringen inte samtidigt höjer målen så skulle inte jag våga lova att det får nån effekt. För att våga satsa måste man också så en framtidsbild som visar att man MÅSTE ställa om, inte att det i stort sett räcker som vi har det idag…

Var på en deprimerande tillställning. Presentationen av Global Energy Outlook på Näringsdepartementet. Alltså energiscenarier framåt i tiden för hela världen. Öppningsrepliken från huvudtalaren var också just: ”jag har inte särskilt upplyftande budskap”.

Min slutsats blev

1) det är bara i EU och Sverige som man verkligen satsar på fossilfritt. Resten av världen fasar bara ut oljan, men kör vidare med kol och naturgas (och förnybart, men mycket kol och gas blir det …)

2) det är inte EU och Sverige som är problemet, vi kommer knappt att öka vår energiförbrukning, medan resten av världen med Indien och Kina i topp kommer att mångdubbla sin (vilket dom om det ska vara nån rättvisa här i världen är i sin fulla rätt att göra… )

Om man då inte bara vill ge upp utan göra något?

Då tror jag faktiskt statsrådet Anna-Karin Hatt har en poäng när hon i sin inledning sa att vi måste gå före och leda utvecklingen genom goda exempel. Men för att fixa det måste nog vi i Sverige höja målsättningen – vi klarar 70 procent förnybart till 2020 med de gröna näringarnas hjälp. Att jobba mot 50 procent som vi nästan nått ger inte mycket till utveckling!

Läser försvarets försvarstal över varför det svenska flygvapnet inte kan samexistera med vindkraft. Ärligt talat hittar jag inga argument som jag tycker håller. Att civila flygplatser ska vara så säkra som möjligt, det är självklart, och även att piloter, civila så väl som stridsflygare, måste få chans att öva, det köper jag också.

Men sen?

Ska vi ha ett försvar värt namnet så måste det kunna fungera i verkligheten som verkligheten ser ut. Och ska vi överhuvudtaget ha vindkraft så är den en del av verkligheten. Det är dessutom ingen fråga vi äger i Sverige, för även om vi skulle dissa vindkraften måste försvarets flyg (som det är uppbyggt i Sverige) klara det.

Alltså handlar hela problematiken som jag ser det om att försvaret snabbt som tusan måste lära sej leva med vindkraft (och anpassa sin verksamhet till vindkraften), annars kan vi faktiskt lika gärna lägga ner luftförsvaret. För vindkraften har kommit för att stanna, särskilt i våra närmsta grannländer, dit jag utgår från att den svenska försvarsmakten måste kunna navigera om den till äventyrs nån gång skulle behövas. Jag tror inte man kan välja vindkraftsfria inflygningskorridorer i händelse av krig (dessutom är vindkraft en utmärkt lokal energikälla i händelse av krig, när vi väl rimligen måste räkna med att den mesta fjärrtransporterade energin inte når fram…).

I regeringens höstbudget aviseras lite mer pengar i stöd till solceller. Bra, även om det är med betoning på lite, för ännu behövs stöd. Man kan inte räkna hem affären utan. I varje fall inte på rimlig avskrivningstid… Men utvecklingen går blixtsnabbt. Min gissning är att det snart kommer att gå att räkna hem affären. Så nu gäller det att hänga med.

Men det betyder inte att inte stödet behövs. För det är viktigt att utvecklingen inte stannar. Efterfrågan är viktig för att tillverkarna ska vidareutveckla!

Så nu undrar jag – finns det verkligen mera pengar i stödet eller är de nya miljonerna redan intecknade av alla dem som det gamla stödet inte räckte till? Törs man investera? Jag är nämligen ägare till ett stort lämpligt svart tak och huset som det sitter på värms huvudsakligen med el. Perfekt läge alltså!

Jag tycker ofta miljö- och energipolitiken sväljer mygg och silar kameler.

Det senaste är de gamla hederliga glödlamporna som snart är förbjudna. Helt klart drar dom alldeles onödigt mycket energi för sin lyskraft. Men inomhus i schysst värmda hus blir ju den energin värme och ersätter annan värme. (Gäller i Sverige större delen av året, men i Spanien kanske ganska sällan eller inte alls.)

Problemen är dock alternativen, de s.k.lågenergilamporna, och om det verkligen gjorts nån konskevensbeskrivning. De innehåller ju kvicksilver och andra mindre nyttiga eller sällsynta ämnen. Ibland tror jag att det är tillverkare som vill få oss att köpa nya saker som driver ”energipolitik” åt oss. Jag har åtminstone aldrig sett sen konsekvensanalys som tar hänsyn till alla effekter i tillverkningsled etc om man tex byter sin gamla frys mot en energieffektivare. Men jag blir bara glad om jag har fel! För om man nu ska tvingas använda stora farliga lampor som lyser sämre och alltid går sönder så hoppas jag ju att dom åtminstone är miljövänliga …

På min förra blogg ”DN tycker som jag” fick jag en tänkvärd kommentar av kärnkraftsvännen Michael Karnefors som inte håller med mig i synen på att kärnkraft bara ger el och värme som vi inte ens nyttjar i dagsläget. Tack för dina synpunkter, Michael! Så här vill jag svara dig:

Hur mycket energi vi behöver och vad vi ska ha för energi är naturligtvis ett tyckande. Jag bara konstaterar att med den inriktning svensk politik har idag så ser jag inget ökande behov av just el. Tvärtom finns stora besparingar att göra genom effektivisering. Däremot kommer vi att få mer el med redan planerade satsningar på bioenergieldade värmeverk och vindkraft. Ganska mycket mera el. Som vi naturligtvis kan sälja på europamarknaden till ett bra pris.

Internationellt så tror jag intresset för innovationer för just el (som samtidigt ska vara miljövänliga) är mindre än i vårt land. Sverige är nämligen ett av få länder i världen som kan räkna elen som ”ren” – om man även räknar kärnkraft som ”ren”, och det gör jag gärna. I många andra länder kommer merparten av elen från kolkraftverk. Det gör att t. ex. elbilar som laddas utomlands inte är lika klimatsmarta som i Sverige.

Vi stöttar våra kollegor från Australien att få tillstånd att bygga ett värmeverk som går på något annat än kol, dvs skogsråvara. Men där är 99 procent elen kolproducerad och därför motarbetas sådana idéer kraftfullt av myndigheterna. Skogsägarna där tror inte att det kommer att lyckas, trots goda miljöargument och god ekonomi.

Jag har ingenting emot kärnkraft. Men mitt uppdrag är att jobba för skogsägarna, och lönsamheten på skogsgården, och då ligger skogsråvara närmare till hands. Det ger dessutom god ekonomi. För jag tycker att ska vi ha kärnkraft så ska den också vara lönsam, inklusive ”försäkringskostnader” mot risker. Jag har vänner i en stor skogskoncern som har räknat och kommit fram till att med dagens elpriser kan man inte räkna hem en nysatsning på kärnkraft. Mycket talar för att våra finska vänner, som bygger ett nytt kärnkraftverk, inte heller kommer att göra det.