Linda Hedlund

Det blåser. Och det har blåst mer. Men i min värld härskar fortfarande Gudrun. Efter Dagmar sa min yngsta dotter ”är du glad att du inte jobbar med skog längre nu?” Hennes och min ”kryssning” mellan vindfällena på E22an mot Stockholm (med hästtrailer) söndagen den 9 januari 2005 sitter fortfarande klistrad för näthinnan på oss båda. Jag var tvungen att åka för jag insåg att som skogsansvarig under dåvarande statsrådet med ansvar för skog, Ulrica Messing, måste jag vara på jobbet måndag morgon. Egentligen hade vi tänkt stanna längre på Öland. Och det var rena turen att vi kom hem, för det blev en kamp mot tom tank och mörka, strömlösa mackar längs vägen.

Och detta efter en sömnlös natt när hela världen dånade. När det inte gick att öppna ytterdörren fast den var på läsidan. Och när vi för första (och hittills enda) gången flyttat undan bilarna så dom stod mer än en trädlängds avstånd från vår ”läskogsdunge”. Vår bilväg var dock märkligt nog farbar på morgonen efter.

Men en annan sak som jag minns är brist på information. Vi var utan ström och utan mobiltelefoni, men bilradion gick från kl 6 på morgonen. 9.20, när vi körde förbi Ölands djurpark på vägen upp mot bron, kläckte dom för första gången ur sej det enda jag varit intresserad av – nämligen att bron varit öppen sen kl 3 … (= mycket viktig information, särskilt om man har trailer).

Jag tror vi kan leva med mycket, vi är ett tåligt släkte, men det vi har särskilt svårt för är när kunskap som finns tillgänglig inte når fram.

Vilket skulle kunna vara en känga till SJ också…

Nere vid Kapelludden på östra Öland står ett stenkors som stått där sedan 1200-talet. I stormen Per blåste det omkull. Låt vara att det var en sjöbod som blåste ned och välte det, men å andra sidan torde det ha funnits sjöbodar och båtar och annat som blåst sönder på Kapelludden så länge korset har stått.

Vi ser Kapelludden från vårt hus. I stormen Gudrun kunde vi inte öppna ytterdörren fast den var på läsidan. Och det var innan det började blåsa ordentligt. När det gjorde det skulle vi aldrig kommit på idén att försöka öppna den.

Nu kör jag Haglerumsvägen, ned mot havet, mot vårt hus, med två meters snövallar, nästan lodräta för det gick inte att ploga utan Kjell i Bredsättra fick gräva bort snön. Gatan är så smal så på vissa ställen kan man inte öppna bildörren.

Extremväder är lite häftigt, javisst, men jag tror jag skulle överleva utan att behöva uppleva något mera sånt.

Har varit i Vetlanda för hingstpremiering och riksutställning för fjordhästar. Nörd? Ja, det är jag väl. Men det är verkligen roligt att titta på alla vackra hästar. Det värsta är att man blir köpsugen – visst vore det kul med en unghäst! Och fjordhästar är fortfarande alldeles för billiga. Men sen ska man ju hålla dom också….

Och så blev det en lillsemester med dottern, för vandrarhemmet var fullbokat så det blev Vetlanda stadshotell och rum med jaccuzzi – kul leksak det där. Dock hotade dom med disco, men dottern och jag var ense om att vi ville sova.

Minns när vi var här för ett år sen. Då gick vi över en vackert öppen mark som jag plötsligt insåg var ett enormt stormfälle efter Gudrun. Nu ser man inte spåren längre. Ungskogen är på god väg. Det ser alldeles normalt ut. Fem år. Längre tid tar det inte. Mannaminnet lär vara ungefär 10 år sägs det. Frågan är om det verkligen är så långt?

Tillbringade helgen på hingstpremiering och riksutställning för fjordhästar i Vetlanda. Trevligt, och bara för riktiga fjordhästfreaks som jag och min dotter.

Vi bodde på ett mysigt vandrarhem strax utanför Vetlanda. För att inte somna redan före middagen tog vi oss en promenad i det fantastiska höstvädret. Följde en mindre väg och blickade ut över vad vi trodde var en myr. Men det såg lite märkligt ut. Misslyckad stubbtäkt? I lövbestånden ner mot vattnet hade man inte tagit hand om vindfällena. Då blev det uppenbart att vi gick över ett gigantiskt stormfälle, sannolikt från Gudrun. På de uppryckta stubbarna kunde man se att där hade legat ett plockepinn av stammar när det begav sej.

Nu var det ett ganska trevligt område, mycket öppen mark ner mot en liten sjö. Och så mycket uppväxt att jag inte direkt insåg vilken förstörelse som gått fram här. Bitvis var hyggena även rensade från grenar så det gick fint att gå.

Gården vi kom fram till hade ny fin stängsling till korna. Så mycket kaos och jobb en stormnatt kan orsaka! Men det är härligt att se hur naturen reparerar och hur det växer, och att det finns en framtidstro.