Linda Hedlund

Jag funderar appropå Naturskyddsföreningens ”tågkampanj” mot svenskt skogsbruk om Naturskyddsföreningens företrädare lever som dom lär och åker tåg? I alla fall kan dom inte ha åkt Kustpilen, för den som åker Kustpilen mellan Kalmar och Linköping kan knappast ha några invändningar mot de vackra bondeskogar som syns utanför fönstren. Mycket löv, varierade skogar, men självklart skötta! Urskogar torde helt lysa med sin frånvaro i de ådalar Kustpilen trafikerar. Där har människor levt och haft sin utkomst bl.a. i skogen i tusentals år. Många små hyggen, ända fram till spåret så det skapar lite utsikt så man faktiskt ser skogen och inte bara trän.

Men det är klart, Kustpilen går ju på diesel så den kanske inte räknas till tåg i en miljöväns värld? Å andra sidan i ett behagligt tempo så man verkligen kan njuta av utsikten. Kan faktiskt rekommenderas, både för den som är intresserad av skog och den mera allmänt natur- och kulturintresserade. Sen säger mej min egen samlade erfarenhet hittills att det blir mycket driftsäkrare och punktligare med diesel än med el, men det är väl också som att svära i kyrkan….

Jag lekte lite med siffror om skyddad skog. Det visar sej att det inte bara är statistik om skyddad skog man kan vända och vrida på åt olika håll. En kollega kom ilsket från ett möte nyligen där det talades om det fasansfulla i att antalet hyggen ökar.

Ja, jag är helt övertygad om att antalet hyggen ökar. Annars skulle vi avverka betydligt mindre än vad vi gör, eftersom arealen per hygge har minskat mycket kraftigt de senaste 20-30 åren. Och det är väl bra? Flera mindre hyggen är väl bättre än färre större? Eller?

Om totala arealen hyggen ökat eller minskat har jag inte tagit reda på. Det känns inte särskilt intressant i sammanhanget. För om tillväxten då har ökat ….

Så kan leken med siffror fortsätta.

Åkte bil mellan Storuman och Östersund – ”Inlandsvägen” – och vi korsade dessutom inlandsbanan fram och tillbaka. Det är bara att konstatera att Sverige är väldigt vackert, särskilt så här i juni, och det finns mycket skog. Resan gav anledning att reflektera över min syn på det där med hyggen. Jag har alltid sagt att jag gillar hyggen, annars skulle man aldrig se nåt för all skog. Även om man bara får utsikten mot sjön för några år innan det växer upp igen, så kommer utsikten nån annan stans senare.

Jag vidhåller detta. Tänk så tråkig vår resa igår skulle varit utan alla hyggen, som öppnar upp och gör att man ser lite, får lite vyer. Ett riktigt färskt hygge kanske inte är så vackert i sej, men med ett eller två år på nacken var dom lilarosa drömmar i landskapet. Jag vet inte riktigt vad allt var som blommade, men vackert var det! Irriterande nog hade man på vissa ställen lämnat en lövbård mot vägen – då ser man ju inget!

Dessutom fick jag kryssa Dorotea, KG:s ”hemma”. Christer (Segerstéen) bjöd på glass, för jag ville absolut stiga ur bilen så det skulle bli ett riktigt ”kryss”, att jag verkligen klivit på marken.